Ia

but you treat me like a stranger and it feels so rough

2012-03-03T10:35:00.002+01:00

-
jag har varit ute på en flygtur. och kraschlandat. jag överlever det med.

kärlek! /ia.

min kurbitsdekorerade själ

2012-03-02T23:48:00.002+01:00

-
att vara ensam, på en fredag, är något som i vanliga fall skulle kunna få mig att känna lite lätt panik. att vara ensam denna fredag hade varit ännu värre. så därför vill jag tacka min kära gamle vän joakim som slog ihjäl nåra timmar på världens bästa fik med mig i eftermiddags/kväll. sen kunde jag åka hem och andas lugnt. det är vid såna tillfällen man uppskattar sina vänner så enormt mycket <3.

och man tackar Gud för vänner och vänskap. för jobb och sol och vackra dagar och en frisk, stark kropp. men ändå, jag känner så starkt att jag längtar. härifrån. till något större. vart det blir får tiden utvisa. göteborg, örebro, umeå (nytt hett alternativ - snö!), stockholm, afrika, indien eller italien. fån’t vi siiiii hur ja gör ;)

nu: sömn och imorn förmiddag åker vi upp mot sälen. roligt att åka på utflykt med min far:) men lugnt, jag har datorn med mig så fler nervösa laddningsinlägg kommer nog.

kärlek! /ia.

högsta taket, högsta våningen

2012-03-02T20:55:00.004+01:00

-

jag dopar mig lite ;)

Jaha, då var det snart dags, livets träningsutmaning, Vasaloppet 2012, Sälen till Mora, 90km, start söndag 4 mars kl 8.00. (Ni kollar väl starten på tv va? ) Förresten har jag startnr 18337 om ni vill följa mig. Men då måste ni vara snälla;)

Och… jag trodde jag skulle ha ångrat mig vid det här laget. Undrat vad jag gett mig in på. Ha världens prestationsångest. Inte tro att jag skulle klara av det. Vara rädd för det jobbiga, rädd för smärtan. MEN jag känner bara ett stort lugn. Ett stort sug. Jag är laddad och pepp och tycker det ska bli roligt, jag vill åka NU typ, haha. För vad är det värsta som kan hända? Att jag får kliva av. Dör jag av det? Nej. Behöver jag skämmas för det? Nej. Visst, det skulle vara tråkigt… men men. Jag är stolt över att överhuvudtaget tagit mig an denna utmaning.

Och förresten säger min magkänsla att jag inte kommer behöva kliva av. Det enda jag inte riktigt litar på är min rygg, som krånglar lite till och från, är svag. Jag har ryggskottskänningar då och då, inte helt optimalt. Men ANNARS så litar jag på min kropp. Helt och fullt. DET är en häftig känsla. Att känna: jag är redo för detta och jag klarar detta. Jag har tränat skapligt mycket. Jag har vilat mycket på slutet. Det gick bra i tjejvasan. Jag har laddat med massa mat och annat denna vecka. Jag har den där kalv som vill ut på grönbete-känslan. På tal om mat: jag skulle kanske inte råda nån som jobbar med ätstörningsproblematik att samtidigt göra en Vasaloppssatsning för det har varit så himla tufft och jobbigt bitvis. Men nu, sista veckan, har jag känt en känsla jag nästan glömt bort: Jag har ätit massa mat och en del ”skräp” utan ett uns av dåligt samvete. Häftig känsla! Man borde åka vasaloppet varje vecka :). Och, jag måste erkänna, jag mår rätt bra psykiskt av att få i mig ordentligt med mat tror jag.

Ett Vasalopp handlar ju också mycket om inställning. På söndag är jag inställd på att åka skidor hela dagen. 9,10,11,12 timmar om så krävs. Och jag tycker ju att åka skidor är skitkul, så då blir det väl en bra dag helt enkelt;) Och epitet ”envis som en åsna” kan nog vara användbart vid detta tillfälle. Och ”målmedveten”. Tror ni inte det är två egenskaper som kan bära mig ganska långt?. ÅÅÅHHH vad glad och lättad och stolt över mig själv jag kommer vara om jag når ända till målet i Mora. håll gärna tummarna och be för mig på söndag. Jag har inga tidsmål, vill bara ta mig i mål. Det är väldigt skönt. Eller, möjligtvis att jag är lite sugen på att slå syrrans tid kanske ;)

Och jag tror det blir kanonväder. Och bra före. Såklart – positivt tänk! Man kanske kan sola lite på vägen;) Och jag litar också helt och hållet på mitt vallateam Ove Lindström. Han är som ett proffs ;) Jag litar på min utrustning.
Så, sammanfattningsvis: Det ska bli så ROLIGT att utmana mig själv fysiskt och psykiskt på söndag.

Jag och mina vänner axlarna som jag försökt bygga upp lite denna höst/vinter. Jag litar på dem. Litar på att min kropp kan ta mig från Sälen till Mora på ett par längdskidor.

(Och sån här bild är säkert jätteopassande om man vill vara en sån där duktig korrekt tjej. Fin i kanten och kristen och hela baletten.

Men ibland blir jag så trött på att vara korrekt. Jag kan bli förbannad.

Och vill var opassande. Så förbannat opassande och obekväm. Provocera..Skrika högt..

Jag tror den känslan kan ta en långt, i livet, om man utnyttjar den på rätt sätt och åt rätt saker. Jag vill inte rätta in mig i alla raka led bara för att jag råkar vara tjej. Min kropp är inte skapad för att vara en sexsymbol. Jag är skapad för att vara kraft och styrka, i både kropp och själ.

Och jag är lite arg. Bland annat på dem som skrattat åt mig när jag sagt att jag ska åka Vasaloppet. Som inte trott att jag fattat hur långt det är. Den där ilskan ska jag plocka fram på söndag och visa att: jag kan visst!

kärlek! /ia.

I don't have to put up a fight, I don't have to always be right

2012-03-01T22:07:00.002+01:00

-
jag har lite facebook och bloggfasta idag, tänkte köra det en dag/vecka nu fram till påsk. och även om det kliar lite i fingrarna tror jag det är välbehövligt.
vi hörs imorgon.

kärlek! /ia.

en hand i himlen, en hand nån annanstans

2012-02-29T23:11:00.004+01:00

-
jag har slutat skaka. och jag klarar så mycket mer än jag tror. <3
min första egna kväll som sjuksköterska var hektiskt. minst sagt. men jag rodde det i land. och jag växer.

kärlek! /ia.

she walk like she don't care

2012-02-29T09:11:00.006+01:00

-
Jag fick en liten kommentar om ”skriv mer arga inlägg”. Men jag är alltid lite rädd för sånt. Rädd att folk ska stöta sig, misstolka mig, ta illa upp och så vidare. Det finns ju en liten snäll tjej i mig som har svårt att säga ifrån och är livrädd att trampa folk på tårna. MEN det jag nu ska skriva om är så uppenbart fel, enligt mig, så det faktiskt inte gör något om jag trampar någon på tårna. Jag stampar gärna hårt på dessa tår! (fast tror iofs inte så värst många av mina läsare kommer behöva ta åt sig...)

Otrohet. Det är nog banne mig bland det fulaste jag vet. Och gör mig aaaaaarg!
Och tyvärr, det är ju inte ovanligt. Man hör om det här och där. Och bland det värsta, det verkar ofta som att väldigt många vet om det utom personen som blir utsatt för det...

Det gör ont i mig när jag ser människor i min bekantskapskrets lägga ut ultraljudsbilder på sin kommande lilla bäbis när jag vet att den blivande pappan inte varit helt trogen. (Ja, jag inser att kvinnor också är otrogna.. jag känner inte till lika många bara) Visst, människor kan ha förändrats, och jag vet inte så mycket om hur deras förhållande ser ut idag, människor kan göra misstag…. MEN det ger ändå en dålig eftersmak. Om falskhet.

Och jag ska berätta om, det i efterhand, bland mest grisiga jag nånsin varit med om:
Midsommardagsfest, något av de senaste åren där jag själv lagt av med att dricka mig berusad (tack och lov, ganska mycket enklare att ta rationella beslut utefter samvetet då – inte tillfälliga lustar). Och en kille, en man, som jag visserligen flirtat lite med i min gröna, unga, dumma ungdom, även då jag visste att han var upptagen (jag VET, shame on me! Men på den tiden tyckte jag mest att det var hans problem….) Hursomhelst, flera år efter detta kommer killen, mannen, fram till mig, lite alkoholpåverkad, och frågar om jag vill hångla med honom. Och nu kommer det: Han har en GRAVID kvinna där hemma! Jag vet inte om han visste att jag visste det. Men detta är ju helt fruktansvärt vidrigt!

Vad jag svarade: - Nej….

Vad jag hade svarat om samma sak hänt idag: Är du inte riktigt klok i huvudet ditt förbannade svin?! Hur mycket idiot får man vara? Du har en GRAVID kvinna och du frågar mig om vi ska hångla? Tror du jag är helt dum i huvudet? Hur mycket under min (nya) värdighet hade du tänkt att jag skulle gå? F** ta dig vilken ynkrygg du är! Vilken dålig karaktär du har. Vad lite MAN det är i dig. Du kan ju dra åt H-vete! Beter man sig som dig ska man verkligen INTE skaffa barn överhuvudtaget! Knulla färdigt med andra innan du stadgar dig. !¤¤#%(()#”%(

Typ.

Eller troligtvis är jag alldeles för snäll för att få ett sådant utbrott. Men jag skulle vilja få det. Jag skulle vilja skrika några sanningens ord högt i hans öra. För man gör inte så.

Förr kunde jag ha mer av inställningen: Den här människan har haft det svårt i livet, haft en svår uppväxt, varit med om svåra saker osv. MEN detta är ingen ursäkt för att bedra en gravid kvinna. Eller bedra någon överhuvudtaget. Verkligen inte! Så gör man bara inte! Vilken j**** uppväxt man än har haft (och ja ni ser ju att mitt nyårslöfte om att inte svära i bloggen flyger all världens väg här men jag kan inte hjälpa det – jag blir så arg. )

Jag lärde mig. När jag själv hela tiden blev sårad av en människa som hela tiden skyllde på sin uppväxt att man kan inte göra så. Man måste ta ansvar för sitt liv själv. Visst, man kan vara ledsen över det. Det kan förklara att saker blivit som de blivit, att det gjort något med en. Men man kan aldrig skylla på det…

Svin!
Att utnyttja svaga tjejer….
Svin...!

Och jag vet att det finns en massa bra killar som aldrig skulle göra såhär. Men ändå, den där få-barn-rädslan jag har kan nog trots allt vara lite grundad av de dåliga exemplen jag sett i min omgivning. Det gör mig rädd. rädd för den hårdhet och den falskhet som kan finnas i samhället runt omkring oss. jag vill ha mer kärlek!

love! /ia.

efter skimret, efter snön

2012-02-28T16:35:00.005+01:00

och jag tror tjejvasan i lördags gav mig lite självförtroende. om jag kan komma på plats 31 av motionärerna (ca 8700 st) så kan jag ju inte vara helt värdelös på skidåkning liksom. så nu är jag pepp på Vasaloppet också! :) (även om jag inser att det är liiiiiite längre). -

nu har jag varit i sörskog och verkligen njutit utav dagen. passerat den psykologiskt viktiga "50-mil-på-skidor-innan-vasaloppet" gränsen. och massa sol, snö = kärlek. riktigt kände hur energin och livsglädjen återvände. nu orkar jag en bit till. :) Tack Gud för att du ger kraft!

och grattis till alla Marior idag, 28feb. imorgon. 29 feb så är det ju skottdagen och som bekant då tjejer "får" fria. Så, ska ni inte slå till tjejer? do it! jag tror jag avvaktar lite.... ha.

kärlek! /ia.

jag kan inte prata med dig när du tittar bort.

2012-02-28T10:16:00.003+01:00

-
det finns ett ställe i Bibeln som jag liksom alltid kan återvända till för att det ger mig en sån enorm tillförsikt och trygghet, hur mycket det än stormar runt omkring så kan jag läsa det och veta i vilken riktning mitt liv måste gå.
Bibelordet kommer från Joh 6:68, där många av de som följde Jesus valda att överge honom. Då frågar Jesus sina tolv närmaste lärljungar om de också vill lämna honom. Petrus svarar då de orden, som för mig är bland de allra starkaste i hela Bibeln. "- Herre, till vem skulle vi gå?".

Ja, Herre.. Till vem skulle jag, vi, gå om inte till dig? Jag vet ju det, det finns liksom ingen annan väg. Om jag är i problem kan jag inte söka lösningen nån annanstans. Du är tröstens fader. Jag kan inte gå till någon annan. Som håller mig, som bär mig. Och jag vill inte gå i någon annan riktning.

och när vi ändå är inne på Bibelställen: Jag är inte så mycket för det där med "tummverser", ( = att man slår upp en mening i Bibeln på måfå och tror att just den meningen är utvald av Gud och ska betyda något speciellt för mit liv idag) Jag tycker det är att slumpa ut Guds ord, sätta Gud på prov och att Bibeln läses bäst i sitt stora sammanhang. Så jag brukar aldrig slå upp bibelverser på det viset. MEN häromnatten hade jag alldeles för ont i magen och var alldeles för orolig, för att kunna somna om. Så istället för att vrida mig som en ål bland lakanen gick jag upp, drack varm mjölk (psykologiskt bara eller sann kunna-sova-kur?) . Hursomhelst, jag slog upp en s.k. tummvers i bibeln. Och då kan jag faktiskt undra om det verkligen bara var en slump att mina ögon hamnade bland dessa verser: Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (1 Kor 10:12-13)
Jag kunde somna om. Man tar sig igenom allt, förr eller senare, på ena eller andra viset. Lite stukad, eller lite styrkt.

Men ibland tänker jag att jag skulle behöva en tv. och en katt.

kärlek! /ia.

är det nu, nu som det tar slut?

2012-02-27T15:51:00.005+01:00

-
Vad tror ni jag skulle ångra mest i efterhand liksom? Om jag åt ”för” mycket denna vecka, och går upp lite i vikt (kaaanske att jag gör av med lite energi på söndag också?) eller att jag inte kommer orka hela vasaloppet pågrund av dålig laddning och inte tillräckligt med energi och kolhydrater i kroppen?
Jag menar, några kilo kan man faktiskt gå ner sedan, även om jag fått för mig att det är omöjligt för just mig. Men att inte orka genomföra vasaloppet skulle ju vara lite snopet med tanke på att jag tränat för det nästan hela vintern?
Så nu SKA jag äta pasta hela veckan och verkligen försöka äta två, ordentligt stora, mål riktigt mat om dagen. Spännande ;) Kanske kommer jag inte väga 100 kg ändå nästa vecka?
Haha.

Btw, en viktig insikt för mig, på detta mitt svaga område: När man duschar tillsammans med 100-tals andra kvinnor efter tjejvasan så får man vissa, kloka, insikter. Ca 99% av alla kvinnor ser INTE ut som underklädesmodellerna som sitter uppsmetade på alla varuhusväggar. Som jag ofta tänker. De allra, allra flesta kvinnor har fett på kroppen. Det är inte ovanligt, utan högst normalt att ha ett litet extra lager fett längst ner på magen. Stora delar av Sveriges kvinnliga befolkning ser nog inte ut som elitidrottskvinnor. Har inte magrutor. Kvinnor har rumpa, lår, mage, bröst…. Kanske jag kan vara en av dem och vara nöjd med det? Kanske jag inte behöver vara ett undantag. Kanske jag har existensberättigande utan att vara ett benrangel med ett sexpack på magen. Kanske att man inte är misslyckad för att man inte har lyckats träna bort sina bröst?

och nej, det var ju inte såhär vi såg ut...

kärlek! /ia.

och hunden överger aldrig människan och hoppet är dess bästa vän....eller hur var det?

2012-02-26T17:33:00.005+01:00

-
26 februari 2012: en vårvinterdag med familj i Baggbo.

idylliskt va?

så vilken tur man inte kan fotografera inuti mitt hjärta. som säger: har jag inte alltid sagt att våren gör ont?

men än tänker jag inte sluta hoppas. att "vårkänslor" kan vara något annat än de där vårkänslorna jag känner till: kaos, förrvirring, rastlöshet. talk to me.

kärlek! /ia.

2012-02-26T09:21:00.003+01:00

Genom en vånda och tortyr som utplånar varje minne, Han lyfter sitt ansikte mot himlen, med full kontroll över sitt sinne.
Och aldrig, varken då eller nu har någon älskat mer, när han säger det som får den värsta skeptiker att fullständigt brytas ner.
Han ropar: Fader Gud förlåt dem. Ty de vet ej vad de gör. Och när han ger sitt liv för de förlorade han säger: det är för er som jag dör.

kärlek! /ia

2012-02-25T18:40:00.002+01:00

-
något som går varmt...Kate Nash. och jag gillar texten. av nån anledning.

All I know is that you're so nice
You're the nicest thing I've seen
I wish that we could give it a go
See if we could be something

I wish I was your favourite girl
I wish you thought I was the reason you are in the world
I wish my smile was your favourite kind of smile
I wish the way that I dressed was your favourite kind of style

I wish you couldn't figure me out
But you'd always wanna know what I was about
I wish you'd hold my hand
When I was upset
I wish you'd never forget
The look on my face when we first met

I wish you had a favourite beauty spot
That you loved secretly
'Cause it was on a hidden bit
That nobody else could see
Basically, I wish that you loved me
I wish that you needed me
I wish that you knew when I said two sugars,
Actually I meant three

I wish that without me your heart would break
I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake
I wish that without me you couldn't eat
I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep

Look, all I know is that you're the nicest thing I've ever seen
And I wish that we could see if we could be something
Yeah I wish that we could see if we could be something

kärlek! /ia

and if I've hurt you then I'm sorry

2012-02-24T23:00:00.001+01:00

'
imorn kör vi. hårt!

kärlek! /ia.

mina fötters lykta och ett ljus på min stig

2012-02-24T11:35:00.004+01:00

-
När jag bestämt mig för att ge något och någon den mest ärliga chans jag någonsin gett något så tänker jag stå fast vid det beslutet.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill bli frisk och leva ett fritt liv, så måste jag fortsätta att vilja det, kämpa för det, inte ge upp. Slita lite, helt enkelt. Att inse, och erkänna för sig själv, att man har problem kanske är en första del av lösningen?

Jag har bestämt att följa Jesus. Det beslutet var noga överlagt när jag valde att döpa mig. Då måste jag tro på att han är vid min sida även de dagar jag inte orkar se.

Eftersom jag bestämt mig att jag vill vara en ödmjuk människa, inte sätta hårt mot hårt, så måste jag följa det beslutet och aldrig ge mig åt stolthet och hårdhet.

Eftersom jag bestämt att jag vill att min blogg ska mestadels sprida något positivt, vara peppande, men samtidigt ärlig, så måste jag kämpa och tänka ”nej” varje gång jag vill posta något om mina upp-och-ner-känslor, om känslan av att misslyckas osv. Det blir bättre sen - andas bara lugnt.

Eftersom jag vill kunna älska mig själv måste jag sluta noja, sträcka på ryggen igen, vara stolt och nöjd över den jag är och det jag gör. Oberoende av andra människors bekräftelse.

När jag är ledsen ofta måste jag fråga mig: Slarvar jag med maten? Eftersom det så ofta är den enkla anledningen till att jag blir sån.

När självförtroendet sviktar måste jag lära mig lita på alla som bekräftat att jag kan skriva, att jag är bra på det, att det kanske är en gåva. Sluta skämmas över att jag har ett ”behov” att blogga. Sluta tänka ”allt du skriver kan misstolkas och missförstås, allt du säger kan vändas emot dig”.

När det är tungt måste jag sluta låtsas, erkänna: Livet är inte perfekt, här och nu. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam och känna mig ensam. Jag kan tycka det är jobbigt att vara singel i en församling där alla andra är par. Jag kan tycka det är jobbigt att ha många kvällar ensam hemma. Det är inte fult att känna så.

När det stormar måste jag lära mig att vila tryggt i Guds famn. Veta att han bär mig. Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. Jag måste ha min källa till glädje där. Inte vackla så mycket.

När jag vet att jag är så oerhört sårbar, så naken, så kanske jag måste lära mig att skydda mitt hjärta. Ibland. För tillfället.

När jag mår bra på morgonen, förmiddagen, dagen och det bara blir jobbigt framåt kvällen och natten så måste jag lära mig att lägga mig och sova.

Viljebeslut är skönt, och ett måste om man flackar hit och dit som jag så ofta gör. Så länge jag är pigg och utvilad funkar jag. När jag blir trött, slarvar med sömn, mat osv. blir jag ett känslomonster. Det tar energi. Men det är ok att känna känslor också..

Käre gode Gud, gör mig lite mer stabil.

Kärlek! /ia.

girls just wanna have fun

2012-02-24T10:02:00.004+01:00

så, nu börjar det äntligen bli dags att avverka min 23-års present: startplats i tjejvasan. Så här kommer ett renodlat skidinlägg ;)

När, var, hur: Imorgon, 10.00, i startled 3, startar jag (och mamma!) våran färd från Oxberg till Mora = 30km på skidor ska avverkas. Jag har startnr 3262 och man kan säkert följa via sms eller kolla upp på datorn hur det går - hur man gör får intresserade ta reda på själv, står säkert på www.vasaloppet.se
Antal åkare: Ca 10 000 (!)
Vallateam: Min eminenta fader.
Mitt mål: Först och främst att förbättra mig från förra året. Då åkte jag på 2h 37min och kom på plats 621. Skulle en ev. förbättring dessutom leda till att jag seedar upp mig till ett bättre startled till Vasaloppet nästa helg skulle det vara kanon! Men det tar jag som en bonus i så fall. Delmål två som jag ju bara måste klara: spöa morsan. (sen är ju allt såklart ganska beroende av vilket före det är)
Min känsla, fysiskt: Jag drog ju på mig en förkylning förra veckan som har gjort att jag inte åkt skidor på snart två veckor, och tyvärr är jag fortfarande lite rosslig och slemmig i halsen. Men annars känns det bra, jag är åtminstonde sugen på att åka. Träningen detta år har sett annorlunda ut än förra året, fler mil i kroppen, fler längre pass, så jag vet att mina skidåkarmuskler är bättre tränade i år än förra året, och förhoppningsvis även bättre teknik. Däremot har jag inte alls kört lika många fart och tempopass, varken i skidspåren eller på Friskis, så jag är osäker på flåset, kan mycket väl ha sämre kondis än för ett år sedan. På plussidan: Jag har inte järnbrist i år, och jag har ny, bra, proffsig (snygg!) utrustning :)
Min känsla psykiskt: Mycket bra! Jag är avslappnad, har inte alls samma prestationsångest som inför förra gången. Dels beroende på att jag vet vad jag har att vänta mig, jag vet att jag absolut klarar att åka 3mil skidor, om inget oförutsätt händer. Eftersom jag ska åka stora Vasan är det här ju bara ett delmål, en liten kul grej. Jag känner heller inte någon press utifrån att prestera, jag är inte rädd för att misslyckas, jag VET att mitt värde inte sitter i om jag klarar av målet jag satt upp (att jag vågar gå ut såhär med ett tidsbestämt mål så alla kan se det är ett framsteg - förr hade jag varit så rädd att misslyckas och känna mig dålig att jag inte hade gjort det). Men: ingen annan har rätt att säga ett dugg om min prestation i skidspåren. Det är JAG som bestämmer om jag ska vara nöjd eller inte, och jag vet att jag kommer göra mitt bästa och då kan man också vara nöjd med det.
Samma med Vasaloppet, ingen annan har rätt att klandra mig om jag inte skulle klara mig igenom hela vägen. Jag är stolt över att överhuvudtaget ha vågat mig på den här utmaningen. För det har varit tufft.

halleluja vilken mycket sundare syn jag har på tjejvasan 2012 än 2011. Det är väl bra :)

kärlek! /ia.

--

2012-02-24T01:01:00.000+01:00

-
"people cry, not because they´re week. It´s because they´ve been strong for too long”

/--

Rosa Parks sa aldrig att det ska vara lätt.

2012-02-23T21:13:00.003+01:00

när man börjar på ett jobb och umgås med vuxna människor dagarna i ända så får man verkligen chansen att tänka efter. tänka efter på: hur vill jag bli.

för det går ganska snabbt att inse vilka som agerar som positiva förebilder och vilka som inte gör det. både i bemötande till patienter osv. men också vilken inställning de har till sitt arbete, till livet, till andra människor och så..

så, vad beundrar jag? hur vill jag bli "när jag blir stor? jag beundrar dem som klarar av att hantera stress, som vågar lämna över ouppklarade arbetsuppgifter till kollegor som kommer och tar över istället för att stressa ihjälp, skippa lunchen att slita ut sig själva totalt. vem kommer att tacka dig för att du kämpade så intensivt så du brände ut dig och gick i väggen? ingen. du själv kommer däremot få lida en livstid kanske. jag beundrar dem som gör sitt allra allra bästa, men sedan lämnar det och är nöjda med sin insats. jag beundrar dem som är viljestarka, engagerade, drivna, motiverade och handlingskraftiga. de som vågar ta tag i saker istället för att skjuta upp och dra sig undan. jag beundrar dem som är positiva och skrattar, som kan se det komiska i även jobbiga situationer. jag beundrar dem som har drömmar och gör något åt en livssituation de ej är helt nöjda med. jag beundrar dem som sätter patienternas bästa före sin egen bekvämlighet. jag beundrar dem som mäter livskvalité i andra värden än pengar.
en sådan sjuksköterska och människa och kollega vill jag bli.

jag beundrar INTE de som är negativa, ständigt missnöjda, de som ständigt klagar. jag beundrar inte de som vänder kappan efter vinden, håller först med den ena människan och sen i nästa samtal så håller man med någon annan med motsatt åsikt. jag beundrar INTE dem som försöker göra någon sorts rangordningsskillnad på sjuksköterskor och undersköterskor (avskyr när sköterskor ser ner på uskor och det blir ett vi-mot-dem-tänk!). jag beundrar inte dem som tycker synd om sig själva. jag beundrar inte dem som är veka och rädda för att misslyckas. jag beundrar inte dem som inte vågar ta egna beslut. jag vill inte bli en människa med ständigt rynkade ögonbryn och mungipor som jämt pekar nedåt.

för ja, det vet ni väl redan, jag tror ju inte på det där med att bara flyta med och "oj, livet råkade visst bara bli såhär" och "jag är den jag är det går inte att ändra på". Jag tror på aktiva val för att bli den man vill bli (jo, såklart man har en grundpersonlighet som man nog inte ska försöka rubba - men utöver detta så tror jag att vi ganska mycket själva väljer hur vi ska vara). Men ska man kunna göra detta måste man ju vara medveten om hur man är och hur man beteer sig. Försöka läsa av på omgivningens gensvar om man verkar vara någon som är med och skapar en positiv stämning och atmosfär, eller inte. Om patienterna verkar uppskatta och känna sig trygga med dig, eller om de blir oroliga och frånvända.

och jag tror inte detta är specifikt för sjuksköterskor. tänk efter: vad beundrar du hos människor i din omgivning? Försök härma dem!
vad ger dig dåliga vibbar? Gör allt för att inte bli likadan!

"Vad ni vill att människor ska göra för er det skall ni också göra för dem" Ganska smart livslogik va?

kärlek! /ia.

prinsessmorgon

2012-02-23T12:58:00.001+01:00

-
jag är alltid glad när jag vaknar.

kärlek! /ia

I'm a fool but so are you

2012-02-22T18:30:00.004+01:00

-
Det som är så roligt med min avdelning är den blandade ålderskategorin på patienter som man inte stöter på nån annanstans. Vi har allt från ettåringar till gamla dementa damer. MEN det finns en nackdel med detta: att råka på att vårda bekanta/vänner i sin egen ålder. Och av någon anledning har det hittills bara varit manliga bekanta. För i en liten stad som Falun har jag rätt många manliga bekanta i min egen ålder. (och det där lät ju jättebra, haha) Men jag menar såhär: träning. Rör man sig i träningskretsar så känner man till en del folk (=män) . Jag har dömt fotboll, så i princip varenda kille som sysslat med det i bjursås, grycksbo vet ju vem jag är och jag vet vilka de är. jag har tränat ett killag i fotboll. Jag tränar ju inte så ”kvinnligt” på Friskis (= gympa pass) utan har hängt x antal timmar i gymmet. Så alla falunkillar som gymmat någorlunda frekvent på friskis sedan -08 känner jag ju till. Och de känner igen mig. Och förutom dessa killar så är det är inte så roligt att få killar som man dejt-nej-tackat, av olika anledningar, som patienter.

Det är inte kul för de och mig att t.ex. fråga om de kissat innan operation, om de kissat efter operation osv. det är inte så roligt för dem när jag får se dem ynkliga, okaxiga och ha ont efter operation. Jag tycker inte om att sticka och sätta nål på dem, jag blir rädd att misslyckas och göra illa dem. Och det minst av allt roligt skulle ju vara OM de inte kan kissa efter operation och man måste tappa dem/ sätta kateter. (om sjukhusspråket inte är klart nog: stoppa upp en tunn plastslang i deras snopp upp till urinblåsan). NEJ NEJ TACK! (har inte hänt ännu iaf tack och lov) Så vad gör man: jo, man är ärlig mot sina kollegor och säger: Jag känner den här patienten, kan du ta hand om den åt mig? Schysstast i alla lägen. ,

Idag har jag vårdat helt fantastiska barn. Ofta är det de ”speciella” barnen som också gör mest intryck.
Nog sjukhussnackat.

två speciella barn...? haha :)

kärlek! /ia

better life

2012-02-21T22:19:00.003+01:00

-
det där om inställningen igen:
jag hade tänkt klaga lite över att vi får betala 700 spänn för att få ut vår sjuksköterskelegitimation av Socialstyrelsen (som man måste ha för att få jobba) MEN när jag tänker efter på hur det svenska skolsystemet är uppbyggt så håller jag käften. Gratis utbildning, till alla. Det är ganska unikt! Att inte behöva betala avgifter, att det inte beror på dina föräldrars ekonomi om du kan utbilda dig eller inte, det är ett fett privilegium.

Det finns rätt många feta privelegium med att vara en 2000-tals svensk faktiskt. Hur ofta tänker vi på det? Hur ofta är vi tacksamma för att vi inte blir nästintill uppätna av vägglöss om natten? typ.

jag håller käften angående semlor dagen till ära också faktiskt. ibland är det bäst att låta laddade ämnen vila. så om jag vågade mig på semmelätande eller lät det vara får bli en hemlighet:) (för de flesta)

kärlek! /ia.

So you thought that getting sober would mean your life was over. I don't think it's that bad, I don't think it's that sad.

2012-02-21T18:14:00.004+01:00

-
Jag funderar på att försöka bli nykterist och absolutist. (alltså inte dricka någon endaste liten droppe alkohol alls). Jag vet inte ännu. Om jag vill och kan. Så än så länge är det mer en tanke än ett beslut. Men det skulle kännas fint. Inte för att jag tycker tror att det är fel, ”syndigt”, att dricka måttliga mängder med alkohol. Men de flesta har inte förmågan att vara måttliga. Och det skulle kännas som ett bra val för att markera min ståndpunnkt mot alkoholindustrin att jag tycker det är en skitindustri som förstör människors liv. Helt enkelt låta bli att stödja den industrin överhuvudtaget..

Har du hört talas om ”vart femte barn” kampanjen? Vart femte barn växer upp med någon som missbrukar alkohol. Det är illa. Alkohol och barn går aldrig ihop! Alkohol är skit! Det var skit i mitt liv och skit överlag.
Vad står sig några kvällars glättighet för några få personer som kan hantera det, mot alla som super sönder sina egna och sina familjers liv? Och hur häftigt/skönt/mysigt är det inte när man kan ha en hjärtlig gemenskap utan alkohol.. Övning ger färdighet!

Nä, alkohol kunde gärna förbjudas och utrotas enligt mig.

INTE the time of my life... för den är ju nu! :)

kärlek! /ia

Why do you sing hallelujah if it means nothing to you?

2012-02-20T19:19:00.004+01:00

-
Ibland kan man önska sig något annat än det man har. En annan vardag än den vardag man står i. Och det är inte fel att drömma sig bort ibland, drömma stora drömmar om lycka: när jag är där och där och jobbar med det och det och är tillsammans med han eller hon och det finns tid för oss och när jag har tid och pengar, och när jag kan resa osv osv.
Men: Tänker du vänta att ditt liv, att det riktiga livet, ska börja tills du utbildat dig färdigt? Tills du fått drömjobbet? Tills du fått barn? Tills du skaffat hus? Tills du har flickvän/pojkvän? Tills du flyttar till en annan stad? Tills du har hittat en församling du verkligen trivs i och kommer till din rätt i? Tills du blivit tillräckligt snygg? Tills du blivit tillräckligt duktig på det du håller på med? Tills du har de rätta vännerna? Tills relationen till dina föräldrar blivit bra? VILKET SLÖSERI MED TID! Det kommer ändå alltid finns något mer att längta efter. Du kommer aldrig bli 100% nöjd. Och tur är väl det : )

Jag kan inte leva mitt liv någon annanstans, på någon annan plats i tanken, vid något annat tillfälle. Det bästa jag kan göra är att leva mitt liv HÄR & NU. Närvarande i Falun 20februari 2012. Och göra det allra bästa åt situationen., här och nu. Att vara närvarande, i mitt sammanhang, mitt liv, min stad, bland mina vänner, IDAG. Vårda de relationer, på plats eller med distans, som betyder något. Klyschan man hört tusen gånger men som banne mig är bland det sannaste som finns: Man kanske inte kan göra något åt situationen (kan man det – gör det!) men man kan ALLTID göra något åt sin inställning till situationen.

NEJ, jag vill inte leva mitt liv utan att vara närvarande. Det bästa jag kan göra med min dag är att bemöta mina patienter på det bästa tänkbara sätt just jag kan bemöta dem på. Se till att lära mig så mycket som möjligt. Vad tjänar det till att vara opepp? Vad tjänar det till att tänka: ”det blir aldrig tid för det och det, för oss.” Gör det bästa av din dag oavsett vilka kollegor / pluggkompisar du möter just idag. Och NEJ, jag vill inte sitta instängd i min lägenhet och vänta på att jag själv ska anse mig tillräckligt smal för att ha rätt att se människor i ögonen. (japp, så tänker jag ibland!) Vilket slöseri med potential! (Precis dit Herr Ond vill få oss!) NEJ, jag tänker inte vänta med att försöka bli helt frisk tills jag får det stödet jag tror mig behöva för att klara det. Jag måste kämpa även de dagar jag tycker jag kämpar ensam. De dagar jag tycker jag ger mer än jag får. Självklart är livet så ibland. Vips, så är det jag själv som får så oändligt mycket mer än jag gjort mig förtjänt av.

Vad gör du med din dag? Väntar du på bättre tider? Sluta! Din tid är NU!. För ärligt, visst är det jättebra att drömma, tro och hoppas om framtiden. Jag har superstor tro och fina förhoppningar om en jättefin framtid med massor av kärlek, MEN man vet aldrig! Ärligt (våga inse!) ditt och mitt liv kan ta slut idag! Eller imorgon. Eller om åttio år. Men ta inte förgivet att det tar slut långt efter pensionsålder. Vi ÄR INTE odödliga. Läskigt? Nä. Realitet? Ja. Vänta inte med allt. Res, lär, älska. Nu.

Du som är kristen: Tänker du vänta med att försöka bli kristuslik tills du är lite mer ”färdig”. Du blir aldrig ”färdig”! Du blir inte så mycket godare, bättre, frommare, duktigare än vad du är idag. Vill du ens bli lik honom? Eller vill du ha det "gött" bara? Tänk på hur du vill leva, vara, uppfattas, göra av ditt liv IDAG. Hur du vill att Jesus ska få påverka ditt liv och synas i dig IDAG. Kanske handlar det om att hämta ett extra glas vatten åt en patient utan att se sur ut. Kanske handlar det om att inte hänga med i fruktlöst prat om ditten och datten, som varken för dig eller dina vänner, de som ser dig som en förebild, egentligen, närmare Gud. Hur förbannat många timmar ni än råkar hänga i kyrkan. Och diskutera. Visst, diskutera är fint. Men agera då? Kanske ska just DU le lite extra åt nån ruggig tant på ICA, vem vet vad det betyder i hennes liv?
Kanske handlar det om att sluta se ner på dig själv och älska dina fel och brister, för att kunna acceptera andras fel och brister?

Till alla: Vilken sorts vän/kollega/student/dotter/son/förälder vill du uppfattas som idag? Som någon som är egoistisk, bitter och trött på livet? Eller som någon som sprider något gott? Med eller utan Gud som drivkraft. (Jag tror ju att det är enklare med något som sporrar, men men….)

Och ni fattar va? Att jag utgår från mig själv? Vad JAG behöver jobba med. Och kanske ni med… vad vet jag om era liv? Men det är därför jag delar med mig. Jag VET att jag är väldigt svajig och man kan säga till mig: ”Ska du säga, som vissa dagar bara navelskådar och nojar och tycker synd om dig själv och skriver om hur det funkar med en sådan banal sak som att äta”. JAG VET. Men jag vill vara ärlig, och jag jobbar på’t. ok? Jobbar på't de dagar jag orkar. Ibland är jag bara ledsen, men fine, det är ok det med.Man är svag och stark, pepp och omotiverad om vartannat.

Men jag vill peppa dig och jag vill peppa mig! Till att bli mer än mainstream. Till att ha power från himlen. Omöjligt? Nä, fullt möjligt. Jag vill vara en röst i öknen. Som banar väg för honom som ska komma. Som ger vatten till dem som törstar. Som vågar vara rak i ryggen och se människor i ögonen. Är du med mig?

Kärlek! /ia.

I found a way

2012-02-20T17:06:00.003+01:00

-
Igår hade SJ kunnat förstöra min dag rätt rejält. På en sån liten fjuttpetitess som sträckan Falun-Borlänge. Men då glömmer man att jag har Gud på min sida. Så nej, det löste sig inte av en slump. Det löste sig för att någon gillar att ha ett finger med i spelet ibland. Kanske för att vi ska komma ihåg att vara tacksamma och inte ta saker förgivet.
Så: efter lite panik, andan i halsen, språngmarsch, en kort hjärtlig bekantskap med Mora-André & Görel från Göteborg och hennes föräldrar, hjältarna för dagen!, så kom jag ändå fram. Till Örebro. I tid.
Och glad och tacksam för det var jag (det innebär väl att Han däruppe också tyckte det var rätt och riktigt och viktigt för mig att komma dit ;) ). Och dagen var bra.! (punkt slut för det tillhör den del av ia som fortfarande har lite integritet och privatliv kvar.)

kärlek! /ia.

delicate

2012-02-20T07:16:00.002+01:00

-
jag är sugen på att blogga! bara det är ju ett sundhetstecken :) (och min stilla undran är varför min kreativitet ska flöda före klockan sju på morgonen...? ) Men nu är det ÖNH 7.45-16.30, så jag återkommer ikväll.

gör det bästa av din dag, efter ork och förmåga.

kärlek! /ia.

eyes wider then before

2012-02-19T00:36:00.002+01:00

-
Och idag blev det ingen lunch. Och visst ingen middag heller..det var inte planerat så, men råkade bli och vips så mådde jag bra igen. Känner mig ren.
DET skrämmer mig lite.

Och jag undrar: Tar vissa resor aldrig slut?

Men: Jag tror på en man som till och med kan besegra döden. Självklart är det inte omöjligt att bli fri. Jag vägrar räkna mig själv som hopplöst fall.

Och man måste inte alltid vara stark. Man kan vara svag och brinna för Gud, samtidigt.

kärlek! /ia

ps. tack Johanna&S.Fahlström för en bra dag! d.s.

don't forget the wolf in the forrest

2012-02-18T11:53:00.002+01:00

-
visst är det i motvind som man utvecklar sin styrka?

kärlek! /ia

I’m nobody's baby, I’am everybody's girl

2012-02-17T18:05:00.003+01:00

-
Dagens:

En man, eventuellt lite påverkad, stannar mig och frågar om jag vet nån toalett i närheten där man kan ha med sig hunden in. (Han har en liten hund med sig alltså…)
-Hmm, funderar jag lite.
- ”Jag är så j**** pissnödig så jag skulle kunna pissa på mig och det vill man ju inte”. Och han säger nått att han är rädd för att bli utkastad om han går in på nån inne-toa med hunden med sig.
Jag skrattar hjärtligt. Inte ÅT mannen och hans prekära situation, utan åt det sättet han så ärligt berättar om det. Och hur jag för min inre syn ser honom smyga runt för att försöka hitta en toalett med nån gnällig, tråkig kärring i hälarna som försöker stoppa honom....
- Aja, jag försöker gå in på biblioteket och låna toan där.
Jag säger att det tycker jag han ska försöka med, (vi är alldeles utanför bibblan) och föreslår att han kanske kan gömma hunden under sin jacka.

Och leende gick jag från ett människomöte. Igen. Åh vad jag älskar det. Sådana där oväntade korta små möten med oväntade personersom gör det icke-förväntade: Börjar prata med främmande ...
Det gör mina dagar! Jag älskar människor (och har de hundar med sig får jag väl försöka stå ut med det med… )

kärlek! /ia.

to a poet.

2012-02-17T14:34:00.003+01:00

-
Lite vardagsprat:

Idag (tror jag?) firar jag tre år som singel. (och typ 20 år innan dess, haha) och nej, jag är inte ironisk med ”firar”. Däremot inte sagt att man vill fira ett fyraårsjubileum för det..

Och vilken fin dag! Och det är både bra och dåligt att jag är sjuk. Faktiskt lite, lite skönt att ”slippa” träna, slippa känna träningspressen. Men lite mindre roligt med en ond hals, och (utan piller) en värkande kropp och rödglansiga ögon. MEN med lite värktabletter funkar man och nu ska jag vila och sova fredag, lördag, söndag. Vilken lyx att vara ledig så! Vilken lyx att få stanna i stan och bara vara, gå promenader, dricka kaffe, ta det allmänt lugnt, hinna träffa vänner osv. Och på söndag ska jag på en liten utflykt utanför Dalarnas gränser, spännande att komma så långt bort, haha.
Och med tanke på det jobb jag har, där folk med rätt allvarliga halsinfektioner hostar på mig när jag är ca 20cm från deras ansikte är det kanske inte så konstigt att man blir smittad av lite basilusker. Nu ska jag bara se till att vara frisk till Tjejvasan och Vasaloppet. (sluttjatat om sjukdom!) Och på tal om jobb: det ser ganska hoppfullt ut för våren att få jobba litegrann i alla fall, har en bra feeling på gång!

Det jag upplevt på slutet, att jag ibland äter så lite att jag blir yr i huvudet och samtidigt går upp i vikt, är så.himla.jobbigt. Som en före detta (?) ätstörds värsta mardröm typ. Och man blir frustrerad. När man vissa dagar äter inte alls så mkt, och ändå inte blir hungrig så undrar man ju vad det är för fel.
Aja, skitisamma, det jag tänkte säga var: Jag tror det vänder snart! Jag ska bara plåga mig igenom lite vasaloppsuppladdning med mycket kolhydrater, pasta och sånt där annat läskigt. SEN kommer saker och ting bli bra igen, jag känner det på mig. Jag ska INTE tillbaka till gamla tankar och mönster, jag ska leva med att glatt och avslappnat förhållande till vikt, träning och mat. Så det så!

och jag vill åka snowboard!

Kärlek! /ia.

.. en av dessa mina minsta...

2012-02-16T18:31:00.002+01:00

Uppmärksammar läsare som följer mig på IKON kan nog känna igen de blogginlägg jag publicerar där. Och det är inte så underligt, för de senaste veckorna har jag mest lagt in inlägg som jag redan publicerat på den här bloggen. För skrivinspirationen är inte på topp. Men man vill ju inte att det ska vara helt tomt heller när man blivit ”anlitad” på det sättet:) så som tur är har jag ju en massa gamla inlägg om Gud och tro och sånt som jag pluttar upp där ibland. Jag fuskar helt enkelt ;)

På tal om det förra inlägget, där jag skrev något om att det kanske är viktigare att följa Jesus än hur stor tro man har så vill jag ge ett exempel på en person som jag tycker lyckas med detta, och som jag alltid kommer beundra för just det: Min mamma, Anna-Lena. Oavsett hur vår mor-dotterrelation än har varit, är och kommer att bli så finns det en sak som ingen nånsin kan ta ifrån henne: Hon kämpar på de svagas sida. Hon ställer upp. Hon offrar sin egen bekvämlighet. Och brinner för att se och hjälpa dem ingen annan vill se och hjälpa. Hon är inte rädd för skit under naglarna och hårt arbete – utan lön. (eller lön i mänsklig mening i alla fall) Så länge jag kan minnas har hon talar sig varm om de utsattas fattighet, om hur vi som har det så bra borde göra något för de som har det mindre bra. Oavsett om vi i familjen själva haft det knapert ekonomiskt har det alltid funnits pengar att ge till insamlingar, välgörenhet och fadderbarn. Det har varit naturligt, så gör man bara. För man har alltid råd, med något litet. Men där många människors engagemang ofta slutar där, vid en hundring i bössan nån gång ibland (mitt gör det – men jag tror att min mammas gener för de utsatta satt sina spår i mig, som medfött i modersmjölken, och kommer att återspeglas och föras vidare…) Hursomhelst, mamma gör mer. T.ex. så har hon sedan vi två var på en hjälpresa till Rumänien, 2007, startat en hjälporganisation där hon samlar in kläder och pengar för att kunna skicka kläder, mat, hygienartiklar medmera till barn i rumänien som har det illa ställt. Hur många timmar som gått åt till detta? Många, många! Hur mycket engagemang? Massor! Hur många kilo kartongbärnade? Tonvis! Hur många kronor i betalning? Noll. Men tack vare detta kommer några barn i rumänien vara något mindre hungriga, något mer välklädda, något mer renliga, något mer välutbildade. Och säkerligen, vilket nog är den största grejen av alla: känna sig något mer glada, värdefulla, sedda.

DET engagemanget kommer jag alltid beundra. Och jag tror fler än jag gör det, kära mamma! Inte minst den där mannen som hette Jesus och vandrade på jorden för 2000 år sedan som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig”. Som säger ”Följ mig”. Du kommer få världens största applåd i himlen, tänk på det när det är tufft. (Här kan ni gå in på hemsidan och skänka pengar!)

lilla, lilla mamma, med ett stort hjärta <3

kärlek! /ia.

tacka herren för han är god

2012-02-15T11:32:00.003+01:00

-
det har hänt nått märkligt. jag har tillslut, iallafall för tillfället, bestämt mig för att inte byta namn. till ia, på riktigt och på pappret och så. som jag så länge velat göra. och på jobbet kallar jag mig numera för Lena-Maria, ber folk att det är det de ska kalla mig för. För att det ska bli enklare, med signeringslistor och allt sånt. Men också för att det får mig att känna att jag kan ha rollen som "Lena-Maria, sjuksköterska" när jag är på jobbet. Vuxen och ansvarstagande. Sen när jag går ut därifrån, hänger jag in Lena-Maria i garderoben och blir privata ia igen. barnsliga jag. Perfekt. Och det blir ju inte lika lätt för chefer och ev. psykopater att hitta en på bloggar och facebook och sånt.
Men till det märkliga alltså: Jag gillar det. Att bli kallad Lena-Maria alltså. För en gångs skull tycker jag inte det låter fult och fjantig, utan som ett namn som passar en sjuksköterska.
MEN för den sakens skull: börja för allt i världen INTE att kalla mig Lena-Maria privat. Då blir jag sur! ;)

the old style...

och jag tänker att egentligen spelar det inte så stor roll hur stor eller liten tro på Jesus vi har. jag tänker att det som spelar roll, för oss själva och andra, är om vi följer honom eller inte.

kärlek! /ia.

han ler och förvandlas som pojkarna gör när inget finns att teatra inför

2012-02-14T18:48:00.003+01:00

En grej:
Igår när jag var ute på morgonpromenad blev jag stoppad av en kille som ville prata lite. Han var lite utvecklingsstörd. Väldigt söt, väldigt trevlig och väldigt glad. Han frågade vart jag var på väg och jag berättade att jag skulle till affären och handla frukost. Han frågade om jag inte hade något hemma. Jag berättade att jag skulle handla bröd. Jag frågade vart han skulle. Han skulle och jobba. Sen gick vi var och en åt sitt håll. Jag storleende. Han log ju redan innan så… Log jag av åtlöje? Nej! Jag log åt att jag var så glad att han hade stannat mig och vi hade en 1-minuters konversation som nog gjorde min dag. Som en ängel från Gud. Ska man behöva vara utvecklingsstörd för att våga stoppa okända på gatan? Ja kanske. Ibland skulle jag också vilja vara lite mer utvecklingsstörd i mitt beteende….

Och jag blev så glad för jag tänker att jag kan ju inte ge intrycket av att vara världens elakaste människa om man vågar stanna mig för att prata. Det är min önskan. Att ge intrycket av att vara öppen, glad, ha tid för samtal..
Åh killen för dagen alltså! Jag hoppas jag träffar honom igen:)

Och Ha! för den som hade förväntat sig att få nån smaskig, romantisk alla-hjärtans-dag historia. Tji fick ni! Jag sysslar inte med sånt ;)

Kärlek! /ia.

lie lie lie.

2012-02-13T22:11:00.002+01:00

-
Jag har funderat på det här med ”vita lögner”. Är det ok? Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag tycker, självklart(?) det är fel att ljuga. Även om det kan kännas som ett bra sätt att slippa undan något för stunden, tror jag alltid att man försvårar för sig själv genom att ljuga. Skjuter upp problem. Och det blir lätt så att man sårar andra. Sanningen skall göra er fria. Hellre en jobbig sanning, än att bygga sitt liv på lögner som förr eller senare rasar samman. Som ett korthus...

Men det är när det börjar komma i gränslandet mellan lögn och sanning det blir svårt tycker jag. Att undanhålla sanningen, är det detsamma som att ljuga? Om man t.ex. inte vill berätta om saker som hänt förr. För att det bara skulle göra människor ledsna i onödan, är inte det ok, man bevarar ju människor smärta? Eller det där om någon frågar hur man mår, och man kanske mår lite halvkasst, men känner att man inte vill diskutera det med just den personen, är det ok att då säga ”jo det är bra”. Jag tycker det, tror jag. Eller om någon man inte träffat på ett tag säger den där random frågan ”jaha, hur går det med kärlekslivet då, har du träffat nån?”. Och OM man nu skulle ha gjort det kanske man inte alls vill berätta om det för precis allt och alla. Är det då att ljuga att inte säga något?

Vad tycker ni?
Kärlek! /ia.

leave the stone crushed in your heart

2012-02-13T11:45:00.002+01:00

-
Efter att ha varit ledig i 2,5 dag känner jag mig riktigt pepp på att gå till jobbet igen. Pepp på att se vilka patienter jag ska ta hand om i dag, pepp på att lära mig mera, pepp på att försöka komma in i sjuksköterskerollen. Bra va? Det är väl så det ska vara. Jag vill alltid ha det så. Att jag ska längta efter mitt jobb när jag varit ledig därifrån ett tag. Ett jobb som ger energi, inte bara tar. Ska man spendera ca 40/h vecka på ett jobb i hur många år som helst skulle jag inte stå ut med att tycka det var det tråkigaste och jobbigaste jag visste och bara längta därifrån. Förstå hur mycket tid av sitt liv man skulle slänga bort då..?

Och för övrigt känner jag mig också glad och pigg och balanserad. Så no worries!:) Kanske att jag insett hur läskigt beroende jag blivit av vissa saker. Lite skrämmande, men samtidigt vore det nog inte så bra om det inte vore så också. .. Svammel!
Och lite roliga planer på g som gör mig glad : )

En pepp tjej, ska vi säga så helt enkelt. Tack Gud för denna dagen såsom alla dagar.

Kärlek! /ia.

you can't stand too see me shaking

2012-02-12T18:44:00.005+01:00

-
Oh shit alltså! Jag vet knappt om jag ska gråta eller skratta åt mig själv just nu. Eller det är väl det jag gör egentligen, gråter och skrattar. Visserligen brukar väl mitt humör och mina känslor kunna vara lite instabila och svajiga, men nu är det extremt. Som tur är kan man ju som tjej alltid skylla på hormoner och så, och i detta fall tror jag att det kan vara en del av förklaringen. Och kanske också att kroppen ligger lite på gränsen. Huvudvärk och illamående brukar inte höra till min vardag, men just nu får jag kanske acceptera det.

Exempel: igår och idag vaknar jag glad. Utvilad, pigg, positiv, lugn, snäll… och sen blir jag typ ledsnare ju längre dagen går. och idag efter jag varit i kyrkan(, åh denna ljuvliga församling och ljuvliga Gud som är så fantastiskt. Där människor kommer fram och säger: Jag har känt att du ligger på mitt hjärta och att jag ska börja be för dig om kvällarna, är det ok om jag gör det? Om det är ok? Självklart! Att få stöd på det sättet är nog den allra bästa hjälp man kan få tror jag.) Så tack alla ni som tänker på mig! Och tack alla som uppmuntrar och stöttar.

Hursomhelst, (jag är expert på sidospår!) jag går hem och känner mig typ som världens lyckligaste människa. Som jag faktiskt så ofta gör nuförtiden. Är det inte fantastiskt att få känna så? Sen drar jag upp på Lugnet och åker 2mil skidor, det går ganska bra, känner mig stark. Men man blir ju trött efteråt. Och just nu känner jag mig mer yrslig än jag brukar. Så när jag åkt klart, både igår och idag, är jag lite borta i huvudet, lite skakis, och rätt svimfärdig. Så vad händer? När jag kommer hem måste jag sätta mig på golvet och gråta en skvätt. Och hålla hårt i diskbänken när jag kokar mina ägg eftersom jag inte är säker på att benen bär. (Och nej, biologiska mamma och alla andra som beter sig som sånna, det är INTE farligt med lågt blodtryck!) Och sen nu, ca 20 minuter senare, sitter jag och skrattar åt mig själv för hur jag betedde mig alldeles, alldeles nyss. Och snart gråter jag säkert igen. Lite komiskt, men rätt tröttsamt faktiskt.

Men jag antar att jag får tycka att det är ok att det är så just nu. Att jag faktiskt inte orkar så mycket mer än såhär. Inte orkar hitta på massa grejer efter att jag åkt skidor. Inte orkar träffa jättemycket vänner just nu (det finns ju säkert massa tid att ta igen det i vår när jag ”bara” är timvikarie!). Inte alltid orkar vara glad och positiv.

MEN jag lär mig saker också. Jag lär mig att säga nej. Jag lär mig att man får vara svag. Jag lär mig att inte ta min ledsamhet alldeles för hårt utan att den helt enkelt kan bero på hormoner och att jag pressar kroppen rätt hårt. Jag lär mig att jag inte ska pressa mig själv alldeles för hårt, psykiskt. För från och med nu och de tre veckorna det är kvar har jag lovat mig själv att bara vasaloppsträna när jag känner för det, när jag har lust. För att det inte ska bli för jobbigt och stor psykisk press, vasaloppet är inte värt att jag ska må dåligt över! Så nu tänker jag ”unna” mig att jag får ta ledigt från skidåkningen nån dag även när jag är ledig och skulle kunna åka. Jag tänker inte heller tvinga i mig massa mat för att det vore mer optimal uppladdning, Vasaloppet är inte värt att mina ätstörningstankar får spädas på.

Jag lär mig också att allt inte kan vara perfekt, alltid, ännu. Att det i gamla relationer som gått mycket framåt på senare år faktiskt kan komma bakslag och att man får lära sig att leva med det. Jag får lära mig att jag fortfarande är känslig, lätt blir ledsen men att det är ok. Att det får finnas en tid för närhet men också en tid för distans. Och så kan man ta upp saker man behöver jobba på längre fram igen, när man inte är lika psykiskt instabil.
Och i det där som gör mig rädd, rädd att något har förändrats, i det får jag lära mig att svälja min stolthet, gång på gång. Och det är bra för mig. För jag vill inte vara stolt.

Jag får lära mig att inte lyssna så mycket till känslolivet när det är såhär rörigt. Inte lyssna till känslan som säger: sluta blogga ett tag, du har ju ändå inget positivt att dela med dig av. Men då bloggar jag ändå, för att det ger mig glädje och energi, för att jag vill göra det för att tjäna Gud, för att jag visst har positiva grejer att dela med mig av även när jag berg-och-dalbanar.

Jag lär mig att inte bygga min glädje endast på relationer till människor, till kroppens utseende och prestationer, till spänning i vardagen, utan till Gud. Bara Gud, helt och fullt. Jag ramlar och faller, och landar i hans famn, hans kärleksfulla famn.
Och samtidigt tror jag det är sunt att erkänna för sig själv och andra: Jag behöver människor. Jag behöver bli sedd. Jag behöver dig.

Så alltså: Glad och ledsen samtidigt, och det är ok!

träningstjej. som hoppas att allt ska vara som vanligt, så bra som vanligt, igen.

kärlek! /ia.

kärleken kommer tillbaka, i en annan sång om oss.

2012-02-12T14:12:00.004+01:00

-
inlägg kommer senare, ska bara ut och åka skidor först. Men jag vill säga detta: jag mår bra, har det bra. Det finns alltid grejer att vara glad åt. Åt det fina vädret. Åt att man inte är beroende av droger för att kunna leva. Åt att man har ben som bär. Glädjas för andra människor, bröllopsglädje och bäbisglädje.

Allt behöver inte vara perfekt, men det återkommer jag till. Man kan vara orolig i hjärtat, ledsen och glad samtidigt. Man kan hjälpa andra och få bli hjälpt själv samtidigt. Det är fint.

Nu ska jag ut och rasta mina dyrgripar med näsan i finvädret.
kärlek! /ia.

looking for a place to hide away

2012-02-10T20:19:00.004+01:00

-
Igår gick jag på stan med mina vänner, de skulle luncha tillsammans. Jag älskar egentligen sånt. På ett sätt. Men då ska man kunna sitta still och koppla av. Jag hade tänkt gå och träna. Och bara tanken på hur jag skulle må, vilka tankar jag skulle få om mig själv om jag struntade i ett träningspass för att äta lunch ute på stan, får ju mig att rysa. Så nej, det blev inget med det.

Imorn ska mina vänner ha en heldag med hotellfrukostbuffé, spa-dag, lunch, middag, drinkar, utgång. Tror ni jag kan vara med? Nej. Dels måste jag ju träna för vasaloppet. Men jag hade tänkt vara med på hotellfrullen först. Nu känns det otänkarbart. Buffé. Jag pallar inte. Pallar inte tanken på hur jag skulle må efteråt, hur många mil jag skulle anse mig tvungen att åka för att "sona mina synder". Skulle jag kunna koppla av och njuta av en sån där heldag, där det går ut på att unna sig, äta gott, umgås, vara stilla och lugn? Nej, otänkbart. Just nu i alla fall.

Ikväll skulle vi bowla med ungdomarna i kyrkan. Jag hade tänkt vara med. Men dels tröttheten, att jag varit borta ca 12h/dag hela veckan gör att jag inte orkar. Dels det, men också tanken på att behöva klä mig i jeans. Eller nått annat som sitter tajt. Jag pallar inte. Kanske jag går ner till kyrkan senare när man kan gömma sig i mjukisbyxor och stora tröjor. (Jobbet funkar tack och lov helt okej eftersom man har stora, lösa, bekväma sjukhuskläder på sig. I de känner man sig inte gravid i alla fall.)

Och allt jag äter innan och efter jag åker skidor plågar mina tankar. Jag vill att det j**** vasaloppet ska vara över snart!

Jag läser i Bibeln: ”ty det man blir underkuvad av är man slav under” och det skrämmer mig. När jag inser att vissa tankar fortfarande styr mitt liv.
Min mage är uppblåst, spänner och gör ont och har krånglat hela veckan – det får mig att känna mig gravid och äcklad.
Jag hinner aldrig gå ut på mina rogivande morgonpromenader - det får mig att känna mig som en lat människa utan karaktär.
Jag blir arg varje gång jag ser mig i en spegel på gymmet - vilket förfall.
Jag blir ledsen på min kropp när den inte verkar fatta vad ämnesomsättning är. Vissa dagar äter jag ganska lite, tror jag iaf, och jag blir ändå inte hungrig, det är bland det värsta jag vet. Att inte vara hungrig och ändå äta får mig att känna mig olustig och illa till mods.
Och jag vill leva på sallad och ägg. Inga kolhydrater och socker som bara gör mig stressad.

Och nu sitter jag, som vanligt, och tänker att jag måste skriva någon klok ursäkt för att posta ett sånt här inlägg. Be om förlåtelse för mig själv och för att jag inte är på topp just nu. Jag tänker att jag är patetisk som bloggar om detta. Som att jag sviker när jag inte orkar vara positiv. Som att jag borde säga ”förlåt för att jag mår dåligt ibland och för att jag bloggar om det”

Men banne mig. NEJ. Jag vill inte be om ursäkt för att jag har haft en sjukdom som är svår att ta sig ur. Jag vill vara stolt att jag trots allt kommit dit jag kommit. Jag vill inte skämmas för att jag ibland skulle vilja skrika högt och banka huvudet i en vägg. Det kanske finns fler som jag. Fler som inte orkar må toppen varje dag. Och jag vill förmedla: Det är ok…!

Och jo visst. Min starka önskan och längtan vore att ha någon jag kände det var självklart att höra av sig till och prata med när det blir såhär jobbigt. Att jag skulle våga. Eller bara nån att hänga med när jag inte orkar med mig själv och att vara ledsen själv. . Men nu är det inte så.. Det känns som jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig istället. att jag bara är fånig.

Så om detta att skriva om det får mig att kunna hantera mina tankar något lite bättre så tänker jag inte skämmas. Det är väl bättre än att jag paniktränar? Bättre än att hyperventilera? Bättre än att tänka att man skulle vilja stoppa tusen knivar i kroppen på sig själv? (Jag gör inte det!!) Right?

(jag vägde mig igår, märks det att jag inte kan hantera sånt?? haha ..)

Kärlek! /ia.

Och heey! FÖRUTOM detta är jag glad, positiv och lycklig. Det är en STOR SKILLNAD från förr då det mesta var svart. Nu är det ”bara” lite ätstörningsåterfall.

nangilima - där ingen smärta finnes mer.

2012-02-08T22:13:00.005+01:00

-
idag har jag sett, känt och upplevt vad cancern gör med en människa. hur "min" patient, från i somras, gått från en ganska normal kvinna med en knöl på halsen, till att idag vara... förstörd. totalt förstörd. utan hopp. oigenkännlig. grå. och det läskigaste av allt, inte närvarande i tankarna längre. borta. ett skal, ett brutet skal utan innehåll. och jag såg tårarna hos den som älskat henne.

och det gör mig arg och ledsen. och jag kan hata den där cancern så! för att den förstör så många människors liv. äter upp alldeles för unga kroppar. och just detta, min avsky för det, gör mig också fascinerad. motiverad. för cancer är inte bara svart. det finns hopp och det går framåt. människor kan bli botade. de som inte blir botade kan få en värdig sjukdomsperiod och ett värdigt slut. jag vill kämpa mot cancern, tillsammans med patienterna och deras närstående. Jag vill ge ljus och hopp och en hand och ett leende där allt känns hopplöst och svart. Och jag tror jag skulle orka. för det skulle vara meningsfullt. och vad kan, trots all tragik, vara mer värt än att göra något som känns meningsfullt?

ett ljus. för alla där sjukdomar äter upp och förstör.
där droger krossar liv och hopp.

ett annat område jag skulle kunna brinna för, lägga min själ i, är att försöka göra något för alla som sitter fast i bojor av alkohol och missbruk. så sjukt svårt, det fysiska beroendet är så himla starkt. och jag vet inte om jag skulle palla att se allt vad den där skit-alkoholen och skit-drogerna gör med människor. men att se och höra om unga människor som super och drogar bort sitt liv, sitt hopp, sina relationer... det gör ondare än ondast. jag skulle vilja ge hopp om något annat.

så, nu vet ni, cancer, alkohol/droger, eller kvinnosjukvård där ser jag ev. min yrkesframtid. lättsamma områden va? ;) men jag har väl heller aldrig varit särskilt lättsam så det passar väl utmärkt.

eller så blir allt precis allt annat än man tänkt sig. men jag tror på att ha en plan, visserligen öppen för förändringar, men ändå så man inte glömmer bort i livets hets vad man drömmer om och längtar efter, i vilken riktning man vill låta sitt liv gå. jag vill inte vara som en liten barkbåt som bara förs med av vinden. jag vill ha inriktning, drömmar och längtan.

jag vill vara nånting ljust i det mörka.

kärlek! /ia.

då. förr. nu.

2012-02-07T22:58:00.002+01:00

-
Jag har ju då och då här på bloggen haft en tendens att hylla mina vänner. Så det tänkte jag fortsätta med. Men idag ska jag snarare hylla en viss sorts vänskap snarare än personen i sig (eller ja det med men…)

När man var yngre och fram till efter gymnasiet ungefär så hade man ju mest vänner i sin egen ålder, eller möjligtvis nått år yngre/äldre. Så var det för mig i alla fall, men sen har ju sådana saker ändrats, och det fet-gillar jag!

Så en av dem jag idag räknar som en av mina närmaste vänner är Patrik. Han är över 40 bast, (fyller år på världens bästa dag för övrigt – det brukar vi fira;) ) och var min fotbollstränare de sista åren innan jag la av. Och dels det stöd han var för mig då, och dels det häftiga i att vi kan fortsätta ha kontakt flera år efter detta gör mig så glad. Jag tror många unga skulle må bra av att ha en vuxen vän och förebild i sina liv, förutom sina föräldrar som kanske ibland står alldeles för nära för att man ska orka med dem, som ibland inte finns där alls. Där tror jag bland annat ledare i kyrkan, idrottsledare, osv har en mycket viktig roll, större än de kanske anar ibland.

Och eftersom vår vänskap växte fram under min sjukdomsperiod och jag på något vis kände att livets svårigheter gjort mig vuxen i förtid, psykiskt ”mogen” eller vad man nu ska kalla det, kände jag mig ofta mer dragen till att umgås med vuxna än yngre/samma ålder. Så jag kan nog inte räkna alla de bortamatcher då jag åkte med Patrik. Helt perfekt, en vuxen, vettig människa att prata helt alldagliga saker med, diskutera träning med osv. Och jag glömmer aldrig när P. försvarade mig inför de andra tränarna när de inte tyckte att jag skulle vara ute och springa min runda innan varje träning, ifall det inverkade så jag blev trött och inte presterade lika bra på träning. Och att man skulle vila mellan träningarna osv. Men jag kunde inte det!

Självklart var det ätstörningarna som drev mig att träna alldeles för mycket, och JO, jag var ofta trött och sliten på träningar och matcher och presterade nog inte som jag hade kunnat göra med en fräsch kropp. Men hade jag inte fått gjort min extraträning hade ångesten slitit alldeles för mycket i mig, och jag hade nog då valt att lägga av med fotbollen och bara köra mitt eget race mycket tidigare än jag gjorde. Och jag kände, som sagt, att det fanns en vuxen där. Som skulle kunna stötta mig om allt skulle gå helt åt helvete. Någon som trodde på mig. Någon som fick mig att växa, få självkänsla och självförtroende.

Och än idag är det skönt att träffas över en kaffe för att både diskutera träningsupplägg och livet i allmänhet. Jag känner fortfarande att: det finns en vuxen (haha, roligt att jag inte ser mig själv som vuxen utan som en tonåring typ), i närhten, I Falun, och skulle det återigen bli så att allt går åt skogen, så tänker jag att det faktiskt finns någon där som skulle ställa upp för mig. Det gör mig trygg.

Och ja, jag hyllar denna sortens vänskap. Att man kan ha en vuxen man som vän utan att det ligger några ”konstigheter” i bakgrunden. Ja ni fattar..

Så dagens hyllning: Att ha ära vänner som inte är 80-talister – även fast jag gillar det med såklart ;)

för min del, sista matchen nånsinn, aug-09, innan Sthlms flytt.

lite sorgligt, men nog klokt att lägga av innan knäna pajade..

och jag gör mig själv mer rättvisa med ett par längdskidor på fötterna, än med en boll. faktiskt.

kärlek! /ia.

farväl till ensamheten.

2012-02-07T12:38:00.002+01:00

när man märker att tron håller även när det stormar - ja då är det häftigt.

när man inser att Gud har förvandlat ens sätt att tänka, som varit så djupt rotat, onda cirklar som man försökt men aldrig trodde sig vara förmögen att bryta - ja då inser man att han är större än det mänskliga.

när man inser att Gud räcker för att göra en glad trots allt det där som förr gjorde en så ledsen - ja då inser man hur han har förvandlat en och hur mycket man behöver honom.

ha en fin dag, vänner!
kärlek! /ia.

And I don't wanna live that way, reading into every word you say

2012-02-06T21:13:00.004+01:00

-
och det har varit en pissdag (förutom skidåkningen)

Men vet ni vad det underliga är? Trots detta, sitter jag här på kvällskvisten och ler och är glad och mjuk i hjärtat. Vad livet blivit konstigt. Konstigt bra.

Så då kanske jag inte ens kan kalla det för pissdag?

och varför detta? jo, för att min självkänsla är inte lika svajig längre. jag grundar inte den i vad människor tycker, och säger till mig. jag grundar den inte lika mycket på onda cirklar, gamla missförstånd och ord som gör ont.

Jag vet vem som definerar mig. Gud. Jesus. Som ansåg att jag var så värdefull att jag var värd att dö för. Varför skulle jag då låta massa skit dra ner mig? Det är ju bara jag själv som blir lidande om jag går runt och tänker en massa på hur saker är, varit, blivit, skulle kunna vara. Vad som är fel och vad som är rätt.
och dessutom har jag ju så många fina människor i mitt liv som gör mig glad. och jag har det bra och har lärt mig tacksamhetens gåva.

visst, jag tillåter mig att känna att det gör ont. tillåter mig att bli ledsen och gråta. men jag stannar inte kvar där. och inte den gamla överlevnadstaktiken: göra sig hård och förtränga och lösa problem på destruktiva sätt.

nä, jag låter det rinna av. bryr mig inte så mycket. sätter fokus på andra saker. på vem jag är i Guds ögon. Inte högmodigt. Man tar till sig av kritik och rannsakar sig och tänker: vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Men jag orkar faktiskt inte gräva ner mig och tycka synd om mig själv eller om andra. Livet är för kort för självömkan.

kärlek! /ia

bad girl.

2012-02-05T23:47:00.003+01:00

-
något jag tycker är så himla svårt och som jag tro det är viktigt att diskutera har jag skrivit om i mitt senaste inlägg hos IKON. var gärna med och hjälp mig/oss med tips och råd.

kärlek! /ia.

att vilja. längta. hoppas. bli besviken.

2012-02-05T22:47:00.004+01:00

-
Brev till Gud (jo han behöver säkert ett blogginlägg för att höra mig, haha...):
Jag hoppades, och försökte, igen. Tänkte att denna gång kanske. Kanske det skulle ske, det där jag väntat på i så många år. Det där som inte varit ok sedan jan-07. Över fem år sen alltså... Och jag har drömt om hur jag skulle berätta för alla hur jag bett till dig och du skulle göra mig frisk. Och jag har tänkt att det vore det enda, sista steget till att jag kanske skulle helt kunna friskförklara mig själv. Men något fattas. Den fysiska biten. Och jag har hoppats. Och bett. Och blivit bedd för...
Men tillslut orkar man inte mer. Man orkar inte bli besviken, gång på gång på gång. Undra: varför händer det aldrig? När jag ber. När andra ber. Man låter det gå några månader, nått år, och försöker igen. Men det händer absolut ingenting. Nu har jag börjat blivit rädd. Läskiga framtidstankar. Om hur jag förstört mig själv, min kropp, för all framtid? Och det var ju det man varnade mig för…
Så nu Gud, har du ca 10h på dig, 10h på fem år, innan jag ger upp, igen. Kanske sista gången, för som sagt, man orkar inte hur mycket besvikelse som helst. Jag tänkte "till jul". Som blev till "när skolan börjar igen", till "efter examen". Men nä, nu får det vara slut på tidsfristen. Jag ger upp, blir en duktig flicka och lyder läkarna. Jag trodde du var större än dem.

Men, dina vägar är outgrundliga. Jag förstår inte allt. Kanske det finns någon mening i detta också. Kanske inte.

men jag är din. oavsett och för alltid.

kärlek! /ia

these words keep me on my feet when I think i fall apart

2012-02-05T22:09:00.006+01:00

-
Nu ska jag berätta om något som gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför det gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför jag väljer att berätta om detta.

Vad gjorde mig glad: Har ju börjat inskolning som sjuksköterska på Öron-Näsa-Hals avdelning här i Falun. Andra dagen jag är där kommer en av undersköterskorna, (ännu en alla dessa fantastiska människor som jag känner och imponeras av – som gått igenom något så oerhört tufft och sorgligt i sitt liv, och ändå kan visa upp en livsglädje som slår de flesta på fingrarna. Halleluja för såna människor!) Aja, hursomhelst, ner hon ser att jag är där och ska komma att jobba där spricker hon först upp i ett stort, hjärtligt leende och säger väl nått i stil med ”Åh vad kul”. Och sen ” jag kan inte låta bli att ge dig en kram också” och går fram och ger mig en sån där stor underbar kram så man bara känner sig sådär helt igenom omtyckt.

Varför gör det mig så glad och varför väljer jag att berätta det?:
Det finns en liten tjej i mig, som inte alls är vuxen och 23 år gammal. Hon är typ fem, eller 17, och hon tvivlar på om hon verkligen kan bli omtyckt. Jag kan nog ingenting och det mesta jag gör blir nog fel. Alla som verkar tycka om mig låtsas nog bara, för kan de verkligen gilla mig, det riktiga mig, hon som finns inuti? När jag är den jag är, mig själv? Det finns något i mig som säger: Folk låter dig bara vara med, vara en i gänget, för att de tycker synd om dig. Ingen skulle vilja vara din bästa vän. Du är tyst, tråkig, blyg, oscocial. Du är lat när du jobbar, är slarvig och gör inte mycket rätt. Långsam, okunnig. Jag kan väl ingenting? Jag är nog en bluff.

Ja typ så ni vet… Nån mer som känner igen sig?

Därför, finns det en tjej i mig som jublar, (osunt?) när jag får någon sorts bekräftelse på att det inte är så. Att jag är omtyckt, på riktigt, för just den jag är. Att det finns vuxna, mogna människor som gillar mig, gillar mitt sätt att vara, gillar mitt sätt att hantera patienter. Att jag kan få äkta vänner, som inte bluff-gillar mig. Tack och lov (tror och hoppas jag!) gör inte detta behov av bekräftelse mig hopplöst dryg och att jag vill synas och märkas en massa. Och det innebär INTE att jag har kontakt med människor bara för att få mitt eget bekräftelsebehov uppfyllt. Jag börjar, tack och lov, komma ifrån sådant allt mer och mer. Ju helare och mer läkt jag blir. Och kan mer och mer tänka på och glädjas över att jag nog har saker att ge till andra människor också. .

Men den här lilla tjejen i mig, den osäkra, får också svårt att ta kritik. Är rädd för att misslyckas, göra fel. Rädd för att inte bli omtyckt.
Detta gör också att den här tjejen så lätt tvivlar. Tvivlar på att mina vänner verkligen är mina vänner, och inte tänker elaka tankar om mig så fort jag vänt ryggen till. Det har gjort mig alldeles för känslig för vibbar av omtyckt/ickeomtyckt av t.ex. mina föräldrar, där jag osunt sugit åt mig minsta lilla tecken som bekräftat känslan att allt jag gör blir fel.
Detta gör att jag vill prestera på träning (länge det enda område jag trodde jag var duglig inom). Det gör att jag inte vill visa mig utan smink, för tänk om alla skulle se hur ful jag egentligen är. Som gör att jag tror det skulle vara jordens, eller iallafall min, undergång om jag vägde över 60kg. Om det går några dagar utan positiva uppmuntrande kommentarer om blogginlägg så tänker jag: jag har blivit kass på att skriva och borde lägga ner, alla läsare tycker nog jag är helt dum i huvudet. Det gör att när det går några timmar och jag inte får svar på sms så börjar jag tänka: jag har gjort något fel, gjort någon arg/ledsen, blivit plötsligt o-omtyckt, bortprioriterad.

Och allt ovanstående: Jag vet ju att det inte är logiskt. Jag VET, egentligen, att mina vänner gillar mig, att jag är bra med patienter, att träningsprestationer är obetydligt, att jag inte är världens fulaste utan smink, att man oftast läser blogginlägg som man tycker är bra utan att kommentera det, att man inte svarar på sms beror på upptagenhet – jag är ju exakt likadan själv.
Men det är logiken. Känslorna säger inte alltid samma sak. Därför, som jag skrivit om förut, ska jag inte lyssna allt för starkt till mina känslor. Som fortfarande kan bottna i en tjej som tror att hon gör precis allt fel. Att hon inte duger.

Jag berättar detta för att det kanske finns fler som jag. Som behöver små tecken då och då på att de är omtyckta. Visst vill vi alla det? Och jag tror INTE det är fel. Vi är skapade för att få bekräftelse. Vi behöver andra människor att spegla oss i. Så jag tror inte vi ska förtränga denna vilja att bli omtyckta och bekräftade. Utan istället bejaka den. Så att vi blir ännu bättre på att tycka om och bekräfta andra. Vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du göra för dem. En så himla enkel, så himla svår livsregel. (såklart man inte ska bli helt bekräftelse beroende, och förhoppningsvis kunna känna att man är älskad av Gud, skaparen, är det är det allra viktigaste. Men attityden: "människor idag söker så himla mycket bekräftelse", som att det vore något fel, något fult, något konstigt, gör mig lite arg. Klart vi vill ha bekräftelse! Det som är sorgligt är väl kanske sättet vi gör det på... där en avklädd bild på facebook kanske får bli nått sorts substitut för den där föräldren som aldrig var där..eller tusen andra exempel på när bekräftelsebehovet slår fel. men behovet i sig är inte fel! tycker jag...)

Kärlek! /ia.

live and die, laugh and cry

2012-02-04T23:22:00.002+01:00

-
om det är sant att ett gott skratt förlänger livet så vill jag bara säga tack till Helena, Johanna, Jessica, Sofia för att ni sammanlagt kommer göra mig till en 100-årig krutgumma. <3

kärlek!
/ia.

jag hoppas att du orkar och att ängeln i rummet, det är henne du ser.

2012-02-04T17:32:00.004+01:00

-
de dagar man liksom inte orkar vara stark och positiv, då är det ju helt perfekt att jobba och få massa annat och andra att tänka på. har lärt mig mycket idag! och sen friskis på det och nu träffa tjejerna och vips så slapp jag umgås med mitt eget huvud på hela dagen nästan. grejt.

kärlek! /ia.

i vems armar ska du då bli hel?

2012-02-02T23:20:00.002+01:00

-
Fick denna kommentaren nyligen:
"Ia hela min värld har rasat samman under den här veckan. Min bästis har gått ur församlingen (och det är en stor sak där jag kommer ifrån) och killen som jag älskar har träffat en annan. Jag ber och ber om styrka men det känns som om jag faller ihop. Hur ska jag orka gå vidare..."

Och eftersom det var skrivet anonymt, och jag vill självklart ställa upp och svara så gott jag kan, så får det bli ett svar här i bloggen. Men om någon någon gång vill skriva något, och ni tycker det är ok att jag vet vem ni är, men inte hela bloggvärlden, så är det hur fritt som helst att mejla mig på: ia_lindstrom@hotmail.com

Tillbaka till ovanstående:
Ett: jag blir rörd. Och berörd, för din skull! Och glad att du, vem du än är, vill höra av dig till mig.

Två: Jag tror jag kan säga, utan att ljuga, jag förstår, eller i alla fall delvis förstår, den smärta du känner just nu. För jag har varit med om något liknande. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om det här på bloggen, men när en av mina allra bästa vänner jag fann på bibelskolan, hon jag kanske delade mest tid med, som var min ”bästis”, några månader efter Betels slut berättade att hon tappat tron, inte gick till kyrkan längre osv. osv. så gjorde det SÅ ONT i mig. Dels av rent egoistiska själ (jag är INTE alltigenom god och helig direkt!). Ont att JAG, som nästan aldrig haft några nära, kristna vänner, att just JAG skulle mista detta igen. Inte mista vännen, för helt självklart, (älskade vän! Om du läser detta!) älskar jag dig/henne precis lika mycket som tidigare. Och har inga planer på att sluta umgås bara för at hon inte kallar sig kristen längre. MEN, det gjorde ändå oerhört ont för det kändes så TYPISKT, att det var just min bästa vän som inte ville veta av kristendomen längre. Jag som så väl behövde kristna, nära vänner, en av anledningarna till att gå bibelskola överhuvudtaget. Det gjorde ont när jag insåg att jag förlorat den kontakten som äntligen hade fört mig in i kristna sammanhang, hon som tagit mig med till Hönö, Frizon och som så öppenhjärtigt låtit hennes vänner bli mina vänner. Så, bland annat av den anledningen, blev det nu i sommar, ännu en sommar där jag inte kunde åka på några kristna konferenser osv, dels beroende på mkt jobb, men framförallt det gamla vanliga: Jag hade ingen att åka med. För jag känner inte tusen miljoners kristna….

Men aja, det var den egoistiska anledning till att det gjorde ont. Den andra, (för övrigt satt jag och lipade nästan hela vägen hem från frizon det året, när jag insåg hur det blivit, och för lite sömn och en förkylning på g, - sånt gör mig till en riktig grin-olle, haha). Den andra anledningen är att det gjorde ONT för det får mig att fundera: hur kan människor tappa tron? Kan jag också göra det? Vad får människor som verkar så övertygade att plötsligt ändra inrikning? Och varför Gud, gör du inte något åt det?
Och alla andra man sett lämna kyrkan…. Så JA, visst gör det ont!

Tre: Brustna hjärtan på grund av kärlek… Jag kan säga att jag nog förstår det med, för jag (trodde?) jag var kär en gång. Och blev dumpad. Och sviken på massa andra sätt, där bland annat att han var med en kompis till mig. Men jag vill inte skriva så mycket om det, av respekt till lite olika människor.

Fyra: Det viktigaste jag vill säga, förmedla, är: DU måste inte orka vidare, just nu., Du FÅR falla ihop.! Det är helt naturligt. Be inte att du ska kunna släppa detta lätt som en plätt och bara gå vidare. DET vore konstigt. Låt det göra ont! Gråt precis så många tårar du vill! Låt ingen säga åt dig ”ryck upp dig nu”. Om du kan och vågar, våga visa att du är ledsen. Håll inte upp någon fasad. Hitta någon att prata med. Eller skriv brev, till de här personerna. Det är ett hett tips. Skriv om du är besviken, hur du känner, ös ur dig all din bittra galla över dem. Sen kan det vara en väldigt smart ide att INTE posta de där breven. Men du har fått skriva hur du verkligen känner. Jag har gjort så, skrev till och med en gång ett brev till han, där jag berättade hur mycket jag hatade honom för att han hade förstört mitt liv. Drastiskt? Ja. överdrivet? Ja, kanske lite. Men det kändes så just då, och jag behövde få det ur mig. Försök inte vara tapper och stark hela tiden…

För då, när vi inte stänger in vår smärta längre, det är då den får en chans att faktiskt sakta läka ut. Till ett litet ärr, som visserligen fortfarande kan göra ont, men som inte plågar oss dag och natt längre. Som inte äter upp oss innefrån. Gud vill att vi ska vara ärliga. Var arg och ledsen när du är det. Släpp fram det. Passa samtidigt på att vara glad så fort du känner att du orkar och får en chans till det. Sen bryter du ihop igen. Precis så många gånger just DU behöver. Sen tror jag det är oerhört viktigt att förlåta. Såsmånigom, när man kan. För det är då man kan läka. Släppa det. Och jag tror Gud kan skapa en glädje i våra hjärtan, trots svårigheter. En himmelsk glädje. Men försök inte pressa fram den där glädjen. Den kommer när den kommer...

Den största av kramar!

Kärlek! /ia

the kingdom of heaven.

2012-02-01T18:02:00.003+01:00

-
Jag är lat och gör det enkelt för mig (ingen dubbeldokumentation som man skulle sagt på sjuksköterskespråk, haha) . Gå in här och läs vad jag har att säga idag.

kärlek! /ia.

You, who stole my solitude.

2012-01-31T21:25:00.004+01:00

är det vuxenliv att jobba sex dagar vecka så man får huvudbry över hur man ska kunna hinna med att träna inför ett vasalopp och träffa vänner? om man ska åka skidor eller gå på begravning? att inte hinna fira sin farmors födelsedag för att man jobbar helg?

är det vuxenliv att inse att man måste prioritera mellan sina två huvudintressen, skrivande (speciellt nu i februari när jag proffs-bloggar, haha!) och träning?

är det vuxenliv att kunna gå ner på stan och inte bry sig jättemycket om pengarna i valet mellan att köpa en tröja och inte köpa en tröja, eftersom man ändå tjänat betydligt mer pengar än tröjans kostnad under dagens gång?

är det vuxenliv att ha nästan varje stund inbokad de kommande veckorna?

är det vuxenliv att knappt hinna prata med de man vill prata med?

är det vuxenliv att få lov att tänka på sänggående vid tio för man ska upp så nedrans tidigt?

är det vuxenliv att känna att sin dag är meningsfull för att man gör något man verkligen tycker om?

är det vuxenliv att få ha arbetskamrater istället för pluggkompisar?

OM det är så, så kan jag säga att jag både gillart och inte gillart. MEN just då tror jag det är så himla viktigt, vilket jag tror, anar och hoppas gäller mig nu och framöver, att man trivs på det där jobbet som trots allt får ganska mycket tid. Att det är mer än att jobba av 8h per dag. Att man får ut nått av det, trivs, har bra arbetskamrater, få ge av sig själv och sina goda gåvor.

Jag tror att det kan komma att få vara så. Hoppas det. Både i veckan, i vår, i sommar, och 42,5 år till ;)

kärlek!
/ia.

godermorgon.

2012-01-30T22:15:00.005+01:00

Nämen titta, där är ju en tjej jag känner igen. Vilken linslus som lyckats ta sig in i, vad jag anser som, ett riktigt finrum, haha.

Men då så, på onsdag 1feb, imorgon alltså, så börjar jag alltså blogga på IKON. Har inte riktigt bestämt ännu, osäker på hur mycket tid och ork det finns nu med första sjuksköterskejobbet, om jag skriver i denna, min vanliga blogg parallelt, om jag klistrar in samma inlägg här som hos Ikon eller om jag helt enkelt bara länkar er vidare till bloggen på deras sida. Så häng gärna med mig dit vettja :)

Men känner jag mig själv rätt, som ibland gillar att svamla om diverse oväsentligheter, kanske det är bättre att göra det här, och hålla en fin fasad i det där finrummet ;)

ha en bra dag!

ps. första dagen som sköterska gick bra. lungt. och med kommentarer som "vi vet inte vad vi ska visa dig - du kan ju redan allt" så känns det rätt ok. och NEJ jag kan verkligen inte allt, men däremot har jag ju varit på avdelningen rätt mycket sen förut, både som ssk-student och undersköterska, så rätt hemvan är jag ju. Och jag är helt säker på att jag kommer att trivas!

kärlek!
/ia

jag är svag men ändå stark. arm och fattig, ändå rik. jav var blind, men nu jag ser. allt som du gjort, allt som du ger.

2012-01-30T12:22:00.003+01:00

-
Åh vad jag älskar att INTE stressa! Att ha obokad, oplanerad tid i kalendern till att göra ingenting. Göra det man känner för.

jag har i så många år, så många dagar, utan paus, varit konstant.stressad.hela.tiden. För det var alltid: borde träna mera. borde äta mindre. hela, hela tiden. aldrig avslappnat, aldrig lugn och ro, aldrig frid i själen och kroppen. aldrig nöjd. borde hela tiden göra mer. vara bättre. (plus att jag pluggade på heltid, med bra betyg givetvis, jobbade extra i princip varje helg, spelade fotboll, dömde fotboll, tränade ett pojklag i fotboll, tränade extra på sidan av, var i kyrkan, umgicks med vänner...en sån duktig flicka!)

Så, nu när jag äntligen börjat släppa på kraven, stressen, så märker jag hur överkänslig, allergisk jag blivit mot det. Att jag blir orolig och stressad av att ha för mycket saker inplanerade. Och jag försöker lyssna på mig själv och kroppen på ett bättre sätt.

Och jag har kommit fram till att jag faktiskt kan tänka mig att göra vissa förändringar för att uppnå ett mindre stressat liv. T.ex. har jag kommit fram till att det är ok för mig att leva ett liv där jag inte nödvändigtvis måste träna 6-7dagar i veckan, utan kan faktiskt dra ner på det något. Jag kan tänka mig att ibland tacka nej till att umgås med vänner, att inte ha varje kväll + helg uppbokad. Jag kan tänka mig att tjäna mindre pengar genom att inte jobba 100%. Om jag inte klarar av det, kommer jag försöka få jobba mindre. Och NEJ, vet ni vad, jag skäms inte ett dugg över att säga: Jag är 23 år, singel, bor själv i en liten lättskött etta och jag vet ändå inte om jag vill jobba 100%. Jag vill orka ha ett liv utanför jobbet, oavsett om det innebär att jag inte får lika mycket pengar att röra mig med. Pengar är INTE liv!
(Så kan inte nån ge mig lite betalt för att skriva och blogga, fatta vilket drömliv, haha! )

Lugna vinterpromenader, tända ljus, böcker, kaffe, vänner, film, lagomt med träning, ett stimulerande jobb som inte äter upp en? Tid till Gud, att umgås och lyssna till honom? JA tack.

Sönderstressad, utbränd, rastlös själ som aldrig är nöjd. som inte orkar se andra. som får ett fett sparkonto. som lever på gränsen till att falla samman. Som tappar min gudsrelation utan att ens märka det? NEJ tack.

kärlek!

/ia

there goes my hero

2012-01-30T11:22:00.003+01:00

-
jag citerar:

"Vår 6000-åriga historia har för mig bevisat att världens och historiens bästa politiker och filosofer tillsamman inte lyckats återställa något paradis.
Det viktigaste ställningstagandet är varken politiskt eller filosofiskt utan för eller emot dig, Jesus, den enda som kan frälsa och förvandla vårt inre. För problemet är inte atombomben utan människohjärtat, det är där revolutionen måste börja. Vi behöver mer bröd och kläder i vår värld, men främst fler människor pånyttfödda av Guds ande till att förändra nöd till paradis."

kärlek!
/ia

himlen är oskyldigt blå - djupaste hav likaså

2012-01-29T21:56:00.004+01:00

-
En rolig träningsvecka är tillända, med ytterligare 134km i bagaget (totalt ca350km?).

Men nu ska jag vara sjuksköterska. Första dagen imorgon, bara ca 42,5år kvar till pension, nu kör vi så det ryker! :)
Och på onsdag börjar jag blogga för IKON.

Det här blir bra!

Tre anledningar till att ta examen: ( - och fler ska det bli för jag har massa presentkort att handla upp - bättre kan det ju inte bli och det kliar i shoppingfingrarna, haha :)

Falun....

Dalatema...

Falu-ringen....

(hembygdspatriot...? ja, lite kanske ;)

kärlek!

/ia.

det brinner ett hjärta för henne nånstans

2012-01-29T18:24:00.000+01:00

-
Jag är:

- Upprättad
- Befriad
- Förlåten
- Älskad
- Värdefull.

Tack. (ni vet till vem!)

Kärlek!
/ia

My temporary state of lightness would scare me

2012-01-28T16:41:00.003+01:00

Idag tänker jag på skillnaderna i det här: ”gå dit hjärtat leder dig” (som den här världen så ofta säger till oss) eller ”led ditt hjärta dit du vill gå”.

För mig är det en väsentlig skillnad. Och det handlar mycket om det där att jag tror att livet bör dikteras av mer än känslor. Att man bör tänka igenom vad man vill med sitt liv, och ta viljebeslut och sedan följa dem oavsett vad känslorna säger just då. JA, känslorna talar om viktiga saker för dig. Och NEJ man ska verkligen inte förtränga känslor, speciellt inte negativa, som vi så ofta gör. De vill säkert säga något viktigt om varför du känner så. MEN man kan ta reda på vad känslorna berättar för en, men sen ändå välja vad man gör med denna kunskap, hur man hanterar och handlar efter det. För om du hela tiden följer känslorna och inte har en inriktning, bestämd av viljan, så tror jag att hela livet riskerar att bli som en fladdrande papperspåse i vinden. Veligt. Fram och tillbaka. Hit och dit.

Viljan är beständig.

När jag döpte mig valde jag att följa Jesus, livet ut, även om det såklart inte alltid kommer kännas så bra och roligt jämt. Jag har sagt att jag ska göra det, även om jag får lida för det.

Jag har valt att försöka bli en bra människa, tänker på hur jag vill vara, hur jag vill behandla andra, även om jag ibland känner för att bara ge upp och sura ner mig i ett hörn.

Jag har valt att vilja bli frisk från mina ätstörningar även om jag ibland känner för att göra allt för att gå ner i vikt.

Jag har valt att jag vill klara av att genomföra ett Vasalopp i mitt liv, även om jag vet att det knappast kommer kännas roligt i alla 90km.

Och som jag var inne på i förra inlägget, väljer man att gifta sig, lova någon kärlek tills döden skiljer er åt, så är det ett viljebeslut man lovar att följa även de dagar man kanske helst skulle vilja slå en stekpanna i den andres huvud.

Och för en sån människa som mig där känslolivet kan vara som en flygande bergochdalbana är nog detta extra viktigt. Jag skulle ju kunna få för mig vilka dumheter som helst annars. Men har jag ett viljebeslut att luta mig emot, så hittar jag alltid tillbaka till det som är fast som stål, även om man är ute och fladdrar lite ibland.

Så jag övar. På att bli mer stabil. Mindre känslostyrd. Lyssna till känslorna – men ta beslut även efter vilja och förnuft.

Hur gör du?

tänk, tänk så att hjärncellerna brinner upp! :)

kärlek!
/ia

life is not in black and white, sometimes you just grab whatever gets you trough the night

2012-01-28T11:14:00.004+01:00

-
Jag VET att jag MÅSTE äta mycket, både innan och efter, när jag åker skidor ca 3h om dagen och ska försöka orka med ett Vasalopp om ca 5 veckor. MEN det är inte roligt. Det är SVÅRT och det är JOBBIGT. Och jag kan längta till när den här tiden äntligen är över. När jag slipper äta gigantiska frukostar. För hur mycket jag än förmår proppa i mig är man ju ändå alltid tom på energi efter någon timmes körning. Det känns ganska ÄCKLIGT att äta så här mycket. samtidigt som någon del av mig gillar det. Och det får mig bara att känna mig ännu äckligare. Och som vanligt längtar jag nu efter tomma kylskåp och sallad... Men nu flyttar jag snart hem till Falun igen!

Men med dessa känslor gäller det att fokusera på annat. Inte tänka på det, utan tänka på vilket fint liv jag har omgiven av fina människor och en tro som liksom bär mig.

Och det var inte det jag ville säga i detta inlägg utan: Jag har en fin vän, Emma, som också bloggar, och som gör det himla bra! Och hon har skrivit ett inlägg, om kärlek, giftermål och skilsmässor LÄS HÄR!, som jag tyckte var så tänkvärt. Så varför ska jag formulera en massa egna tankar i ämnet när någon annan gör det lika bra.
Och det enda tillägget jag gör att är jag ska göra ALLT som står i min makt för att, om jag någon gång gifter mig, INTE bli en del av skilsmässostatistiken. Lovar man så lovar man. Och det ska jag kämpa järnet för, är jag inte beredd att göra det ska jag inte gifta mig. Sen om man själv blir lämnad (detta är min, väldigt genomtänkta, mardröm ) ensam med fyra snoriga ungar att ta hand om, för nån ung, snygg, superkvinna så är det ju inte mitt val.

Tack Gud för den här vackra dagen, precis som alla andra dagar.

kärlek!
/ia.

det allvar man kan höra i ett höstregn har jag alltid burit i mitt bröst

2012-01-27T11:01:00.002+01:00

-
för mig krävs det stort mod att be bönen: "ske i din vilja Gud". För jag tror då att jag öppnar mig för att bli av med det där jag tror mig ha funnit...

MEN, skulle jag inte be så.... Skulle jag krampaktigt hålla kvar i det jag vill ha, leva ett liv i kontroll istället för överlåtelse och tillit, så skulle jag ju ändå förlora allt...

( ännu mer kryptik?? ;) )

Så jag tar mod till mig och ber: Ske i din vilja Gud, inte min.
Mindre kontroll, mer tillit. För frihet, total frihet, är bland det häftigaste jag någonsinn känt.

kärlek!
/ia.

p.s. igår hade jag två av mina fruar här. ni är såååå bra och förgyller mitt liv. d.s.

holy holy wild

2012-01-27T10:38:00.004+01:00

något från förr:

Som en skärva av glas
En fjäril som just kläckts ur sin kokong
Så känner jag mig bräcklig, ömtålig. Och jag kisar mot ljuset.

Som en fjäder, som lätt följer varje vindpust, utan egen vilja.
Som en gummibåt mitt ute på ett stormande hav.
Ett hav av känslor, behov, spruckenhet.
Det gamla. Det nya.
Nya vanor, gamla mönster.
Bojor. Fastfängslad. I en mörk gammal fängelsevägg.
I mina tankar.

Och jag skakar.
Varje liten blick, liten beröring, riskerar att putta ut mig för den svarta branten.
Men om jag tiger, så blir jag aldrig räddad.
En hand. Som för mig upp på gröna ängar. Till en oas. Att vila tryggt.

Jag är en sprucken skärva av glas.
Men jag lever. Andas. Är inte en död sten.
Stendöd?
Jag har kisat mot ljuset. Sett det stora klara skenet.
Och en dag så kommer ja våga mig ur skuggan.
Helt och fullt.
Den mörka smutsiga fängelsehålan ska inte längre vara min tillflykt.
Jag ska inte rymma tillbaks.
Jag ska vara din. Helt och fullt.

och kanske har jag kommit dit nu. När jag tillhör Gud helt och fullt. Där ingen sjukdom längre stjäl mig, stjälper mig, fängslar mig. Samtidigt som min öppenhet i vägen mot tillfrisknande också gör det allt svårare att visa och berätta om dagar, stunder, när det inte är så lätt. För jag är rädd att göra människor besvikna. Var jag inte starkare än så, bättre än så, än att jag fortfarande fängslas i tankar ibland... Men vems väg är spikrak egentligen? Vem snubblar inte och faller? Jag gör. Jag är en människa.

kärlek! /ia.

söndagstankar på en torsdag

2012-01-26T17:39:00.000+01:00

-
Jag har börjat tänka på om det är dags att börja fundera på hur man lever ett liv i längtan och saknad på ett vettigt sätt. Jag går alltid händelserna i förväg men jag sa bara att jag skulle tänka på hur det skulle vara att tänka på det. Ha!

Kärlek!
/ia.

vad är det som får prästens dotter att rymma med en knarkare? (eller tvärtom kanske - hahaha...)

2012-01-25T23:36:00.003+01:00

-
Jag vill inte döma någon, det är inte meningen med det här inlägget. Och säg gärna emot mig nu om ni tycker jag har fel.

MEN: Jag har funderat lite på det här med präster som säger sig inte veta om de tror på Gud eller inte. Och kommit fram till att jag inte tycker det är så bra/ okej. Finns det ens sådana präster kanske någons reaktion är? Och ja det kan ju verka lite märkligt, tycker jag i alla fall. Men jag läser lite om det då och då och har själv träffat på det. Kanske är framförallt i Svenska Kyrkan detta är aktuellt, hittills har jag iallfall inte läst/sett någon frikyrkopastor som inte säger sig ha en tro till Bibelns Gud och Bibelns Jesus. Tack och lov.

När jag själv konfirmerade mig, i Svenska Kyrkan, så blev jag ganska förvirrad, förvånad och sårad tror jag, när prästen sa att han ibland trodde på Gud och ibland inte. Självklart måste även präster få tvivla, men för mig är det skillnad på tvivel i tron och att säga att man inte ens är säker på Guds existens. Och min bild var att präster skulle vara någon sorts föredömen och ledare i tron. Och jag funderar på vad Gud själv skulle sagt om präster som inte tror på honom. Och vad Jesus skulle sagt om präster som förnekar att Jesus skulle varit något övernaturligt, Guds son.
Ofta tycker jag dessa präster nämner något om att de är intresserade av att diskutera livet och människor, tro och tvivel, att Gud är ”intressant” typ. Varför blir de inte psykologer eller psykoteraupeter istället? Eller journalister, eller vad sjutton som helst.

Drar jag det för långt om jag säger: Vad skulle vi tycka om läkare som inte vill rädda människoliv? Om elektriker som inte kan koppla el? Om trägårdsmästare som inte vill bli smutsiga om fingrarna? Eller nått.
Jag vet inte.

Mer än att jag tycker det känns lite olustigt.
Och väldigt typsikt det samhälle och den tidsålder vi lever i. Där inget får vara rätt eller fel. Där ingenting är absolut sanning, allt är relativt. Där allt ska kännas bra. Där allt är ok så länge det känns bra för dig.

Jag tror på rätt och fel.
Jag tror på absoluta sanningar.
Jag tror att viljan är lika viktig som känslan.
Jag tror på löften som kan hålla livet ut och ända in i evigheten.
Jag tror på ondska och godhet som två motsatta krafter.
Jag tror på Gud. – Men jag ska inte bli präst! – även om det kanske skulle behövas då uppenbarligen (snackar fortfarande mest svenska kyrkan tror jag) (fast i och för sig, sjukhuspräst verkar vara ett himla häftigt yrke, så jag återkommer i frågan om 30 år)

Skjut mig (eller helst inte förresten!) eller kalla mig naiv eller fanatisk eller dum. Men min tro är förankrad i ett urberg, så tyvärr, det gör nog ingen verkan.

Amen & God natt.

Kärlek!
/ia.

a moment of your life

2012-01-25T22:18:00.005+01:00

passade på att länsa mammas kamera på lite bilder. smakprov:

midsommarfirande i ett regnigt Leksand...

sommar i Baggbo...

sommar i St:Petersburg och Helsingfors...

och sen kom Edvin...

och sen kom september. och Bigles bad snällt om att få smaka...

och morsan och moster fyllde år i oktober...

och i november så pyntade morsan uteplatsen i julanda...

och grabben växte...

och moster var glad..

advent och katten vägrar gå ut...

killen vet vilket lag han ska heja på!

och vips blev det januari och lillan blev stor - examensdag.

kärlek!

/ia.

en vän med en bil

2012-01-25T10:55:00.002+01:00

-
en liten vardagshistoria:

om man är uppvuxen i en familj som inte har det hur fett som helst med pengar, och inte kan köpa nyaste bilmodellen varje år, så har man lärt sig att stå ut med en hel del bilstrul. alltid typ.

t.ex. igår, när jag precis innan på morgonen läst några rader i min Bibel som löd typ såhär... "var sen till vrede, ty vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud". Och sen går man ut, aspepp, och lite stressad, på att komma iväg till skidspåren. Så går inte dörr* (mitt nyårslöfte är ju att sluta svära, men det är nog lika illa att hinta om svordomar så ni får tänka ut dem själva, haha) att öppna. Den har väl, som så ofta med gamla bilar och kalla vintrar, inte riktigt klaffat, utan fryst på något vis. och nähä... jag är INTE så bra på att kontrollera min vrede. Iknow! Jag skyller på mina gener, haha, men ska försöka bättra mig. Något att kämpa emot, för egentligen, jag skäms ju när jag så himla arg över en bil, när jag egentligen har det så, så, bra!

Och hursomhelst, nu ska ni få dagens glada story som ni kan sitta och flina lite åt om ni har en tråkig vardag: Papsen har fixat så att bildörren går att stänga MEN tycker inte att vi ska öppna den igen fören bilen varit till verkstad. Så vill man använda bilen nu, får man gå in på passagerarsidan och klättra över till förarsätet. Yeay! Och eftersom jag är betydligt smidigare, smalare och mer lättklättrad än mamma, är det jag som fått på min lott och den stora äran att stå för bilklättrandet. haha!
alternativet: åka med mamma till Sörskog och bara få åka 18km... kommer inte på fråga. Jag är i form! :)

så: tänk vad ni skulle tänka om ni idag på en parkering någonstans i mellansverige sett denna idiot klättra in och ur bilen, med full skidmundering.

Hoppas jag/vi glädjer någon :)

och ärligt och seriöst, så är det det där jag äntligen lärt mig av livet: man kan alltid välja. välja hur man ser på saker.
välja att vara frustrerad, bitter, tyckt att mina föräldrar väl kunnat skaffat sig lite mer välbetalda jobb, jobbast lite mer osv. så vi hade haft råd med nyare bilar, bättre teknik, platt-tv:ar, iphones(hur skriver man i plural???), med utlandsemestrar osv.

eller så väljer jag att vara tacksam för att vi alltid haft mat på bordet, ett varmt hem, kunnat betala våra räkningar. Att jag har föräldrar som inte slåss, inte dricker, inte missbrukar och som jag vet älskar mig och ställer upp för mig.

Jag väljer det senaste! (men min tanke om att aldrig nånsinn äga en bil växer sig ännu starkare - därmed inte sagt att man inte kan ha en man som äger en bil. ha! )

kärlek!
/ia.

Beauty queen of only eighteen, she had some troubles with herself. He was always there to help her, she always belonged to someone else

2012-01-25T00:03:00.006+01:00

-
Att lite olika personer ibland hör av sig till mig, via vad de läst på bloggen, angående lite hjälp med tankar kring träning/överträning, mat, vikt, ätstörningar osv. gör mig jätteglad! För om jag bara kan, på något enda vis, hjälpa någon, vara ett stöd, ett bollplank, ge pepp att ta sig ur saker, ge kraft att inte komma in i skiten, så gläder det mig enormt! Och FRÅGA GÄRNA, jag känner mig så pass frisk att jag absolut klarar av, och gärna ställer upp om någon vill.

Och detta vill jag skicka med redan nu:
Om du är i en ätstörning: Det är SÅ, SÅ VÄRT att göra allt för att ta sig ur det. NEJ, att bli frisk innebär inte att bli tjock eller gå upp 10kg i vikt på tre dagar! Att sluta se ner på sig själv, hata sin kropp, sluta tänka dåliga, destruktiva, tankar, kommer BEFRIA dig något så enormt. Att VÅGA äta fett kommer att göra dig mindre trött, ledsen, energilös, deprimerad osv. Man måste äta för att orka vara levnadsglad! Jag säger absolut INTE att det är enkelt. Att det bara är att bestämma sig, så blir man frisk. MEN man måste, helt och hållet och ärligt, bestämma sig för, själv: Vill jag bli frisk? Vill jag släppa den här identiteten som det innebär att vara ätstörd. Om svaret är ja, så går det! Det kanske blir världens tuffaste kamp, men VILL du bli frisk KAN du bli frisk. Men det gäller att våga. Våga äta.

Om du är på väg in i något ätstörningsaktigt, träningsberoende, vikthets osv: Gör ALLT du kan för att inte halka in i det. Var observant på dig själv, när börjar det gå för långt. Om du försöker gå ner i vikt som ett uttryck för att det är andra saker som får dig att må dåligt (that's my story!) – ta reda på vad de verkliga problemen är – och ta tag i dem. Jämför dig inte med andra. Tro inte att du blir lycklig bara av att gå ner några kilo – och se till att stoppa innan det är för sent. Lyssna på kroppen, vad den orkar med. Tänk över hur du vill att ditt liv ska bli – glad och nöjd och med en helt normal vikt, eller undervikt med depression, ledsenhet, ilska, tappade sociala kontakter, oro, negativa tankar osv.

Och hej, JAG VET VAD JAG PRATAR OM! (men – det är olika för alla. Så om jag klivit någon på tårna nu, förlåt! Jag pratar bara utifrån mina egna erfarenheter)

Kärlek!
/ia.

och ja, detta är en skräck-bild. (finns ju mycket värre dock!)

Och jag har aldrig sett ut så!

Men om jag så skulle kunna skrämma någon till att inte få en ätstörning så gör jag det gärna!

så fanns du hela tiden hos mig, fast jag var för blind för att förstå

2012-01-24T09:54:00.003+01:00

-
jag hör en röst inombords som säger:

var inte rädd.

var inte rädd för livet. var inte rädd för kärleken. var inte rädd för döden. "Jag är med er alla dagar intill tidens slut.."

kärlek!
/ia.

sen vill jag skriva allt jag sett

2012-01-23T20:31:00.007+01:00

-
Häftigt från helgen, del 5: (som jag fick reda på när jag kollade min mejl ca 03.00 på examensnatten – tror ni en uppspelt tjej gick helt crazy bananas eller? Nästan!:) )

Och ni vet ju att jag inte kan hålla tyst om sånt där som gör mig uppspelt och glad. Varför skulle jag det? – Glädje är ju till för att spridas! (om ni nu vill vara så snälla och glädjas lite med mig tack! :) )

Men denna gång måste jag ge lite bakgrundsinfo som handlar om mina drömmar. Och det är faktiskt lite småjobbigt tycker jag, att berätta vad man drömmer om. För att man är rädd att misslyckas kanske? För att det avslöjar ens djupaste längtan och vad hjärtat brinner för? Kanske.

Men nu när en liten (eller stor) dröm delvis gått i uppfyllelse så måste jag ju berätta:

Så, en av mina drömmar är att få någon text jag skrivit tryckt i en tidning. Och det har INTE hänt, denna gång, ännu, jag drömmer vidare. En annan dröm är att få ha min blogg kopplad till, eller skriva för, något kristet sammanhang av något slag, typ skriva för en kyrka, eller ha min blogg länkad till en kristen hemsida/ tidning osv….bara för att jag ska känna att mitt skrivande liksom inte står helt tomt och ensamt ute i världen, utan att det faktiskt finns en förankring. Att jag ska bli lite mindre ensamvarg i mitt tjänande, typ…. och NU ska jag (åhh vad glad jag blev!!!) få blogga åt IKON1931.

Ikon är en tidning som jag läst länge och är riktigt bra tycker jag. Fräsch, tar upp viktiga saker och ämnen på ett öppet, ”oindoktrinerat” sätt skulle jag vilja kalla det för. Man får tänka själv liksom. Och ofta väldigt bra texter, krönikor osv. Skulle tro att det är Sveriges största kristna ungdomsmagasin? Och varje månad så har de på sin hemsida, som ni hittar här, en månadsbloggare. (för övrigt är januaris bloggare en vän, alla fall en väns vän som jag umgåtts lite med – så jag räknar David som min vän med, som är i Kenya och pluggar för tillfället. Mycket intressant läsning. Hett tips!)

Och, i februari är det visst jag som ska vara månadens IKONbloggare. Jag känner mig oerhört ärad och smickrad och glad, för som sagt, jag drömmer ju om detta. Så även om det kanske inte låter stort i era öron, så är det stort för mig.

Framförallt är det stort för att jag vet att min blogg för bara några månader sen inte alls hade passat så bra där. När jag mest skrev om träning, försökte vara ironisk men under ytan ge hintar om att det var sjukt jobbigt det här med träningen och maten. Där jag drev lite med mig själv. Skrev visserligen lite vettigt ibland också men….

Att nu få skriva om Gud, om att bli fri från ett stort mörker (en ätstörning i mitt fall då), kanske skriva nån dikt då och då… det känns…. Bra. och fint. Och även om det är lite nervöst tänker jag inte lägga så stor press på mig själv, jag fortsätter väl och skriver som vanligt som jag gör nu helt enkelt. Jag hoppas, och faktiskt tror, att det nog kan bli bra. Betyda att någon kanske blir lite inspirerad, eller puschad, eller tröstad, eller glad. Sådant jag vill få vara med och göra.. För att Gud har skapat oss till att göra det.

Bla bla bla! Nu vet ni det i alla fall.

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för ia. : )

kärlek!
(och tack till alla som uppmuntrat mig i mitt skrivande. det har gjort att jag vågar tro på mig själv och vågat ta steget till att göra detta)

/ia.

du älskar mig hel, igen och igen

2012-01-23T12:41:00.003+01:00

-
häftig grej i helgen, del.. 4 (?):

jag kände mig inte tjock en enda gång. trots en massa ätande av diverse godsaker. (smörgåstårta....mums! ). Vem har tid att förstöra sina dagar med massa onödiga tankar när man har fullt upp med att vara glad? (och nån sorts röst börjar få fäste i mig: Jag ÄR INTE tjock. faktiskt.)

nu till Sörskog! <3

kärlek!
/ia.

Ain’t no mountain high enough, ain’t no valley low enough, aint’t no river wild enough to keep me from getting to you

2012-01-22T23:23:00.002+01:00

-
Både för er och min skull, för att jag inte orkar, och för att ni inte ska få ett så sjuuukt långt inlägg att läsa pytsar jag ut lite av helgens händelser lite i taget, ok?

Detta var de häftiga grejerna som hände fredagkväll på Kåren där vi hade vår avslutningsmiddag:
(för övrigt var middagen jättebra, kanske framförallt ”efterhängssnacket” när vi var ett gäng, fina fina vänner och sjuksköterskor, som satt kvar på övervåningen och mys-pratade medan de mer festsugna delarna av klassen redan dragit ner på dansgolvet…)

Men okej, häftig situation nr 1: kommer fram en tjej som jag gått på högstadiet med och inte hade jättemycket kontakt med då, och knappt haft någon kontakt med alls sen dess (alltså ca 8år sen – åhh herregud vad galet gammal jag plötsligt kände mig nu! ) I alla fall så hejar vi på varann och så, och sen säger hon att hon läser min blogg och blir berörd av det jag skriver om. Sånt är för mig så sjukt otippat och gör mig så oerhört glad för det gör att det känns värt att fortsätta - och att jag är inne på rätt spår på vad min blogg bör handla om och ta upp.

Situation 2: började snacka med nån kille. Eller han började prata med mig rättare sagt (jag pratar inte med främmande - så sjukt tråkig!) . Och sen när jag tyckte det var färdigpratat så blev det att hälsa på hans kompis också. Och vi pratade, och pratade och pratade. Han hade rest en massa och det tyckte ju ja va coolt och så, MEN när klockan började närma sig kvart i två (NEJ, jag ska inte skriva att jag har skaffat mig ett kvart i två ragg – jag är oraggningsbar på krogen ;) ) så tänkte jag som så: vi kan ju inte ha stått här och pratat i nästan en timme och krogen stänger snart och jag har inte sagt något om Gud. Det vore ju helt bortkastat! För DET är anledningen till att man snackar med främmande killar på krogen. Så om nån försöker ragga upp mig så får de snart inse att det var helt fel val av tjej, här ska det inte raggas här ska det pratas viktiga grejer, hehe. Helst inte alldeles för fulla, då minns de ju ändå ingenting efteråt...

Men denna lillkille (ja han var 89:a..) verkade nästintill nykter så han tycke jag kunde behöva höra ett och annat om Gud. Så hur gör man då då? Tänkte att jag får väl kläcka ur mig nått om att jag gått bibelskola och går i kyrkan, det brukar få igång folk med massa Gud-frågor. Och mycket riktigt, det gick hem även denna gång! Och han verkade väldigt intresserad. Fast inte direkt imponerad, haha. Väldigt fast i sin åsikt om att Gud INTE finns. Men det gör ingenting, för min tro har vuxit sig så stark att jag faktiskt (i måttlig mängd såklart) klarar alldeles utmärkt att få massa smarta, och relativt logiska, argument om varför Gud inte skulle finnas och vad som är dåligt med religion osv. osv. (ofta känns det som att människor mest har inställningen att de inte VILL att Gud ska finnas, för de kan inte tänka sig att inte ha all makt över sitt eget liv…) Aja. Min tro börjar inte vackla av sånt. Jag vet vad jag vet och jag är helt och hållet tillfreds med mina livsval att vandra denna väg. (öh "tillfreds" - jag är översvallande lycklig och ögonen kan fyllas med tårar varje dag jag tänker på vad jag fått vara med om för förvandling i mitt liv, nu ska jag inte underdriva...)

Och även om jag säkert inte säger en massa smarta saker, säkert inte helt teologiskt korrekt, så får jag i alla fall berätta om vad Gud gjort i mitt liv, och vad han betyder för mig, och vad jag tror att han skulle kunna få betyda för samhället och världen. Och jag tror, inte att mina ord, men att Guds ande i ord man säger om honom, kan få så frön i människors hjärtan som verkar omöjligt på ett mänskligt vis. Men Gud är mer än mänsklig, mer än logik, det är det som är hela grejen. Därför tror jag, och hoppas och ber, att varje litet ord uttalat om honom till icke-troende människor bara ska få rota sig fast i deras hjärtan. Och växa och skava och någon dag, när det kanske behövs för att det är kört och mörkt och svart i de där hjärtana, så ska de minnas och gräva fram de där orden och tänka ” ja just ja, nån snackade ju nån gång om en Gud, som skulle finnas och vara verklig och vara nått att ha”. Jag tror på det. Att det kan få vara så. Inte pågrund av mig, utan på grund av att Gud är Gud. Därför så känns det inte ett dugg ledsamt att sista kvällen med klassen inte spenderades på dansgolvet, utan i ett samtal med en främmande människa. Det är precis så jag vill att mitt liv ska få vara. Otippade samtal med otippade människor.

För nu när jag bett till Gud ”använd mig” så får jag ju faktiskt skylla mig själv när han verkar ta mig på orden. Eller skylla mig själv förresten, jag kan inte tänka mig nått bättre. (eller jo, i hård konkurrens med lite vanlig hederlig romantik kanske. eller vad sjutton vet jag om det? och förresten kan väl inte romantik vara "vanlig". då vore det ju inte det där superkonstiga som får hjärtat att slå.... skit i detta - jag ska defintivt sluta filosfera om kärlek! )

"må det ske med mig som du har sagt"

Kärlek!
/ia.

i'm young and i'm alive.

2012-01-22T00:54:00.003+01:00

-
om ni redan nu vill läsa om en av de sjuka grejerna som hände igår, det som värmde mitt hjärta så enormt, och som jag aldrig, aldrig kommer glömma så länge jag lever så kan ni läsa om detta här: http://johannalilian.blogg.se/

tack, tack, tack tjejer! <3

kärlek!
/ia.

more love, more power.

2012-01-21T11:11:00.001+01:00

-
Dagen igår, examensdagen, var dels så underbart fin, rolig, bra. En strålande vacker vinterdag, så det gör mig inte ett dugg att man missade sommarlovskänslan.
Men dagen var inte bara rolig, det hände så sjukt mycket konstiga grejer också. Sjukt bra grejer! Och jag ska berätta allt för er, vid senare tillfälle, helgen rusar fortfarande på i 100km/h och jag vill hinna samla mig lite.
Men jag kan bl.a. säga: det där jag skrev om i förra inlägget, att göra något aktivt för att förverkliga sina drömmar… verkar gå snabbare i uppfyllelse än man hade kunnat ana. Och jag studsar högt av glädje och nervositet av det jag nu troligen står inför. Att få skriva – att få leva i min dröm.

Dels vill jag också säga detta och skicka med dessa ord denna morgon: Hur häftigt livet än är, hur hög man än är på glädje och lycka och häftiga känslor om livets storhet så är det viktigt (för mig i alla fall – och jag tror det kan vara allmängiltigt) att inte rusa iväg. Inte förivra sig. Inte glömma vem som gett alla dessa goda gåvor. Rent konkret innebär det för mig, att morgonen efter ett av livets bästa, häftigaste dagar, inte hetsa upp mig så mycket i stress och glädjeyra att jag frångår mina rutiner. Rutinerna som ger ro. Att denna morgon inte börja dagen med något annat än jag brukar börja den med: tysthet, lugn, avkiljdhet, tända ljus, tid för läsning av Bibeln och annan litteratur som bygger upp, tid för att stilla sig och tacka Gud. Tid att be för dagen och lägga allt i hans hand. Sätta på musik som gör att jag kommer ihåg vem som ska ha äran.

Och allra sist denna morgon vill jag säga detta: Det finns inget, absolut inget, som gör mitt hjärta så glatt och så helt och så uppfyllt som att få vittna om Guds verk i denna värld. Det gör allt meningsfullt.
Nu ska jag vandra vidare på en dag som också kan bli hur bra och häftig som helst. Livets party fortsätter så att säga.

Kärlek!
/ia.

för denna längtans skull

2012-01-19T17:10:00.001+01:00

-
Nästan det enda jag gör när jag har lediga dagar är att jag skriver. Skriver, skriver, skriver. Vissa grejer att publicera, nu eller såsmånigom. Vissa grejer bara för mig själv.

Och jag tror det är bra. Att det är bra för mig att ha fått ett ”intresse” som växer sig nästan minst lika stark som träningen, som förut var det enda. Det gör att träningen får lite konkurrens om min tid och min uppmärksamhet. Det gör att jag kan bearbeta mitt tidigare liv. Men framförallt har jag hittat något annat som ger mig glädje och mening. För man kan inte träna dygnets alla vakna timmar. Skriva dygnets alla vakna timmar, det kan man ju dock faktiskt göra….

Ibland tror jag dock att jag skriver om sånt jag egentligen skulle behöva prata om. Med några få, utvalda. Det kanske inte är så bra kanske...

Och så tänker jag att jag måste själv ta några aktiva steg för att förverkliga mina drömmar. Mina skrivdrömmar. Så det tänker jag göra. NU.
(det här blev lite luddigt kanske… men men, det får ni leva med).

Kärlek! /ia.

do you remember

2012-01-18T15:29:00.002+01:00

-
Nästa gång ni är i mataffären och funderar på om ni ska köpa kravmärkt, rättvisemärkt osv. eller inte, trots att det är några kronor dyrare (hoppas ni funderar på det i alla fall!) så kan ni tänka såhär: Gud har skapat jorden och alla människorna och vill att jorden ska må så bra som möjligt och att människorna ska ha så rättvisa arbetsförhållanden som möjligt. Och vilken enkel liten grej att visa, framförallt markera till inköparna, vilka värderingar man står för.

Hjälper det inte att tänka på Gud kan ni tänka på mig och se om det går bättre ;)

(Nej, jag köper inte alltid krav. Men jag försöker tänka på det. Kravbananer är viktigt för mig, för att man har hört om så mycket dåligt med det, gifter, slavliknande arbetsförhållanden. Och att jag skriver om det här, liksom det där med att ge pengar till tiggare, blir ju en pusch för mig själv också. Om jag skrivit om det, måste jag ju göra som jag skrivit. Bra!
Och man kan spara in pengar på annat istället: Skippa bilen en dag. Köp två färre klädesplagg under året. Ät ute en gång mindre. Vips så hade du råd med krav och rättvisemärkt. Bra va? :) )

Mitt ständiga kaffemellanmål. Love it - banan är väl en av frukterna med mest socker i - så självklart är den godast! ;)

Kärlek!
/ia.

love will not die, love will change the world

2012-01-17T22:49:00.002+01:00

-
Man ska drömma stort!

Och för att förtydliga det kan jag ju nämna vilka några av mina förebilder är, några som får hjärtat att brinna i bröstet på mig:

- Martin Luther King
- Moder Theresa
- Muhatma Ghandi
Och så finns det säkert tusen andra som gjort en massa bra saker som man aldrig har hört talas om.

Jag säger inte att jag vill, eller tror, att jag kan bli som dessa personer. Däremot tror jag att de aldrig hade lyckats åstadkomma det de faktiskt gjorde om de inte hade:
1. Trott på sina drömmar
2. Haft något större än sitt eget självförverkligande att tro på, en dröm om ett större liv. En dröm om Gud.

Öhh ja. Så då var det ju bara det där med att fundera ut vad man ska göra med sitt liv. Eller nä, kanske sluta fundera och bara leva det, och varje dag komma ihåg att lyssna in sig på Gud, på vilken väg och riktning man ska ta. Så blir det nog bra.

kärlek! /ia.

You don't even know what you're asking me to do

2012-01-17T12:38:00.003+01:00

-
Jag vill inte att den här bloggen ska framstå som någon framgångssaga, som att allt bara hux flux blir enkelt och fint. Så funkar inte livet. Så därför tänkte jag berätta lite om de där mindre framgångsrika sidorna, för att dela det lite jobbiga också. Det är skillnad på att dela negativa vibbar, och att visa att man inte är perfekt.

Jag skäms.
För lite alla möjliga olika saker. Och det vet vi väl alla, att det är inte vidare roliga känslor. Ibland kanske man ska göra något åt det där man skäms för, ibland kanske man bara ska acceptera sig själv och sluta skämmas…

Vad jag skäms över?
Vissa grejer skäms jag för så mycket att jag skäms för att prata om det. Så det hoppar vi!

MEN vad jag kan berätta om angående skammen så är det ju så att jag visserligen känner mig 100 gånger friskare nu, just för att jag inte har så mycket ångest och tvångstankar runt mat och träning längre, och det är SÅ tacksamt och GULD värt! MEN jag har fortfarande inte ett normalt förhållande till mat och träning. Och det skäms jag för.
Jag skäms när jag tycker det är jobbigt att träffa människor när jag hellre hade velat träna. Jag skäms när människor ser när jag äter. Jag skäms åt sådana vanor jag utvecklat, och folk skrattar lite åt, t.ex. att alltid äta halva smörgåsar. (fast ofta två halvor, så då hade jag ju lika gärna kunnat äta en hel – men som sagt, sjukdomen är helt och hållet psykologisk och sitter i hjärnan). Jag skäms över mina blodsockersvägningar som kan förvandla mig till en elak, surig, häxa. Jag skäms över att jag, genom att utsätta min kropp för vad jag gjort, får så oerhört svårt att kontrollera hunger. Är jag superhungrig kan jag t.ex. äta rester utan att orka värma dem i micron först. För att min hjärna typ skriker: Äter du inte nu svälter du ihjäl.. fastän jag egentligen vet att man inte gör det. Och sen efteråt känner jag mig äcklig, ofräsch.

Jag skäms över att jag är rädd för hetsätningar och bulemi. Jag skäms över att jag tycker att godis och fikabröd är gott, att jag kan få sockerkickar och sockersug och det känns som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av sånt där. Jag skäms över mina onda cirklar som innebär att eftersom jag försöker hålla igen med så mycket som möjligt med mat och fika och sånt här hemma så får jag en ”det gäller att passa på” tanke när jag är på andra ställen, t.ex. hos föräldrarna, så då ”passar jag på” att äta allt det där jag inte ”får” äta annars: Rostmackor med pålägg, sylt, fikabröd, pasta osv. Och jag MÅSTE äta mycket när jag åker skidor flera timmar om dagen, för att orka. Jag vill orka. Men sen skäms jag för att jag ätit så mycket, blir rädd att gå upp i vikt, och håller återigen igen så mycket jag kan hemma i min frizon, min lägenhet, de dagar jag inte åker skidor. Och så rullar livet på. Och kan ibland tycka livet vore enklare om jag inte tränade så mycket, för att jag skulle kunna slarva mycket mer med maten då..
Jag skäms när jag går på kalas och tar om av maten och fikat. Jag skäms när jag inte kan sluta äta fastän jag inte är hungrig längre, att jag alltid äter upp allt på tallriken, -> GLUPSK tjej. Jag skäms när jag pratar om ätstörningar och hur mycket jag tränar för att jag då tror att folk ska tro att jag är vältränad och smal vilket jag inte alls är.

MEN framförallt, som jag snuddat vid nu, skäms jag för mitt hem. Alltså hem som i lägenheten. Just eftersom detta är min fredade zon, där jag kan ha mina konstiga matvanor i fred utan att någon lägger sig i, så blir det så svårt att släppa in folk i den zonen. Jag skäms när jag har folk hemma hos mig, vilket jag oftast alltså inte har, eftersom jag inte har ett ”riktigt” hem. Har man ett riktigt hem ska man kunna bjuda hem folk på fika och mat, man ska kunna bjuda på bullar och fikabröd, man ska kunna bjuda på smörgåsar och pålägg, man ska ha mat att laga hemma. Jag kan inte ha det. Det är för farligt, gör mig för rädd, illa till mods. För jag är rädd att äta upp alltihopa själv nån gång. (Även fast jag nu börjar inse att skulle jag få bulemi skulle jag fått det för längesedan). Men jag önskar ju fortfarande att gå ner i vikt, det är ingen hemlighet. Så nej, inga mackor hos mig. Inget fikabröd. Inga kakor. Inga pålägg (jo ägg förståss, ;) ) .

OCH i ett riktigt hem ska man ha en TV att glo på. Och massa snygg inredning. Och allt jag inte har…Man ska kunna underhålla människor.
Det är lite jobbigt. För jag vill ju ha ett gästfritt, öppet, mysigt hem där människor ska kunna trivas. Men jag är världens sämsta underhållerska. En dålig husmoder, haha.
MEN jag lovar. Det finns alltid kaffe (eller te!), alltid 70%choklad, och alltid två öron som lyssnar uppmärksamt på vad du har att säga. Och det kanske räcker så, tills vidare. Tills jag kommit lite längre än jag kommit idag.

Varför berättar jag detta?
Jag dels är det nog helt enkelt en liten egositisk anledning, att jag vill be om acceptans för mitt beteende och vanor angående det här med mat och att äta. Mat är inte enkelt, ännu. Jag vill be om ursäkt, en förklaring, varför jag inte bjuder hem mina vänner oftare än jag gör. Men det är svårt, ännu. Och jag vill dela med mig av mina skämmigheter, för jag vet att andra, ni, har säkert saker ni skäms över. Helt andra saker säkert. Men det är när skämmigheterna aldrig få dras upp i ljuset som de kan bli riktigt jobbiga för oss. Jag vill hjälpa mig själv och andra att sträcka på ryggen, vara ok med oss själva, trots alla svagheter, brister och skämmigheter vi bär på. Sluta bär allt själv! Sluta skäms!

Fika... Jag antar att jag tyckte det var jobbigt. Jag var hungrig. Men vem vill framstå som glupsk....?
Suck! / ia-fia, hopplös unge.

Kärlek!

side by side

2012-01-16T23:25:00.002+01:00

--
Efter några dar med träningen förlagd i skogen, tystanden, ensamheten, snön (underbart!) så är det ändå rätt gött att få grotta ner sig i lite rejäl styrketräning på gymmet, med rätt dålig hårdrock på alldeles för hög volym i högtalarna, och det stinker av svett. Jag gillar’t!
Och eftersom jag bara hinner träna styrka nån gång per vecka nu så gäller det att prioritera lite. Vilka muskler tar jag slut i först vid skidåkningen? Tydligen ryggen (åhh min kassa rygg – man ska inte vara rädd för ryggskott, igen, när man är 23!) och biceps. Så idag blev det: rygg och biceps.
Och åhh vad jag känner att intresseklubben antecknar nu.

Övrigt: jag och julen håller på att göra slut. Lite smärtsamt är det, men jag kör på en rycka-bort-plåster-långsamt taktik, lite julgrejer bort för var dag. Snart har vi separerat helt. Och kanske, kanske, att till och med jag kan inse att det finns nått fint i att gå mot ljusare tider.

Dessa tre meningar har jag klämt ur mig senaste veckan (och jag vet att vissa jublar av förtjusning!)
- ” jag var trött och orkade inte träna ikväll så jag ser på film istället”
- ”jag har kommit på att det är ganska fint och bra och bo i en småstad ändå” (det är denna Jocke hoppar i taket av glädje åt)
- ”jag har ju alltid tänkt att jag kan bo i lägenhet jämt, men nu börjar jag ju lite vilja ha ett hus såsmånigom” (efter ett besök i Kransholmarnas nya, fina hus)
VAD händer med mig?? Jag kommer bli en lantlig Svensson med volvo, barn, hus. Fy! Haha. Men banne mig ALDRIG någon hund, där går alla rimliga gränser!

Och nu fick ni ett inlägg som inte handlade om Gud. Passa på att njut för man vet aldrig när det händer igen ;)

KRAM och kärlek!
/ia.

och jag hade inte glömt hur man älskar

2012-01-16T17:20:00.003+01:00

-
Det skrivs ju en hel del om den där Gud på denna bloggen. Ni som hängt med en längre tid har säkert sett en förändring av innehållet i mitt skriveri, och det beror ju på en förändring av hela mig. Många gillar det nog. Vissa gillar det säkert inte. Som vill att jag ska bli gamla vanliga ia. Mindre överdramatiskt. Mindre ”seriös”. Att jag blivit ”fanatisk”. En nörd eller nått. Fine, så länge jag vet vad som är sanning och lever efter det så är det ok med mig i alla fall. Jag strävar inte efter att bli omtyckt av allt och alla. Jag strävar efter att vara den jag är skapad till att vara. Och sanningen ska göra er fria.

Det jag skulle komma till var detta: OM det är någon som undrar lite smått hur man kan hitta den där Guden jag babblar så mycket om, eller om det är någon som vill komma sådär nära så att man får rysningar, glädjetårar och en helt sprudlande livsglädje så har jag ett knep. Är det någon magisk, svår formel? Nej. Något jättesvårt, invecklat, avancerat som bara går att fånga för vissa människor? Nej. Måste man ha gått igenom någon sorts livskris för att uppleva det? Nej, jag tror och hoppas att det inte är så, även om det var det som fick mig att få upp ögonen.

Ja men hur gör man då, för att närma sig Gud. (det kan säkert vara olika, jag är inget facit - men jag berättar vad som hjälpt mig!) De två allra enklaste, simplaste tipsen jag kan ge (men sjuuuukt effektiva) är det som människor gjort sedan urminnes tider: Läsa Bibeln och be.

Lägger man ner bara lite, lite av sin tid på detta, och lite mer av sin koncentration, uppmärksamhet och sitt hjärta så lovar jag att det kan hända grejer. Häftiga grejer. Att lära känna Gud är ju grunden till i att kunna ha en relation till honom. Hur får man en relation till någon utan att umgås med den personen? Om du ägnar precis all din tid åt andra saker än Gud så kanske du hamnar långt ifrån honom (han står alltid kvar!). Och Gud blir inte arg för det. Men jag tror att DU missar mycket av livets storslagenhet.

Sedan jag började….
· Läsa Bibeln istället för tidningen på morgonen
· Be under mina promenader istället för att lyssna på destruktiv musik
· Lyssna på ”kristen” musik, lovsång osv.

…. så det hänt så sjukt mycket bra med mitt hjärta. Det har blivit rött istället för svart. Det har blivit av kött och blod istället för en sten som kämpar för att inte spricka sönder. Det har gjort mig glad istället för ledsen. Det har gjort mig inspirerad och handlingskraftig istället för bitter. Det har gjort att jag kan blöda för andra människors skull istället för att tycka mest synd om mig själv. Det har fått mig att lyfta blicken från mina tår (eller rättare sagt från mina s.k. fettvalkar) till den vackra världen som omger oss. Det har fått mig att känna tacksamhet istället för självömkan. Det har fått mig att kunna känna ro i kroppen istället för ständig rastlöshet och missnöjdhet. Det har fått mig att drömma drömmar om att förändra världen istället för drömmar om att bli viktlös.
Räcker det så?

OCH, om man dessutom äter sig mätt och nöjd och glad ovanpå detta så kan ni ju förstå vilken förändring livet tagit.

I LOVE IT! (och lite spännande för människor som börjar lära känna mig nu - för de lär känna en ia som jag själv är helt ny med... men jag tror jag gillar henne!).

livet är så mycket större än vad jag är i mig själv. och det är häftigt...!

/kärlek!
Ia.

Ps. idag var det återigen på väg att hamna ett sådant där inte uppbyggande inlägg här. Denna gång om orosklumpar i magen pågrund av min oerhörda lathet och slarvighet och omogenhet och ”äh det löser sig” attityd. MEN jag tror det löser sig, annars dör ingen för det, och jag gjorde såsom jag ska göra: pratade med EN person som fick lugna mig lite. Så slipper jag sprida negativa vibbar på bloggen. Jag vill sprida det goda, inget annat. Och jag lär mig, dag för dag. D.s.

they will worship.

2012-01-15T21:51:00.003+01:00

-
något jag märkt på senaste tid:

när jag är i t.ex. kyrkan, eller något annat sammanhang där människor talar om Gud, om vad Gud gjort i deras liv eller betyder för dem så reagerar min kropp instinktivt och fysiskt: Jag får rysningar, ståpäls, gåshud, kalla det vad du vill.... det är lite häftigt tycker jag, att känna hur varje hårstrå på kroppen reser sig när Gud är där.

Det får mig att tro att det är sant. Att det är verklighet. Att det händer grejer.

kärlek!
/ia.

these days

2012-01-14T22:01:00.002+01:00

-
jag hade tänkt skriva ett inlägg som jag ångrade, men jag låter vara bilden jag la hit vara kvar...

för idag har jag fått pussa på denna lilla groda <3 !!

och hans snälla mamma har åter gjort mig till en blond tjej med lite lugg, like the old good times...
så nu är vi tillbaka till tiderna där man måste ha lite kemikalier i håret då och då...jag gillar't.

och dagens kilometer blev 23st till antalet (skidorna alltså).
ja det var det det.

kärlek!
/ia.

jag ska sjunga så högt så du hör: jag älskar dig.

2012-01-13T17:20:00.005+01:00

Jag älskar den här staden, Falun.
Inte älskar som att jag aldrig skulle kunna lämna den, det är dags när det är dags. Men jag älskar den som att i att vi har försonats med varandra. Som att jag inte skulle vara en av alla dem som lämnar sin ungdomsstad med ord som ”åh jag hatar den där lilla hålan”.

Skulle jag lämna Falun nu, skulle det inte vara för att jag flyr från den. Som jag gjorde -09, när jag flyttade till Stockholm. Då var det flykt. Flykt från min familj, flykt från min skola, flykt från ytliga bekantskaper, flykt från pojkvän (eller det var ju redan då en före detta sådan, men ja, flykt från alla försök att leva tillsammans med någon som inte delar min tro…). Flykt från krogen och alkohol. Flykt från min livsstil. Flykt från ätstörningar. Miljöombyte, som man så fint kallar det.

Och jag visste inte ens om jag nånsin ville tillbaka. Nån gång följde jag med kompisar hem på loven för att slippa åka hem. Så mycket dåliga minnen, dåliga referenser.
Planen var, eller det jag ville i alla fall om det inte var för alla praktiska detaljer, att fortsätta plugget nån annanstans. Stanna i Stockholm kanske, eller Jönköping, Göteborg var väl också alternativ. Kollade upp allt en del. Jag trivdes ju bättre med mitt liv nu, så vart ville jag bo? Vad kunde jag få ut bästa möjliga av?

MEN
På påsklovet -10, då jag var hemma i Falun över lovet hände detta:
Jag hade bestämt mig att jag under lovet skulle ta beslut om vart jag skulle satsa på att bo. Stanna i Falun eller försöka vara kvar i Stockholm. Jag var ut på krogen på påskafton, nykter, med gamla gymnasiegänget. Inte jätteroligt. Och jag hade bara varit på krogen en liten stund när en sån där gammal bekantskap dök upp. En av alla de där man kände för att man festat tillsammans.
Och det första han frågade var: du går på nån sån där bibelskola nu va? Jag: jo… ja det gör jag. Han var väldigt ivrig att prata om detta, och Gud, med mig. För han var nämligen ateist. Fullt övertygad, genomtänkt ateist, med massa argument hit och dit. Och vi pratade. Pratade Gud. Från ca tolv, ett på kvällen. Till klockan sju på morgonen! (ha, galet att tänka sig jag var vaken så länge ju!) Och ha sa orden, som fick mig helt och klart bestämma att jag självklart skulle flytta tillbaka till Falun: ”Jag har aldrig träffat någon kristen i min ålder här i Falun”. Så himla tragiskt! Självklart, självklart var min plats här. Om ingen annan ville, så fick jag allt lov att ge lite tillbaka till denna stad och inte bara smita. Det vore fegt. Vara kvar, göra om och göra rätt.

Det behövs unga kristna i studentåldern i småstäderna. En av anledningarna till att jag inte ville flytta tillbaka var ju just den: det finns inga kristna i min ålder att umgås med för mig här. Nä men fine, då umgås man med folk som inte är exakt samma ålder! Skaffar lite vänner över alla tydligt dragna generationsgränser.
Såklart det behövs unga kristna 20-30åringar i t.ex. Stockholm också. Och det var ju så trevligt med dessa gudstjänster när man för en gångs skull var omgiven med en hel hög jämnåriga. Man kunde ju till och med spana in killar på gudstjänsterna, inte vanligt förekommande här i Falun kan jag ju säga!

Men det var ett beslut och ett val. Jag flyttade tillbaka till Falun med vetskapen att det inte kommer vara en massa student-kristna i min situation som singel och så. Och jag flyttade tillbaka med inställningen att: ok, jag kommer inte träffa någon kille de närmaste 1,5åren eftersom det inte finns några kristna killar för mig här.
Men det var ok. För jag tänkte att jag få betyda mer här, fylla en roll. Behövas mer. En kristen, singelstudent i en småstad.

Och jag är så glad att jag flyttade tillbaka! För nu har jag försonats. Försonats med min familj, min uppväxt, min stad, min skolgång, min kyrka, min församling (som jag äääääääääälskar!). Falun är inte längre staden där jag försökte svälta mig själv och dricka mig bekräftad.
Falun är staden där jag älskar. Där jag blev frisk. Där jag fann vänner, fann församling. Där jag hade mina 1,5 roligaste skolår. Där jag döpte mig. Där jag trivdes i min lägenhet. Där jag hade massa mysiga fikastunder nere på stan. Osv….

Lämnar jag nu, lämnar jag utan flykt och med positiva minnen och frid i hjärtat. (fast fram till 15aug har jag ju ett anställningsavtal så var lugna, än blir ni inte av med mig! )

kärlek!
/ia.

--

2012-01-13T11:54:00.002+01:00

jag är svag, men ändå stark
arm och fattig, ändå rik
jag var blind, men nu jag ser
allt som du gjort, allt som du ger

kärlek! gör det bästa av din dag.
/ia.

Och du undrar hur kan nått gott existera, allting är så svart, var finns det dag i denna natt?

2012-01-12T17:31:00.003+01:00

När jag skriver och berättar historier ur mitt liv som ätstörd vill jag bara förtydliga att det inte är för att ni ska tycka synd om mig. Det är inte ett dugg synd om mig!
Jag skriver för jag vill berätta om den förvandlingen som skett. Om vad jag lärt mig och vill dela med mig av. Visa på hur Gud kan förändra liv. Men också min egen vilja. Man måste vilja må bra!

2012-01-09

Så idag tänkte jag berätta om ett litet exempel på hur mitt liv, tror det var i våras, kunde vara och hur jag inte tänker gå tillbaka dit igen:

Jag och mamma skulle åka och hälsa på Anna&Mats. Hans lillebror, som också är en god vän till mig, var där med.
Vi åkte och i bilen kom allt bara upp. Mamma har en sån förmåga, att se rakt igenom mig. Jag kan inte dölja. Och jag bara grät, och grät och grät. Över mitt liv. Mamma bad mig till och med att stanna för att hon trodde inte jag kunde köra bilen trafiksäkert i mitt ”tillstånd.”
Jag grät. Dels för att man gör det när man inte äter ordentligt. Man blir trött, slut, orkeslös, ledsen, deprimerad. Jag grät för att jag tyckte mitt liv var så tråkigt. För att jag kände mig ensam, jag har absolut ingen. För att de vänskapskontakter jag hade kände jag inte gick på djupet. Jag kunde inte vara mig själv, inte dela mitt liv, inte berätta hur jag mådde. Kyrkan var fin, men det var ju bara en timme nån söndag. Jag ville ha mer. Jag ville ha gemenskap. Jag ville ha någon som såg mig, ville vara med mig. Jag tyckte alla par bara umgicks med varann och aldrig bjöd in mig. (mmm, vad fina tankar ia!) .
Och: när vi kom till anna&mats så var jag fortfarande i halvt upplösningstillstånd. Och skämdes. För mina söndergråtna ögon. Och ville inte visa mig. Orkade inte umgås, vara trevlig. "Kan inte du också försöka vara lite trevlig nån gång" är en kommentar som, kanske välförtjänt, fällts över mig alltför många gånger. Sant, men man blir inte direkt gladare av det. Bara ännu mer ledsen för att man misslyckas så totalt, inte bara med sig själv, utan att man också förpestar omgivningen för andra...
Hursomhelst:Så istället för att umgås med dem, och med Mats bror, (ingen av dem träffar jag ju jätte, jätte ofta) måste jag gå upp och lägga mig i anna&mats säng och bara gråta, samla ihop mig själv. Sov lite kanske… Innan jag tillslut kunde samla mod nog, ork nog, att en liten stund gå ner och vara människa bland andra människor.

Och jag vill inte att mitt liv ska vara så! Jag vill aldrig mer behöva gå och lägga mig i en säng och gråta istället för att umgås. Det har redan hänt för många gånger. Det får vara slut med sånt nu.
Jag vill älska, umgås, dansa, skratta. Gråta av sorg, inte av utmattning och missnöjdhet. Jag vill vara mitt i det. Mitt i det röda, bultande livet. Inte ligga undangömd i ett hörn, i en säng, med ett trasigt hjärta.

Och jag är tacksam, idel tacksam, för denna nya ia som skrattar så mycket mer än hon gråter. Fint betyg på ett liv va? (fast man SKA gråta när man behöver det!). Och jag är glad, för min egen skull, att jag kan möta världen på ett nytt sätt. Och jag är glad för andras skull, för den ia ni nu möter är en helt ok person tycker jag. Ganska glad, ganska snäll.

kärlek!
/ia.

du gör mig rädd, allt kan gå fel.

2012-01-11T22:25:00.003+01:00

-
har åter igen kollat på en halv film. för när vändpunkten kommer, när lyckan vänder för de där vackra, lyckliga kärleksparen och det börjar gå åt skogen så klarar jag inte av att se längre och måste stänga av. det gör för ont annars.
that's me.

och ikväll har jag kämpat. och vunnit. hanterat mig.

kärlek!
/ia.

If you think I leave you when you’re down on your knees ….I wouldn’t do that.

2012-01-11T18:46:00.003+01:00

-
Jag, och många med mig, vet jag beter sig såhär: Man är jättestressad. Kan knappt andas. Sen, när det blir lugnt, blir man på en gång rastlös. Och kan knappt andas. För man har ingen ro i kroppen. Att sitta still. Att vara ensam. Att faktiskt inte umgås med någon på flera timmar. Hemska tanke! För när vi väl är ”ensamma” så är vi (jag) ju hela tiden uppkopplad på facebook och smsar.

Och det är bra att vara stressade, tror vi. Eller i alla fall coolt. Häftigt. Det är då man är någon. Har man en helt tom kalender och ingenting att göra, är man en nolla. Har man däremot fullt upp precis jämt, ja då är det någon form av status… Att vara fullbokad är att vara populär. Är man populär är man inte misslyckad.

Och nej, jag tycker inte att man ska börja sitta ensam hemma bara för att. Jag älskar att ha saker för mig, umgås, vara social i den mån jag orkar. Alla är olika och behöver olika mycket ensamtid.

Men det är sorgligt att det nästa är skämmigt att berätta om att man är ensam. Att man har långtråkigt. Men eftersom jag inte är ute efter att framstå som hipp och cool med världens mest fantastiska liv så: jag har många gånger känt mig ensam. Suttit hemma en fredag eller lördagkväll. När alla andra har så roligt. Ohippt va?

Och jag kan få panik av att vara själv.

Varför är det så? Jo, såklart vi är skapade för att ha gemenskap med varandra. Men ibland tror jag det höga tempot är skadligt för oss. Att vi rusat på i sådant högt tempo att vi glömt bort att lära känna oss själva. Vem är jag egentligen? I mig själv, när jag inte umgås med andra människor? När jag inte hela tiden blir bekräftad av andra människor, för vad jag gör, uträttar, presterar. Och hur mår jag egentligen? När jag inte rusar på i 110km/h. Är det därför vi inte vågar stanna upp. För att vi är rädda för oss själva, våra egna känslor, rädda för att släppa fram ensamhet och negativa känslor?
(ni fattar att jag skriver detta inlägg lika mycket till mig själv som till er va?)

Men i längden, hur bra tror ni att det är att må bra bara för att man rusar på i livet, omger sig med så mycket informations/mediebrus, att vi egentligen inte vet alls hur vi mår. Att stanna upp, släppa fram det där i oss som kanske inte mår så bra är… obekvämt. Lite jobbigt. Men i längden… tar man reda på sina djupaste bottnar, sina djupaste rädslor kanske man tillslut också vågar ta tag i dem och inte skjuta bort dem längre.
Och höjderna du kan nå när du varit nere på botten och vänt är…. oanat höga. Värt att söka där i bottenslammet, värt att hitta de mindre fina delarna av dig själv. Vem vet, du kanske kan hitta något där. Hittar kärleken. Hittar Gud.

Kärlek!
/ia.

ögon som vet.

2012-01-10T22:12:00.003+01:00

-
Och jag säger nej nej nej. När ni säger ja ja ja. Att lämna det gamla, när nya underbara världar öppnar sig. Det gör ändå ont. För jag sviker. Vänder ryggen, där jag borde lämna andra kinden till
Och jag prioriterar. Det där som fyller mig. Bubblande. Till brädden. Så jag kan svämma över. Till allt och alla. Utom till er. Som alltid funnits där. Jag vill. Men förmår inte.
Allt är förlåtet och glömt. Och jag älskar. Älskar er. Alldeles för mycket. För mycket för att det skulle vara lätt och smärtfritt att göra andra val.
När ni är nöjda. Vill jag ha mer, mer, mer. Att skratta är inte gott nog. Jag söker sanningen. Och den är brutal. För den splittrar. Son från far och dotter från mor. Och vän från sina bästa vänner.
Och nu när jag springer fram. lekande lätt på livets väg. Med mina snöänglar. I barnets hjärta.
Så finns det en sorg. Vuxenhetens sorg. Att man går vidare. Inte för att man vill. Utan för att man måste. För att bli den man var menad att bli.
Ni är fortfarande viktiga. Finast. Men inte allt. När tusen livsval öppnar sig. Tusen källor till glädje. Och du är en. Så blir du beskärd. Inte på grund av oduglighet. Utan att det finns mer.Som också kallar. Kallar mig. Varm. Kall. Ut i stora vida världen. Där livet inte är en lek. En kamp.
En kamp i kärlek. Med människorna runt omkring. Som jag behöver för att orka.
Och när jag häller ut mig. I havet. Med allt jag har. Finns det snart bara plats. För de som vattnar mig.
Jag vill alltid orka. alltid kunna. Alltid vara. Där. Men jag säger nej. Ändå. Och det gör ont.

kärlek!
/ia

det bor en annan i min kropp. hon har den vackraste av själar.

2012-01-10T11:48:00.002+01:00

--
Det händer så mycket sjukt nu. På ett positivt sätt. Sjukt bra grejer. Så stora grejer att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera, mer än med glädje och tacksamhet. Och göra allt för att behålla min ödmjukhet. Och en stilla undran: ska det vara såhär nu. Eller kommer jag bli brutalt nerplockad på jorden?
Vad är det som är så stort och häftigt? Responsen.
Jag gör ju bara det jag känner att jag är skapad för att göra. Skriva om Gud. Och det vill jag fortsätta göra. Inte för att jag ska bli poppis. Utan för att Guds ord ska få verka och beröra, och då råkade det visst ta vägen genom mitt hjärta och mina fingrar.

Och då kan man, till sitt förmiddagskaffe få läsa såna här ord som snart följer. Två olika personer, två olika sammanhang. Troende/icke troende. Okänd/vän. Ändå höll kaffet på att hamna i vrångstrupen båda gångerna. ”För inte kan väl lilla jag, bara vanliga ia, betyda detta för människor?” Jo tydligen. Det får mina ögon att tåras.

Ord 1: ”Tack för hälsningen, och tack för den otroligt fina dikten. Så roligt att veta namnet på den som skrivit den. Tack! Jag skrev av dikten via Svt play och sen läste min fru upp den i vår gudstjänst här i Aneby i söndags som avslutning på min predikan. Det var många som berördes starkt av dikten också i vår kyrka. ”

Innebär det att jag nu är kändis i frikyrko-Småland? Coolt. Haha. Nä, ärligt talat, det är alldeles för stort för att jag ska fatta.

Ord 2 (från någon jag överhuvudtaget är så glad och tacksam orkar sända uppmuntrande och fina ord till mig när den själv befinner sig i det den gör…det värmer oerhört V, tack!):

”Jag vet att jag tittade på tv en gång "Så mycket bättre" och sen läste jag lite på din blogg och tyckte att du var lite som bloggarnas Laleh. Du får ta det som du vill men tanken var att det var något positivt. Att du inte är den som hoppar, skriker och syns mest, men när du säger/skriver något så är det väldigt bra och fint så folk lyssnar.”

DET kan ha varit den allra finaste komplimangen jag nånsin fått! För nej, jag vill inte hoppa, skrika, synas, för min egen del. Jag vill att det jag bär inom mig ska synas, för han som har gjort det och han som har skapat mig ska få äran…
Bloggarnas Laleh…. Fina lilla Laleh! Det ska jag minnas och ta med mig i mitt hjärta en sån där dag när det är svårt och svart.

Och så allt det där andra. Att jag blir frisk, att jag tar examen, det där jag försöker hålla käft och inte skriva om, Edvin, alla fantastiska människor i kyrkan som kramar om mig (jag älskar att kramas!) Jag tror jag dör. Faktiskt.
Kärlek!
/ia.

Ps. tror ni att det är en SLUMP, att allt, precis ALLT, i mitt liv vänt till något positivt sedan jag bestämt mig för att ge 100% av mitt liv till Gud, istället för att göra det halvhjärtat. Tro det i såna fall då. Jag gör, vet, att det inte är så.

Och ibland känns det som Gud plockat upp mig från helvetet, helvetet på jorden, och bara kastat mig rakt upp i himmelriket. Han kunde tydligen inte bara låta mig mellanlanda i något lagomt jordiskt halvbra mainstream liv. Nä, allt eller inget verkar tydligen vara hans melodi med mig. Ångest, mörker eller total överjordisk glädje och lycka. Jag gillar. Eller jag gillar när jag är på toppen, i glädjeruset. Jag gillar INTE när massa onda tankar vill slå mig till golvet. fortfarande. Visst, man blir stark av prövningar. Men nä, jag gillar verkligen inte. De gör mig ledsen och rädd. I efterhand stark. Men mitt i det, då vill man inte vara med.

kram!

jag tror du bär på en hemlighet. en dröm om liv.

2012-01-10T11:40:00.003+01:00

-
försöker hitta tillbaka till den där lusten. att skriva. skriva kryptiskt och poetiskt. så jag bestämde mig att öva. hur gjorde man? jo, man får lite inspiration.... fångar en känsla. en liten, liten känsla. sen förstäker du den där lilla känslan till x1000. Lite sorg, blir stora ord om sorg. Lite ångest, blir stora ord om ångest. Lite kärlek, blir stora ord om kärlek. (så bli inte rädd för sjutton – jag är inte helt störd!)
sen blundar du. ser det framför dig. känner känslan. sen skriver du:

och jag och du
och havet
jag ännu inte sett

och du och jag
och läpparna
jag ännu inte kysst

och jag skulle skratta.
och du skulle le.
barnen i oss jubla – och lyckan släppas fri.

havet.
och saltet på min kind..
…skulle inte längre vara tårar
utan bara ett stänk,
ett stänk av kärlek

en sommarnatt
och vi skulle älska som fåglarna
älska varann
med alla sår och brister

sand mellan mina tår
din hud doftar sol
vatten i håret och en hand i min hand

vid havet
jag ännu inte sett.

/ia, jan-12.

kärlek!

om du repar upp historien fast den är så dum. om att klia tills det blöder, på en och samma punkt.

2012-01-09T18:21:00.003+01:00

-
Jag känner mig ofta sugen på, och skulle kunna skriva hur många inlägg som helst om kost, träning, min syn på mat/socker osv.. Det finns i mig. Om allt ”äta ordentligt” tjat jag blir utsatt av och vad jag anser om det. Om hur skönt det kan vara att komma till lägenheten och inte bli tvingad att äta middag om man inte känner för det. Om hur mycket bättre jag faktiskt mår när jag inte försöker svälta mig själv. Om dilemmat att vilja göra en vasaloppssatsning och samtidigt gå ner i vikt och inse att det är en väldigt svår, och kanske inte så smart, kombo. Om hur underbart det kan vara med träning och hur imponerad jag blir av alla fantastiska längdskidåkare. Om Marit Björgens kropp. Om hur jag kan tänka: jag står inte ut.

MEN jag vet ju vilka inlägg jag tycker ger en god eftersmak. Vad jag blir stolt över och vad jag inte blir stolt över. Vad jag vill att den här bloggen ska genomsyras av. Vad jag vill att den här bloggen ska förmedla: inspiration, tröst, hopp, glädje. Jag vill att den ska vara ett stort kärleks- och inspirationsbrev, från vår Gud, till er, med en liten mellanlandning i mina fingrar.

Visst. Lite träning då och då, det är ju en del av mitt liv och mitt intresse. Och bloggen ska alltid vara ärlig, jag ska inte visa upp mig själv ädlare och finare än vad jag är, sårbarheten och svagheten gör att Gud kan få verka.
Men man ska inte alltid skriva ut sina negativa tankar, låta dem få plats. Det är bättre att försöka, om det går, hitta personer som kan stötta, hjälpa, uppmuntra, utanför den här bloggen.

Så: När jag börjar tappa. När det blir allt fler och fler inlägg som handlar om mat, träning osv, säg åt mig! Påminn mig när jag börjar skriva en massa inlägg som doftar unket av missnöjdhet över mig själv och mitt liv. Pusha mig att fortsätta inspirera och uppmuntra när jag tappar greppet. Påminn mig om vilken kärleksfull Gud vi har när jag själv verkar glömma bort det. Fråga hur jag mår när om jag börjar falla. Tyck om mig när jag inte orkar tycka om mig själv.

en annan tid. i ett annat liv.

kärlek!
/ia.

(och nu blir jag rädd att ni ska tro att det är jobbigt nu. att jag inte mår bra nu. det gör jag. detta är bara ett inlägg i förebyggande syfte. ha! )

kärlek x2!
kram.

Maybe we've been livin with our eyes half open, maybe we're bent and broken.

2012-01-09T18:07:00.002+01:00

-
Gud är så häftig. (Och snabb!)
Han påminner mig, på en gång, när jag håller på att sväva iväg…
Att jag behöver honom.

Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i vackra vinterdagar. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i fina familjerelationer. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i vänskapsrelationer och bekräftelsen. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i skrivandet, i att bloggen spränger alla tidigare besöksrekord. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i mänskliga prestationer såsom en examen. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i en kropp som kan prestera och producera välmåendets endorfiner. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i att någon gör mig glad.

Allt detta är bra. Gudagåvor. Tacksamhet till 1000.

MEN utan min egen, personliga, helt överlämnande relation till Gud står allt och faller. För detta är inte beständigt. Det räcker inte. Och jag blir tom. Jag behöver något evigt. Jag behöver dig Jesus. Idag, imorgon och alla dagar intill tidens slut.

Kärlek!
/ia.

daughter of mercy, daughter of strength

2012-01-08T20:34:00.002+01:00

-
har fått höra några gånger de senaste dagarna att jag fått människor att börja gråta. och ja, jag vill ju inte göra någon ledsen eller så. men berörd, javisst, fine.

men det enda jag gjorde var att läsa några enkla, men ärliga ord från mitt hjärta.
det löd enligt följande: (och äntligen får jag publicera det i princip enda "poetiska" jag skrivit på hela hösten..., haha. det är inte lika lätt att skriva när man inte är ledsen längre. ett pris jag gärna betalar. )

Jag har varit vilsen Gud – men du tog mig vid handen, och förde mig hem.

Jag var ett oskyldigt barn- och du Gud ledde min väg genom lek, glädje och sorg- du var vid min sida i kampen att bli vuxen.

Jag var hög på livet – på randen av det lyckliga. Men jag satte all min lit till människor – människor som svek. Jag glömde dig Gud, ändå tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilse – i allt det svarta. När jag lärde mig om ångest och ensamhet. Då Gud, då tog du mig i handen, och förde mig hem.

Jag var vilse – i mitt sökande efter popularitet och denna världens lycka. Det var tomhet, endast tomhet. Men du Gud, såg mitt falska leende som blev till gråt om natten. Då tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilsen – i en dimma av fest, förvirring och flykt. Då blev du min räddning – jag gav mig av, men trots min bortvända rygg, tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilsen – i bitterhet och ilska. Då lärde du mig att förlåta och att bli förlåten. Trots min stolta nacke, mina hårda avvisande ögon – såg du på mig med kärlek och förde mig hem.

Jag var vilsen – i kampen mot perfektionism, att vara lyckad, duktig, duglig. I min tro av att inte räcka till. Men du såg mitt nedböjda huvud, mina sviktande knän. Du tog min hand, och förde mig hem.

För du Gud
- Du är större än allt det svarta. Du är större än min ilska, min ångest, min ensamhet.
- Du är större än allt världen kan erbjuda. Större än all tillfällig, tom lycka.
- Du är större än all sorg. Större än brustna relationer, större än svek, större än lögner.
- Du Gud, är större än all bitterhet. Större än alla syndiga tankar ett hjärta kan rymma. Större än min självcentrering. Större än jag, min och mitt.

Jesus - tag mig vid handen – och för mig hem.

kärlek!
/ia.

ps. så vill jag bara meddela att jag en en HEL människa. inte splittrad och tudelad. det betyder allt. d.s.

We want more than the wars of our fathers and everything inside screams for second life

2012-01-08T00:16:00.005+01:00

-
jag har ju mer och mer börjat fundera på mitt liv i termen av: vilken sorts människa vill jag vara?

så jag tänkte bjuda på två av de saker jag tänkt igenom och vill ändra på lite, ändra till det bättre.

Och: Det kanske inte undgått så många att den där Jesus är lite av min förebild sådär. Och nyss läste jag i Bibeln om när Jesus hade dragit sig undan till någon plats för att vara lite själv, men folket fick reda på det och ”då lät han dem komma och talade till dem”
Alltså, summan av kardemumman: Jesu ändrade sina planer för människornas skull.

Så vill jag också vara. Jag vill kunna ändra mina planer, min inrutade almanacka, för människors skull. Jag vill kunna strunta i träning (visst tror ni också att det var det jesus hade tänkt syssla med när han inte träffade människor?;) ) för mina vänners skull. (På tal om det, har ni tänkt på att Jesus ofta avbildas med lite antydan till magrutor på alla de kyrktavlor som finns på honom hängande på korset. och då tänker jag - hur kunde han ha magrutor om han inte tränade? Jag vet, jag är lite, lite störd. haha)
Men, åter till temat: Jag har blivit lite bättre på det. Att ändra mina planer, vara lite spontan och öppen för förändringar. Och det gör mig glad. Träning är inte allt. Plugg är inte allt. Kyrka är inte allt. Men relationer är, just det, i slutändan, allt! <3 Och jag är verkligen inte framme än. Ganska inrutad, insnöad. Men jag jobbar på't. Vad skulle du göra om du var helt och hållet framgångsrik med det du gör, men var ensam...ensammast i hela världen?

En annan förändringsgrej som precis tagit sin början:
Förutom att jag ju slutat föra träningsdagbok och så, för att ha mindre kontroll över mig själv har jag börjat med något liknande, fast över ett annat område i mitt liv. Jag har bestämt mig för att ha mindre kontroll över min ekonomi.
Låter det osunt? Ja, kanske om man absolut inte kan ha koll på sina pengar alls. Men det kan jag. Alldeles för mycket koll. Det är därför jag ska sluta med det. Visst det har varit bra för att det gör att man kan spara en del pengar och så ( = vara snål??) men det skapar ju en stress också att alltid ha skaplig koll på utgifter och inkomster.
Så nu tänkte jag mer köra staljen: göra det jag vill och känner för med mina pengar, köpa det man är i behov av och inte fundera så mycket på det, avstå och undvika superonödig konsumtion, ha lite koll på kontot så att jag har råd med hyra och mat. Det räcker ju. Tjäna Gud också med sina pengar. Man tar inte med sig pengar i graven och: kärleken till pengar är roten till allt ont. Och man kan inte tjäna två gudar.

Så: jag försöker alltså göra mig av med lite av mitt kontrollfreakande och de avgudar vi alla styrs mer eller mindre av.

För jag vill inte ha så mycket kvar. Så mycket annat. Vill inte ha så mycket skit i mitt liv. Jag vill ha Gud. Och jag vill ha människor.

i'm yours!
kärlek!
/ia.

allting vackert här som jag vill ha kvar.

2012-01-07T00:55:00.002+01:00

En märklig känsla av att vara i mål. Att vara färdig, vara hemma, ha sprungit färdigt det där loppet, loppet som bara handlade om mig själv. Och jag förlorade. Och vann på samma gång. Insåg att man skulle få springa, springa, springa hela livet ut utan att vara nöjd.

Men jag springer ett annat lopp nu. Loppet där vinnaren får en segerkrans som aldrig vissnar. Ett lopp, där jag tagit över en staffettpinne från tidigare generationer som sprungit det innan mig. Ett lopp som ger evigt liv som vinst. Ett lopp som man inte springer i ensamhet utan i gemenskap, ett lagarbete. Ett lopp som är livets lopp. Ett lopp där Gud är med varje steg på vägen. Ett lopp där det inte handlar om mig och mina prestationer. Utan ett lopp där det handlar om att vara. Vara i Guds famn, vara omsluten och genomlyst. Ett lopp som är ett stort äventyr långt över mina mänskliga gränser. Ett lopp som kan ta mig vartsomhelst. Ett lopp i kärlekens namn.

----------------------------------------------------------------------------

Träningsuppdatering: lufthunger, mjölksyra och krampkänningar är INTE anledningen till att jag älskar längdskidåkning. Men skidorna gick fint i alla fall.

OCH jag är en datumnörd. Som kommer ihåg alla möjliga olika datum och exakt vad som hände då. För ett år sedan, 6 januari 2011 var det: big mistake. Fel. Och så, 6 januari 2012. Allt känns så rätt som det nånsin kan bli. Typ. Halleluja livet vad du är snällt mot mig just nu. I love it!

Kärlek!
/ia.

its not in me, its in you.

2012-01-06T11:24:00.006+01:00

-
ibland undrar jag vad jag håller på med. lägger ut så mycket av mig själv och mitt liv på en blogg. och som det inte vore nog, visar upp något från djupet av mitt hjärta i en tv-ruta. att berätta för alla som vill i hela sverige att livet.. kan vara jobbigt och innebära ensamhet. vad sjutton ska jag göra det för?

men...
idag fick jag min pappa att bli tårögd. och det är något av en sensation. (att mammor lipar till allt får man väl räkna med, haha.)

och såna grejer. att få röra lite vid någons hjärta. att få människor som kanske inte annars skulle lyssnat på ord som handlar om Jesus att göra det. får väl göra det värt. och då struntar jag i att jag var ful i håret;)

men kom ihåg. det är Gud, inte jag!

nu ska jag inviga mina race-skidor. hoppas de går fint och att jag drar ifrån mamma&pappa i spåren! ;)

kärlek! (och jag blir helt uppfylld av kärlek över alla fina kommentarer, sms, uppmuntran. kom ihåg att det är sånt som får människor att orka kämpa vidare. så vi fortsätter att uppmuntra varann, alla vänner. sprider kärlek som ringar på vattnet. är ni med? ok då kör vi! :) )

/ia.

whirlwind

2012-01-05T15:52:00.002+01:00

-
Ja alltså det här får jag kanske ångra att jag skriver, men om man vill höra på något som jag skrivit, så kan man göra det imorgon, fredag SVT 2, kl. 10.00. Då sänds det nämligen tv-gudstjänst inspelad i Centrumkyrkan Falun, del 2 av 4. Och bl.a. ska jag då alltså läsa upp nån sorts egenskriven text. (det är så man får bära sig åt om man vill vara med i rutan och inte kan sjunga;) )Och jag har en ide:
Om ni kollar på gudstjänsten allesammans, för den är säkert jättebra, tex. ska Andreas predika och han är grym på det, så kolla in! Och Sen, när det blir min tur, gör ni såhär: Blunda och lyssna på vad jag har att säga.

För jag har ju inte sett inspelningen själv. Och min rädsla när jag ska se det är att jag mest ska tycka "men åhh vad töntig jag låter, vad konstig jag ser ut" och nog, tyvärr, om jag känner mig själv: "Men herregud vad tjock jag ser ut att vara..."typ.

Men jag står för vad jag säger. Och blev superglad när andreas i sommar frågade om jag ville skriva nått. för jag älskar ju det. att stå framför en kamera älskade jag inte, jag hade gärna kunnat skrivit nått och så hade nån annan kunnat få läst det.
Men, men. Det är ju kul för det här är ju det största jag gjort i skriv-väg. (Jag är på toppen av min karriär nu alltså och kommer sedan att bara dala... ;) ) Och sen handlar det ju faktiskt inte om mig. Det handlar om Gud. Vad han har gjort. Och jag vill bara ge honom all ära och credd för det liv jag har nu.

Så: Kolla in gudstjänsten, kolla inte in mig så noga men lyssna. Inte bara på mig utan på predikan, sången osv. Och sen kan ni gott komma och besöka vår lilla kyrka tycker jag. Den är mysig med de mysigaste människor man kan tänka sig. Amen.

ps. jag tog mig igenom dagen! d.s.
kärlek!
/ia.

come back.

2012-01-05T06:18:00.002+01:00

-
jag vill till havet
och förgiftas av en sommarnatt
jag vill se Gud
jag vill va färdig innan jag börjat

vill gå på vatten
vill ha blodet slå
jag vill ha nya drömmar
glömma spökena jag såg
/J.J.

och de få timmarnas nattsömn blev mest en blandning av oroliga och konstiga tankar. så nu är det bara att bita ihop och orka dagen. men det här handlar inte om mig. jag tackar Gud för ännu en dag i liv och friskhet. skapa er en bra dag med goda tankar! sörj det sorgliga, gläd er i det glada.
kärlek!
/ia.

if it doesn't break your heart it's not enough.

2012-01-04T23:14:00.006+01:00

-
Jag hade tänkt slänga in ett snabbt inlägg om lite vardagliga saker. Om att jag träffat två väldigt fina människor idag, varav den ena denna fantastiska unga kvinna. Läs hennes blogg och bli inspirerad på livet!
Jag tänkte skriva om att det känns ganska skönt att åtminstone ha lite koll på vad jag ska göra fram till 15 augusti i år. Hoppas jag får vara lite ledig iaf (det får jag nog!) för jag är pepp på att ta tag i det där att resa runt lite i sverige och träffa de där människorna man alltid vill träffa men aldrig hinner. Så några gamla goda betlare ska kanske uppsökas. och nya vänner. och kanske en roadtripp i dalarna med jocke :)

Och så tänkte jag skriva att jag kommer sakna 23:an och framförallt min handledare imorn när jag går sista dagen. (men jag tänker banne mig inte baka någon kaka. jag gör inte sånt. inte bara för att jag är lat, utan för det är emot mina principer: människor äter alldeles tillräckligt med socker ändå, utan mitt bidrag.) Jag är så tacksam för att jag alltid fått så bra handledare på mina praktiker, varav flera kännts även som vänner förutom handledare. M. är en sån, men vi syns nog på friskis:) och tanken på att det är min allra sista dag på min allra sista praktik (sista dagen som ansvarslös!) tänker jag ignorera. tanken är för stor.

Jag hade tänkt skriva om att jag fått en hyacint av min snälla, förbarmande mamma (som har en alldeles för otrevlig och otacksam dotter alldeles för ofta. Sorry. Men jag jobbar på det, med lite lugn och ro, kaffe och mat i magen brukar det funka bättre). Hyacinten som än så länge lever och blommar och luktar gott. Och att jag mest tycker det är sorgligt att julen är slut. Julen är mysig. Och att jag inte alls längtar till våren! Eller jo, till våren i sig. Men inte till årstiden våren.

MEN när man minst anar det ställs livet på ända. Döden och livet. Alltid ovälkommen. Alltid chockerande. Alltid ledsam. Och man får än en gång fundera. Och vara tacksam för det man har, de man har runt omkring sig. Och inte ta dem förgivet. Och man får känna att man har ett hjärta. Som gör ont – inte för egen del utan för andras skull. Mina fina vänners skull…

Och imorn tänkte jag ev. berätta för er vad ni ska göra på fredag kl. 10.00. Håll utkik! ;) Utkik i rutan skulle man kunna säga till och med…

God natt. (det här blev spretigt, jag vet. Livet är spretigt, glädje och sorg i en salig blandning).
Kärlek!
/ia.

come what may.

2012-01-04T09:32:00.001+01:00

-
ska ha två rätt spännande saker för mig innan praktiken 13.30 idag. = Bra. Men desto mindre bloggning. Jag tror ni står ut faktiskt ;)

kärlek!
/ia.

meant to live.

2012-01-03T10:16:00.004+01:00

-
Visst är det så att våra liv ofta består av lite olika delar som tillsammans skapar en helhet. Som små tårtbitar av olika saker som tillsammans gör den stora, goda tårtan. Det kan vara tårtbitar av familj, vänner, fritidsintresse, skola, jobb, ekonomi, kärlek, framtidsdrömmar osv. Och för de som är kristna kanske Gud blir en av dessa tårtbitar. Tårtbiten som gör att jag kan få frid, känna mig trygg, gör att jag inte blir rädd för döden för jag tror på ett liv därefter, gör att jag kan gå till kyrkan och få gemenskap med likasinnade och ibland slipper ifrån en värld som man känner sig rätt missanpassad i. Gud blir en mysig tårtbit.

Jag kan inte leva så.

Jag har provat. Jag ser många som provar. Men om Gud verkligen finns, är den han är, jag ÄR den jag är, säger han. Om det är sant, och om jag vill leva som att det är sant i mitt liv, då blir det ju bara patetiskt att göra honom till en del av allt det andra. Om han är kärleken, är livet, förminskar jag ju honom oerhört om han blir en del av alla andra i mitt livspussel än om jag skulle tillla honom vara stor, vara allt.
”Och att förenas med honom i ett oändligt mycket större äventyr än mitt eget projekt av självförverkligande”

Kanske jag är drastisk men jag säger: Om Gud bara skulle få vara en pusselbit i mitt liv, en visserligen viktig pusselbit, men ändå, en del av det som gör mitt liv, ja då kan jag lika gärna strunta i alltihopa faktiskt. Och försöka fylla upp mitt liv med allt det där andra fyller upp sina liv med: konsumtion, prylar, mysighet, karriär, framgång, lycka, beröring, sex, mat, alkohol, bekräftelse… livets goda. Men när du står där och har gjort allt det här och du fortfarande är tom, vart vänder du dig då?

För jag vill att Gud ska vara hela grunden, tårtbotten, som allt annat vilar på, som allt bygger på. Och sen är allt det där andra som grädden på moset, eller sylten i tårtan, pricken över i:t, ketchupen på makaronerna: familj, vänner, kärlek, träning, fritidsintressen, skola, yrke, pengar, resor… För utan Gud i grunden, botten, utan Gud som allra allra störst, allt, i mitt liv så har jag ändå ingen möjlighet att uppskatta det där andra. Det blir bara ett ändlöst sökande efter mer, mer, mer som kan fylla mig och bekräfta mig. Upplevelser, som för stunden, gör livet häftigt och värt att leva. Men med Gud så blir familjen, vännerna, kärleken, fritiden, så ännu mycket mer, ännu större källa till glädje, för jag vet vem som gett mig det, och jag behöver inte ha någon ångest över att livet står och faller med det.

Jag kan självklart inte säga något, påpeka, döma, hur andra människor lever sitt liv. Detta är endast hur jag vill leva mitt.
För min Gud, Bibelns Gud, gör varje, varje, liten stund av livet värdefullt. Han gör livet till något större än ett självförverkligande projekt. Han gör mig till en levande människa med ett blödande hjärta. Han väcker upp mig, han skakar om mig. Han får mig att inse vad som är värt någonting.

Gud gör mig till en människa. Gud ger mig ett liv.
Jag älskar. Det. Honom. Livet. Världen. Er.

Kärlek!
/ia.

Jag fattar alltihop.

2012-01-02T17:52:00.002+01:00

-
Fick den här kommentaren av Maria, angående detta inlägg.. Så då ska jag väl försöka ge ett, någorlunda kortfattat svar (man kan vara hur långdragen som helst i dessa frågor).

"Det är så konstigt att höra att du mådde så dåligt då.. Vi hade ju ingen aning, inte jag i alla fall! Det onda bröstet känner jag igen, panikångest! Blä! Hur gjorde du när du väl tagit beslutet? Berättade du för nån? Fick du hjälp? Hoppas julmaten fått smaka i helgen och att du vågat äta! Kram"

Så: Största anledningen till att jag ville bryta, bli frisk var ju för att jag blev rädd när jag hade ont i bröstet/hjärtat hela tiden (har ju nu förstått att det var ångest + panikångest, men då trodde jag seriöst att jag skulle få en hjärtinfarkt vilken dag som helst… läskigt! – men det är då man inser att man verkligen inte vill dö i alla fall). Bestämde att jag måste prata med någon och en nära vän, Jessica, som jag umgicks väldigt, väldigt mycket med och som är expert på att lyssna, låg närmast till hands. MEN jag tyckte att det vore taskigt, egoistiskt, av mig att berätta för henne men inte ta tag i det på något annat sätt, det vore att lägga för mycket ansvar på en vän. Så jag gjorde en deal med mig själv och med J. att om jag berättade för henne skulle jag även gå till skolsyster och prata lite. Så det gjorde jag. Och hon/jag fixade även tid på vårdcentral till min vanliga läkare.

Och sen samma vecka blev det också, ett bra, besök på akuten. Det var studentkryssning, och att hälla massa, alldeles för mycket, ren starksprit i en kropp som är utmattad och utmärglad, och dessutom inte sova eller kunna äta… blev lite för mycket. Men jag ville bort. Och jag är glad att det inte gick värre än det gjorde.MEN, den söndagen, efter två såna nätter med nästan ingen sömn och massa sprit så var min kropp helt slut. Den värsta, rent fysiskt, dagen i mitt liv. Efter att ha spytt magen ur sig (tur nog!) en hel natt och så fort du försökte få i dig nått så vände sig magen ut och in. Minns att jag var totalt skakis, och kunde knappt stå på benen. Och att släpa ut mig själv och bagaget till bussen var nog en större utmaning än alla vasalopp jag kan tänkas åka i mitt liv. Och när alla andra stannade och åt stannade jag och spydde. Igen. Så ynkligt. (nu blev det långdraget – och en helt annan story nästan, men men, nu har ni hört om min värsta dag också…)
Och aja, det jag skulle komma fram till var att jag trodde jag skulle dö den dagen. För ontet i bröstet var såklart värre än någonsinn förr. Och så när man äntligen kommer hem, till ett tomt, ensamt hus, och inser att man måste sitta på golvet och äta/ringa för att man inte kommer upp på benen, ja då blir man rädd. Och blir man rädd kan man knappt andas. Och tror man ska dö. Så därav mitt enda besök på akuten som patient nånsinn. Där man tog ett EKG och förklarade för mig att jag inte alls hade något fysiskt fel på mitt hjärta. Vilken sten som lossnade då. Jag kunde släppa den stora, stora rädslan att dö… Så det var bra att få göra det och veta att mitt hjärta var friskt, då vågade jag slappna av igen.

Och ja, sen fick jag komma till min vårdcentralläkare som gav mig träningsförbud ett tag framöver. Vilket jag tyckte mest var skönt, för jag orkade ju egentligen inte träna, men kunde skylla beslutet på en läkare.
Och sen vart jag remitterad till öppenvårdspsyk, vuxen, där jag gick på samtal tre gånger innan jag kom fram till att jag tyckte jag var för frisk för att förtjäna någon hjälp jag såg ju inte ut som något benrangel. Så då tyckte jag att jag slösade på skattebetalarnas pengar och hoppade av. Dumt? Kanske.
Ja och sen… kämpade jag på egen hand i 4,5 år och sen kom jag på att jag måste vilja bli frisk och att Gud kan hjälp mig. Och här är jag idag. That’s it.

Kärlek!
/ia.

reach for the stars.

2012-01-01T22:22:00.005+01:00

-
ett litet tränings-blogg inlägg:
hur gick det planerade träningslägret över juldagarna där jag skulle skrapa ihop lite träning inför vasaloppsveckan? jo, vädret denna vinter har ju inte varit ultimat för massiv längdskidsträning och satte väl även vissa käppar i hjulet denna vecka, men ändå helt ok. Tur att bästa Sörskog finns med snö fastän Falun varit helt bart. Dock mest kunnat snurrat runt på 5km, mycket lättåkt stakåkning vilket iochförsig är bra inför vasan, men jag vill gärna ha lite tyngre träning också så man får det där riktiga flåset och hjärtpumpet. MEN idag kände jag äntligen att skidåkningen blev mer än motion, det blev ett riktigt tufft, jobbigt, härligt träningspass. Med motvind, snörök i ögonen så man knappt ser, lösa spår, och istappar i ögonfransarna så känner man sig nästan som Gustav Vasa själv, haha. Åkte något längre idag också (och fick en gubbe/man) i hälarna sista varvet så jag fick ju åka på allt jag hade). Bra! För då pumpade hjärtat och flåset kom rejält. Och det är väl när man har blodsmak i munnen efteråt som man kan vara nöjd, eller hur? ;) himla kul iallafall! Så var jag ju iofs aspepp redan innans, säkert beroende på både all mat jag hävde i mig igår + den häftiga kvällen.
Tjejvasan tror jag kommer vara skapligt lätt att fixa, även om det inte skulle bli extremt mycket träning, men där vill jag ju förbättra min tid också. Vasaloppet däremot, där behöver man samla på sig så många kilometer man bara kan i förväg för att vara någorlunda förberedd. Och ja, vintern har ju inte erbjudit så bra kilometerssamlingsväder ännu, men detta blev julens resultat: 96km. (det är ju mer än ett vasalopp iaf;) och två löprundor. helt ok.

och nu är jag tillbaka hemma på Tallis med praktik-nystart imorgon. Och ja, det är skönt att komma hem till ett nästintill tomt kylskåp och inte en massa choklad, bullar, kakor, osv. överallt. Nu får det vara slut på sötebrödsdagarna och lite avvänjning. Och ägg-dagarna kan börja igen :)
För även om man inte är ätstörd så är det väl knappast bra att äta godis precis varje dag. Och även om jag inte tänker ha nån ångest över allt jag ätit den senaste veckan så innebär inte min friskhet att jag vill släppa allt och sluta äta nyttigt osv. Att sluta vara ätstörd innebär på inga sätt att jag har några planer på att gå upp i vikt. så.det.så.
Men jag mår bra. Det är huvudsaken va.

kärlek!
/ia.

luften bor i mina steg.

2012-01-01T11:23:00.003+01:00

-
livet: Att vara på rätt plats. Att ha hittat hem. Att fira ett nyktert nyår. Att vid tolvslaget se upp mot himlen, fyrverkieriet och känna jag har nog aldrig varit såhär glad, hel, som jag är nu. jag är totalt och helt genomfylld av frid och glädje och framtidstro och nöjdhet med mitt liv. Att se så enormt mycket livsglädje och energi utan en endaste droppe alkohol. Att se människor som tar väl hand om varandra, som älskar varandra, utan egoism och baktankar. Att vara omgiven av värme. Att tina upp, att lära sig älska. Att ha någon som kan göra en alldeles varm på insidan. Att ta examen, bli fri, veta att världen står öppen framför ens fötter. Att sjunga lovsång och få en häftig, mäktig känsla djupt inne i hjärtat, i hela kroppen: det är det här jag är skapad för att göra. Att se människor som delar med sig av det allra tyngsta som livet kan erbjuda, och ändå inte blir bittra utan känner tacksamhet till livet och Gud och låter honom trösta och bära. Det är häftigt, det är livet!
Att se snön dala ner utanför mitt fönster, veta att träningsendorfinerna står på lur, att våga och tro på sig själv i den stora kroppsliga&psykiska utmaningen (vasaloppet), att ha föräldrar som en älskar en.
Att skrapa bilrutor klockan nio på morgonen efter ett nyår, utan baksmälla, och bara göra det med glädje och ett stort leende på läpparna. Att poppa en alldeles för gammal Håkan platta alldeles för högt, köra alldeles för fort, för att man tror att man är odödlig. Att bli fånigt glad över några små sms, några små ord.
Att känna sig ung, frisk och fri.
Att känna att man hittat de finaste av vänner.
Att se min allra goaste församling på TV och vara del av den gemenskapen. Att Gud sänder en människa fram till mig, som ber de precis rätta orden, det är ingen slump. Det är vår coola Gud. Som ger uppmuntran, pepp och stöd så fort man börjar vackla.
Att tro att man kan göra någonting, att jag är viktig, mitt liv är viktigt, att jag ska gå ut och göra hans vilja, det är livet.
Att ta en sista dag med chokladpraliner och pepparkakor och kaffe till frukost. Att brinna för detta, att skriva, att blogga, att inte skämmas för det utan tro att det faktist är en gåva jag har. Att få uppmuntra andra, att få ge istället för att ta. Att vilja göra vad jag kan för att förverkliga mina drömmar, att tro på dem, det är livet.
Att inte vara rädd för framtiden utan bara längta, längta, längta, att släppa fruktan och tro att Gud leder oss, att han ska skydda våra hjärtan. Att våga tro att vi sänts i varandras väg.
Att åka bil i minus 12 och värmen slutat fungera och man håller ändå på att skratta ihjäl sig.
Att ha världens skrattfest över en middag med Jocke och mina föräldrar där man kan skratta åt alla dråpligheter vi hittils gått igenom.
Att höra ord som: en för alla, alla för en. ord om ett år med mindre individualism, mindre ljummenhet, och mer överlåtelse och bara känna yes, yes, yes, det är det här jag vill.
Att ha någon form av jobb, och tro det bli bra. Att ha pengar så man överlever. Att ha mat på bordet och värme i huset och tacka Gud för det.
Att lyssna på Jonathan Johansson och känna att det finns magisk musik. Att lyssna på clubmusik och bara vilja dansa, dansa, skaka rumpa, för att man är fylld av lisvglädje. Att se människor som brinner för Gud.
Att veta, att vad som än händer, så har man åtminstonde en spännande vår att se fram emot.
Att vara otroligt träningspepp.
Att ha en syster som man älskar, med en familj som man älskar, och veta att vi ska bara växa ännu närmare varann, att jag en dag ska våga säga sanningen om mina ärr och berätta mina svarta hemligheter. Och jag ska varje dag be Gud bevara er och era kroppar och era hjärtan.
Att veta: det bästa har ännu inte hänt.
Att ha allt framförsig: sjuksköterskeyrket, resor, fester, man, (barn,hus???????, what??), bröllop, och: livet med den häftigaste Guden.

Jag tar med mig de nio finaste orden jag vet, och strävar efter, i mitt liv, denna första dag av året: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärkning. (Gal 5:22)
Vill ni vara med mig och leva bland dessa nio ord detta år? Det kommer bli coolt! :)

kärlek!
/ia.

snart kommer hela världen dyrka ditt namn

2011-12-31T12:04:00.003+01:00

-

....men jag ska älska dig för den du är.

och jag? I have the time of my life. Och Gud har än en gång visat hur fantastiskt magiskt cool han är. Det här blir ett häftigt år!
kärlek!
/ia.

we found love in a hopeless place.

2011-12-31T11:10:00.003+01:00

-
igår gick jag på stan och kollade på ringar med en kille. visst låter det spännande va? den bra, men inte så spännande sanningen, var att jag och min pappa (vilken komplimang att få bli benämnd "kille", haha) var och köpte en examenspresent till mig. Och jag har ju önskat mig smycken, eftersom det är något man kan ha kvar länge. Och det fick bli en s.k. Falu-ring, det passar ju mig eftersom jag blivit så förbannat patriotisk. Mycket nöjd! Nu måste jag bara tålmodigt vänta till 20 januari innan jag får använda den också...

ja igår var en en dag med lite ovanliga, men väldigt roliga aktiviteter: ia handlar, pappa betalar! :) för förutom examenspresent kirrade vi även min julklapp, världens bästa julklapp nånsinn, nämligen: sprillans ny längdskidsutrustning. (och obs! jag brukar verkligen inte få såna här dyra presenter... jag måste ha varit snäll eller något!) Nu ska jag inte åka på något begagnat skit längre utan flyga fram i spåren ;) Vi spräckte budgeten rätt rejält, så jag får kanske lägga ut ett par tusen själv också. Men det kommer bli bra. Så kanske att jag trots allt inte kan flytta söderut utan måste hålla mig här i snölandskapen...nu ska jag bara skaffa mig ork och kondition som motsvarar min utrustning så ska det nog bli bra. Tur att Sörskog finns, finns ju iallafall en 5km slinga med snö där som man kan snurra runt några varv per dag på.

2500:- för endast dessa superpjuks... definitivt det dyraste jag nånsinn har haft på mina fötter.

Jag kommer ju se rätt proffsig ut iaf... och det är väl det som räknas?;)

skidorna är på preparering fortfarande, så jag väntar tålmodigt.

OCH

igår hände något nytt. och bra. jag klarade av att bryta en massa negativa tankar. den här hösten har jag ju tänkt ganska positivt, men det har varit i kombination med att jag levt på ett "bra" sätt också (bra med träning, bra, nyttig mat osv.). Igår åt jag "fel", som vanligt här hemma (det är det som är jobbigt!) och tränade, enligt mig, för lite. Så jag kände mig sådär oduglig. och att jag blir aldrig frisk. MEN då satt jag mig ner, läste några kloka ord, valde vad som var viktigast här i livet.. Jag läste några ord om hur mycket Guds hjärta måste blöda för alla dessa människor som han har skapat sina fantastiska avbilder, till sina barn, och de vill inte veta av honom, de har inte hittat till honom. Vad vill jag då göra av mitt liv, tänka nedsättande tankar om mig själv, eller försöka göra mitt lilla, så gott jag kan, för att sprida den frid, kärlek, glädje som Gud ger...? Jo det senaste såklart! Och jag får be Gud om ursäkt för att jag inte alltid klarar av att älska henne som han har skapat, att jag hatar henne som Jesus dog på korset för. Jag ska sluta med det! Så jag klarade faktsikt av att skärpa till mig, vända tankarna, göra en jobbig negativ dag till en glad positiv dag.

och den, positiva känslan, av att jag fixar det här, med Gud och människors hjälp, det tänker jag ta med mig in i 2012!

GOTT NYTT VÄLSIGNAT ÅR MINA FINA FINA VÄNNER! <3.

(och förresten, tror jag att den här statistikräknaren på bloggen måste ha fel ibland, för i såna fall skulle 35pers ha läst min blogg klockan 06.00 imorse, och i såna fall är ni ju inte riktigt kloka i huvudet!!!!)

kärlek!

/ia