Rätt fokus

Under andra resor när jag varit borta ett tag, eller ja, under kortare resor också för den delen, så har jag ofta längtat hem för att jag vill träna, äta sunt, återta en bra livsstil. Mitt fokus när jag har varit borta har varit att jag har varit rädd att gå upp i vikt och att 'när jag kommer hem då ska jag fixa till min kropp och mina levnadsvanor igen' typ. Punkt.

Denna resa är annorlunda. 
När jag nu längtar hem (vilket jag faktiskt gör förvånansvärt lite, trivs så bra i den här stora, kärleksfulla Mercy Ships-familjen - håller på att filar på ett inlägg om den speciella atmosfären här som ni ska få läsa snart hoppas jag) så är det andra saker jag ser framför mig och längtar efter: hur jag ska kunna återgå till mitt jobb och bli en mer stöttande, uppmuntrande, gladare och mer kärleksfull kollega. Hur jag längtar efter att försöka ta hand om mina patienter på ett mer passionerat och engagerat sätt än förut. Jag drömmer om att vara lite mer aktiv i kyrkan hemma och mer bli någon som har något att ge ut istället för att bara vara en mottagare av andras omtanke och kärlek (även om det är bra fint det med! - man kan ju ha både delarna :) ). Jag drömmer om att krama om min familj och mina systersöner på ett mer kärleksfullt sätt, för att jag älskar dem och för att de är så älskade av Gud, inte för att jag behöver deras kärlek för att må bra.

Jag drömmer om att bli en bättre flickvän till Micke, en som fokuserar lite mer på hans behov och på hur jag kan göra honom glad istället för att hela tiden förvänta sig att han ska vara så som jag vill att han ska vara och tolka varje tecken på motsatsen till ett 'han älskar mig inte'. Jag VET att Micke tycker om mig och jag vill bli tryggare i den förvissningen så att jag också vågar vara mig själv på ett annat sätt.
Jag drömmer om att bjuda hem mina vänner på fika och middagar, att det ska få bli en plats och stunder för innerlig närvaro, öppna samtal där man kan få tala ut och vara ärlig med någon som lyssnar. Fokuserat, utan att hela tiden tänka på sig själv och sina egna bekymmer.
Jag drömmer om att försöka vara mer engagerad i mina medmänniskor som jag ännu inte känner, mer engagerad i det samhälle jag lever i. Att min tid och mitt engagemang ska räcka till fler än mig själv och min lilla livsbubbla. Att jag ska orka ge något till andra, att det ska finnas något inom mig som räcker till och flödar över.
(För allt det här behöver jag Gud, jag kommer inte klara det på egen hand!)

SEN kanske jag också tänker att det är bra om jag fortsätter att hålla igång och träna, att jag är vardagsaktiv och tar promenader. Visst vore det bra om jag försöker äta lite hälsosamt och inte vräka i mig onyttiga saker och jag skulle ju inte dö av att gå ner nått enstaka kilo i vikt. MEN: det är inte det som är mitt fokus inför hemkomsten. Det är inte det jag drömmer om och planerar. Det är inte det som upptar mina tankar nu, som får mig peppad på hemkomst. Nä, det är bara en liten, proportionsenlig bit. För hälsa är bra. Men bra hälsa är minst lika mycket att ta hand om sina relationer, att se till att trivas på jobbet, att ha en själslig och andlig hälsa som också är bra. Att vara i balans, att ingen del i livet, t.ex. träning eller en kärleksrelation, får uppta all betydelse. Den enda som kan få ha all betydelse är Gud, för då kommer liksom kärleken till andra och respekten för sig själv automatiskt.


Jag blir så glad när jag inser att mitt fokus har förändrats. DELS tror jag det beror på att jag kommit ännu längre i min resa mot friskhet från mina ätstörningar. I många år var det ju det som var problemet: jag var inte underviktig och jag åt och tränade 'bra' men mitt fokus var hela tiden på min egen kropp. Att se att jag faktiskt kan fokusera på andra saker och inte vara så upptagen av ekvationer kring mat, träning och vikt är en oerhörd befrielse.

DELS tror jag att det här nya fokuset jag känner beror på vilken sorts resa det är jag är ute på nu. En resa där det faktiskt inte handlar så mycket om mig, utan mer om gemenskapen, kollektivet, missionen, det gemensamma målet att försöka hjälpa andra. Människor här är inte självupptagna utan oerhört utgivande och trygga i sig själva, och det smittar av sig på mig. Jag uppfylls av Guds kraft på ett sätt som det var länge sedan jag varit med om, om någonsin, och det allra allra bästa med att vara i Guds närvaro och i gemenskap med andra troende är denna: Det gör mig mindre egocentrisk.
Och DET, det är ju min stora, stora längtan här i livet. Att KUNNA se till andra människors behov och inte hela tiden ha sig själv och sina egna 'livsproblem' i tankarna.

Jag är glad, SÅ glad över den här nya friheten. 
Och jag ber till Gud, han som skapat mig och han som har kraften att befria mig från min egoism, att han ska bevara den här längtan och viljan att orka finnas till för andra människor. Jag ber att nu när jag äntligen hittat rätt fokus och perspektiv på livet: Gode Gud, låt det vara kvar. 

Att få vara liten, men ändå så betydelsefull i Guds ögon

Visst är det vackert?

Kärlek! /ia

Före och efter

Ni har ju mest fått se semesterbilder från min sida (iallafall på Instagram), men jag har inte bara semester. Jag jobbar också. Jag trodde att jag ibland skulle få se spektakulära grejer, men man ser det hela tiden! Ingenting är egentligen som jag är van med det hemma. Allt är så mycket större här, allt har fått gå alldeles för långt. Stora tumörer, stora brännskador som läkt fel, klumpfötter, felväxta ben, kontrakturer, gomspalt. Allt som man skulle ha åtgärdat på ett tidigt stadium i Sverige får här växa till sig till oändliga proportioner. Och hade inte just de här människorna kommit till just Mercy Ships hade det antagligen bara fortsatt att växa.

När jag jobbar är jag ofta så fokuserad på mina egna små uppgifter att jag glömmer att lyfta blicken och se den stora bilden. Jag memorerar just det jag behöver komma ihåg för dagen, och det är väl så det måste gå till när man är ny på ett jobb;  smärtlindring, medicintider, pre-op, post-op, utskrivningar, inskrivningar, upprepa information, kolla smärtskalor, kolla dränage, kolla såromläggningar etcetera. Så jag glömmer lätt att lyfta blicken från min egen lilla prestationsångest till den stora bilden: människor får sina liv förändrade här. Människor som varit utstötta ur samhället, som inte får gå till skolan, som inte har chansen att få ett jobb kan efter den här kirurgin få en andra chans till ett värdigt liv igen. Jag tackar Gud för de människor som vigt sitt liv till att få detta sjukhusskepp att fungera så bra som det gör.

Jag vill visa er några av de officiella foton Mercy Ships tog förra året, då de också var här på Madagaskar. Foton där man kan se den förändring som skett, inte bara den fysiska utan också den förändring som sker inuti en människa när de märker att det finns människor som bryr sig om dem, som inte ryggar undan för deras annorlunda utseende, människor som älskar dem, ser dem i ögonen och vill dem väl.

Före- och efter bilder har väl sällan varit så tydliga.

Kärlek! /ia

Efter en dröm

När en dröm har blivit sann, vad gör man då?

För detta, att åka till Afrika och få arbeta som sjuksköterska här, det har varit en dröm i så många år. Jag läste om Mercy Ships långt innan jag började studera till sjuksköterska och tänkte; en dag ska jag vara med där.
När jag och nära vän för ca 5(?) år sedan gjorde en topp-fem lista över saker i livet vi ville göra så var att åka till Indien och att åka till Afrika två av punkterna på den listan. Och jag åkte till Indien 2012 och 2013.

Och nu är jag här, i Afrika, och lever min dröm. Än så länge har jag varit här för kort tid och jobbat för lite för att utvärdera om detta var exakt det jag drömde om. Självklart blir saker alltid lite annat än man tänkt innan, man kan ju inte veta hur saker är innan man testat på dem. Så en analys av om min dröm har gått i uppfyllelse får vänta några veckor till.

MEN
Den frågan som kommer upp i mitt huvud redan nu är ju: vad gör man efter att man förverkligat en dröm? Är man nöjd och njuter av vad man åstadkommit, tacksam för det man fått vara med om och bär det som ett minne i hjärtat för resten av sitt liv? Tar man helt enkelt bara med sig lärdomarna man fått härifrån och försöker inplantera dem i sitt liv därhemma och göra det bästa för att erfarenheten ska 'bära frukt' hemma också? Eller drömmer man vidare, sätter upp nya mål och planer för det man vill vara med om och uppnå?

Ja, antagligen en blandning av allt detta.
Men framtiden skrämmer mig lite ibland, samtidigt som den känns väldigt spännande och inspirerande.

Rent konkret: jag drömde om att åka till Afrika och snart är jag hemma igen och har gjort det, levt ut min dröm. Vad ska jag göra sen? Nöja mig med detta (jag trivs ju faktiskt väldigt bra hemma i Sverige inser jag när jag är här) och stadga mig mer hemma, är åldern inne för att verkligen slå sig ner och bilda familj och sånt? Börjar mer och mer tycka att små bäbisar är oerhört lockande, det är väl livmodersklockan som tickar, haha.
Eller ska jag göra mer av detta, åka med Mercy Ships snart igen? Jag skulle absolut kunna tänka mig det som det känns nu. Eller ska jag göra nått med någon annan organisation, något annat land eller världsdel? Ska jag vara kvar hemma men utmana mig med nya grejer, lämna trygga 45:an och testa typ att jobba i Norge eller så? Om Gud hade utmanat mig att stanna kvar här under en lång tid, eller åka iväg och vara borta länge, ett år eller så, hade jag kunnat anta den utmaningen då? Vad skulle hända med mig och Micke i så fall?

Ja, det finns mycket att fundera på. För det är väl drömmarna man lever och hoppas på, det är ju dem som får en att kämpa och jobba för att nå ett visst mål. Så hur går man vidare sedan?
Har någon upplevt något liknande, att ni förverkligat en stor dröm och sedan? Skriv gärna och berätta för mig hur ni tänker kring detta.

Senaste Instagrambilderna:

En lemur som chillar med oss på stranden och vill bli kliad på magen, lika myssjuk som mina katter ;)

På fredagarna försöker vi göra det lite extra roligt för fr.a. barnen på avdelningarna här och bär därför lite roligare arbetskläder.

Jag tror det finns en mening med att jag är just här, just nu. Därför måste jag väl också våga tro på att Gud leder även i framtiden och visar mig vilka vägval i livet jag ska ta.

Kärlek! /ia

När det redan är kört

På sjukhuset här på Mercy Ships opererar de inga elakartade tumörer,  alltså cancer, utan bara godartade tumörer som inte är cancer. Varför då kan man ju fundera? Är de inte de allra sjukaste,  de med cancer, som borde få den bästa hjälpen?
Men faktum är, den tragiska sanningen,  att det finns ingen möjlighet till uppföljning här på Madagaskar, det finns varken cellgifter eller utrustning till strålning.  Inte en enda, det fanns tydligen EN strålningsutrustning på hela Madagaskar. Men den är trasig. Och ingen lagar den.
Och utan strålning och cellgifter så är tyvärr cancerkirurgi lite att kasta bort resurserna här.  Visst är det sorgligt?

Cancer är givetvis en katastrof vem det än drabbar, var man än bor.  Men i Sverige finns ju iallafall en möjlighet att få bra behandling.
Det är mycket vi tar förgivet.  Att vara här är en ögonöppnare.

Kärlek! /ia

En, av många, berättelser om människor som hade kunnat vara du eller jag

På en av avdelningarna här finns det en liten, liten tjej. Första gången jag såg henne inlindad i en filt i en av sjuksköterskornas armar fattade jag inte ens att det var en liten människa inuti det där filt-byltet, så liten var hon.

Den här lilla babytjejen är 7 månader gammal, men hon ser ut som en liten nyfödd. Hon väger strax över två kilo (!). Hon är SÅ smal, indragna, synliga revben, tunna armar, tunna ben, inget babyhull alls, bara ett oproportionerligt stort huvud till den lilla, lilla kroppen.
När hon föddes vägde hon ca 4 kilo men den här tjejen har läpp/gomspalt (googla om ni är mer intresserade om vad det är för sjukdom) så det innebär att överläppen samt gommen upptill inte har slutit sig som det ska i fosterstadiet och hennes överläpp är helt öppen upp till näsan.
Det det här har inneburit är alltså att den här lilla flickan har väldigt svårt att amma då hon inte kan sluta läpparna runt mammans bröst, därav den uteblivna viktökningen och faktiskta halveringen av hennes födelsevikt. (Enligt Google, källan till all kunskap, så skall en normal sjumånadersbäbis väga ca 6-10kg.)
Mamman försöker 'mjölka' ut sin bröstmjölk till sin baby men det är svårt och dessutom behövs ju barnets sugreflex kring mammans bröstvårta för att mjölken ska rinna till.

En bild hämtad från Operation Smile för att att visa lite hur läpp/gomspalt kan se ut, före och efter kirurgisk åtgärd

Ett utav Mercy Ships screeningteam fann våran baby och hennes mamma på gatan när de var i en stad här i Madagaskar för att hitta potentiella patienter till skeppet, de hade alltså inte själv hört talas om eller sökt hjälp här.
Nu är planen att flickan ska försöka få hjälp med att få i sig och på så sätt gå upp i vikt, till ca 5 kilo, innan man vågar sig på att söva henne för att kunna operera hennes gomspalt. Men man får inte mata upp henne för fort, då kan hon drabbas av så kallat refeeding syndrom ( = kroppens vävnader förmår inte ta emot all den näring den får och det är ett livshotande tillstånd där hela kroppen kan kollapsa) Så varannan timme så får flickan ca 25-30 ml näringsersättning. Och ändå gråter hon hela tiden för att hon är så hungrig.

Jag antar att den här lilla flickan ganska snart hade svultit ihjäl om hon inte hade fått hjälp, så TACK GUD att Mercy Ships personal hittade henne och att vi har möjlighet att, förhoppningsvis, kunna hjälpa.


En hel del barn föds med läpp/gomspalt i Sverige också, även om  det är mer vanligt i U-länder på grund av att en av de bakomliggande orsakerna tros vara näringsbrist hos modern under de tre första månaderna av graviditeten.
Men här i Sverige finns ju helt annan möjlighet att redan från start hjälpa de här barnen så att det slipper det lidande den här tjejen, och hennes familj, gått och går igenom.

Visst går hjärtat sönder litegrann när man hör om sådana här saker? Och speciellt när man får se det med egna ögon.
Jag önskar och ber att den här lilla flickan ska få klara sig. Att hon ska kunna få den hjälp hon behöver. Blir så glad och inspirerad att det här stället jag är på nu faktiskt innebär skillnaden på liv och död för människor, att vi kan förändra och förbättra så enormt.

Samtidigt kan man ju inte låta bli att undra hur många det är som inte får hjälp världen över? Tänk att det kan vara så orättvist, att vården och livskvalitén när du drabbas av en oförtjänt sjukdom beror på helt vilket del av världen du hade turen (eller oturen) att råkas föda i.

En bild jag la ut på Instagram häromdagen, där jag fotat en av tavlorna som hänger i korridoren på sjukhuset här. Detta är en av Mercy Ships patienter från tidigare år, alltså inte flickan jag berättat om nu. Här är det en stor tumör i ansiktet som kunnat opererats bort. 

Eftersom jag SER och VET att Mercy Ships gör skillnad kan jag rekommendera att ge en gåva om ni känner för att delta i det här arbetet men inte riktigt har möjligheten att göra det här på plats.
Så:

SWISH nummer: 1239000936

• AUTOGIRO  Bg: 5370-9085 (insamlingsstiftelsen Mercy Ships Sweden) se mer info HÄR!
• Via din internetbank, Bankgiro 900-0936 betala med OCR nummer, Postgironummer 90 0093-6, skriv meddelande (namn och personnummer)

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Kärlek! /ia

Dag 1 på avdelning

Tisdag kväll hade jag mitt första inskolningspass, av två, på avdelningen jag ska jobba på här på Afrika Mercy. De var de första operationerna för den här säsongen som gjordes då i tisdags, förra veckan ägnades ju åt att ställa i ordning sjukhuset här på skeppet.

I tisdags var vi väldigt många sjuksköterskor, och inte riktigt lika många patienter, då det var första dagen och det är så många nya som ska skolas in. Men äntligen alltså! Åhh, nu känns det att det är på riktigt. Det är ju för att få vara sjuksköterska och hjälpa patienter som jag, vi, är här.

Det var ändå en bra början tyckte jag, med så mycket nytt, att det inte var helt fullproppat med patienter. Fast trångt är det, på dessa miniavdelningar där sängarna står så tätt, så tätt och vi dessutom var kanske 20 sjuksköterskor som sprang runt där :)  (Anhöriga till patienterna sover på en madrass under patientens säng, det ni! ) Jag hade hand om EN patient och det höll mig ganska sysselsatt en stor del av kvällen, tiden gick verkligen SÅ fort.

Det är mycket nytt, både patientkategorierna, hur de jobbar och så språket förstås. Jag är på en avdelning som kommer ha hand om mestadels plastikkirurgipatienter, mycket brännskador och sådant alltså, och det kommer vara mycket barn tror jag, brännskador är en vanlig åkomma bland barn här tyvärr. Men då plastikkirurgen inte kommer fören 21 september så är det 'generell' kirurgi där just nu, vilket innebär lite allt möjligt t.ex. bråck av olika slag.
Dessutom är dokumentationen ganska annorlunda här då vi inte har datajournal utan dokumenterar allt på papper, inklusive medicinerna, dropp etc. Det blir en massa papper! ;)

Första dagen var både exhalterande men också lite jobbigt. Jag tycker inte riktigt om att känna mig bortkommen och lite småkorkad, när man inte fattar allt och måste fråga hela tiden och har svårt att ta egna initiativ. Det är ju det jag trivs med så bra på jobbet hemma: jag känner mig trygg i min yrkesroll, att jag har koll och vet vad jag ska göra samtidigt som det fortfarande utmanar mig. Här känner man ju sig som världens nykomling, vilket jag ju är också, :) Men det är ju många andra som är i samma båt och de har bra system för att introducera oss nya tycker jag.

(Ärligt) Utdrag ur dagboken 2015-09-09
Kändes både upplyftande och nedslående efter första dagen. Kul att komma igång, se patienter; det är ju för deras skull vi är här. Vilka människoöden, vilka söta barn! 
Tyvärr kanske den stora bilden, att vi ska ge dessa människor del av Guds kärlek, den bilden skyms av min egen prestationsångest. Mina egna tillkortakommanden. Tror inte det är så det är tänkt att vara, att det är så jag ska tänka, jag tror det kommer från den motsatta kraften än Gud. Men det är svårt att inte tycka att alla andra är bättre sjuksköterskor än mig, är duktigare, bättre på engelska, finare, mer sociala och hanterar och älskar patienterna bättre än mig, är bättre på att tro på Gud, be etc. Bättre människor, bättre kristna och bättre sjuksköterskor helt enkelt.

Ibland längtar jag hem, är det alltid så det ska vara när jag är borta? Hem, till där jag känner mig bekväm och kan vara mig själv, prata med människor obehindrat, där jag kan mitt jobb och är trygg i att jag gör det bra....

Uppdatering: Idag efter min andra inskolningsdag känns det bättre, jag känner mig inte lika korkad och tror och hoppas det här kan bli rätt bra i slutändan. Men HU vad trött jag är!

Kärlek! /ia

Den du inte känner

Det är så lätt att döma andra. Jag gör det ofta, du med antagligen?

Men varför dömer vi innan vi vet någonting om den andras livshistoria? Innan vi vet nånting om vad den människan varit med om, hur dennes liv varit, hur den vuxit upp, vilka svåra perioder som påverkat denna människa till att bli den den har blivit?

Och. Hur ska vi få reda på denna människas historia, varför den är som den är, om vi inte vågar närma oss dem? Och har vi redan dömt någon till en person som inte är något för oss, så kommer vi ju antagligen inte anstränga oss alls för att lära känna dem?

Resultat: Vi går runt och tänker dumma, fula tankar om människor som egentligen kanske skulle kunna bli goda vänner till oss, eller människor som vi skulle kunna lära oss något av, eller människor som vi skulle kunna hjälpa och vara betydelsefulla för.

Men dessa möten kommer aldrig att ske om vi dömer personer vi inte vet något om.
Enkel ekvation.
Svårt i verkligheten.

Men låt oss försöka ha lite mer öppna hjärtan?

Förra hösten, Grövelsjön. Saknar det!

Kärlek! /ia

En mix av olika världar

Okej, jag ska försöka beskriva lite kort hur livet på båten är hittills.

Eftersom båten nyss anlänt, och blev försenad ca 3 veckor så har planeringen fått göras om lite. Sjukhuset har varit igenstängt och nedpackat under de månader skeppet varit borta för service och reparationer, så den här veckan har det inte varit några patienter här, de första kommer på måndag. Så den här här veckan har vi ägnat åt en massa introduktion och utbildning, samt att vi har städat och packat upp på det som kommer vara 5 st vårdavdelningar + 1 st intensivvårdsavdelning med 3 platser. Nästa vecka ska jag gå några introduktionspass med sköterskor som varit här förut och sen veckan efter det börjar jag jobba på egen hand (och då är det endast 6 av 8 veckor kvar, tiden går verkligen fort här, än så länge iallafall).

Den delen av skeppet som är sjukhus är verkligen kompakt och kanske inte riktigt som vi är vana från vårdavdelningar hemma. Det är 5 st avdelningar som har 10-20 bäddar, 10 st i en enda storsal där sängarna står jättetätt (och är jättelåga), det är väl kanske inte det bästa rent hygienmässigt men ett måste för att få plats med patienterna. Ska försöka ta lite foton därnere nån dag så jag kan dela med mig till er. Tycker det är helt fantastiskt att det är ett helt sjukhus på typ samma yta som vår öron-näsa-hals avdelning hemma i Falun, där vi har tio vårsdplatser, och här är det ca 80st, + 5 operationssalar, labb, tvätt, käk, skölj och allt som hör ett sjukhus till.

Båten, sjukhuset, mitt hem

Utsikt över en liten del av hamnen, från båten sett

Annars då? Det är verkligen mycket nya intryck denna vecka, all info man ska ta in och alla nya människor man möter hela tiden. Och all engelska, hehe. Det går bra men det är ju helt klart extra ansträngande att man hela tiden måste lyssna till max-fokus för att inte missa något och frustrationen när man själv känner att man inte alltid kan uttrycka sig lika enkelt och flytande som man skulle vilja.

Livet här är verkligen något annat än vad jag någonsin upplevt. Det är som en blandning och mix av olika saker jag varit med om tidigare i livet:
- Vi äter tillsammans i en stor matsal, ca 400  personer, så då känns det precis som att vara tillbaka i skolan, typ högstadiekänsla. 
- Att (nästan) alla är kristna, att vi ber, läser bibeln, pratar om Gud, har typ kyrka ombord gör att det känns lite som när jag gick Bibelskola, fast med måååånga fler personer. Och det känns lite som när man är i kyrkan hemma; omgiven med fantastiskt snälla, varmhjärtade och generösa personer.
- Att vi ju har ett sjukhus här, att jag skall jobba som sjuksköterska gör att det känns som... ja ett jobb typ, att min utbildning och yrkeskunskap kommer till nytta på det här stället.
- Att vi den här veckan haft massa utbildning med om saker som har med sjuksköterskeri att göra gör att det känns lite som när man gick på högskolan.
- Att jag umgås med folk från hela världen, från alla möjliga länder och världsdelar och att vi alla är här på samma villkor gör att jag får flashbacks till min volontärresa till Indien 2012 där jag också träffade och umgicks med en massa olika människor från olika länder. Oerhört spännande och lärorikt.
- Att det är tropiskt och varmt här gör att det på den lilla fritid vi haft hittills känns som att jag är på en semesterresa utomlands.

Så ja, en massa olika grejer i en grym mix. Än så länge trivs jag hur fint som helst, det är verkligen en speciell atmosfär här (som jag kommer skriva mer om i ett annat inlägg). Visst saknar jag hemma litegrann, och saknar M. och min familj och katterna, och världens vackraste land (Sverige alltså) men det är så fina människor här som tar hand om mig så väl så det går absolut ingen nöd på mig. Första veckan har varit intensiv dock så det är en ganska trött och uppvarvad hjärna som går till sängs om kvällarna. Men det är väl så det ska vara såhär i början.

Kärlek! /ia 

He was lost but now he's found

Hej!
Det finns ju säkert massa jag skulle kunna skriva här, det händer nya saker och nya intryck hela tiden, men just därför känner jag att jag vill smälta allt lite grann innan jag skriver alltför mycket tvärsäkra åsikter om saker och ting. De kan nog komma att omvärderas många gånger, hehe. Men jag trivs, tror jag absolut, så mycket kan jag ju säga så att ni slipper oroa er.

Sen har det varit så att en annan sak har legat tungt på mitt hjärta så jag har liksom inte kunnat koncentrera mig på Mercy Ships fullt ut, utan varit ledsen och tänkt på annat; min (katt)bäbis Santos har ju varit försvunnen. Micke hade inte sett honom sen fredag eftermiddag, samma dag som jag åkte, och ju fler dagar som gått desto mer har det känts som nånting hänt och jag har varit rädd att jag aldrig skulle få se honom igen. Det är ju mardrömmen, lämna en kär familjemedlem (för det är det han är till mig..) i ett avsked som man tror ska vara två månader, känna att man sviker lite, och sedan känslan och oron av att aldrig få se honom igen. Och att inte kunna vara med och leta. Usch!
Men TACK GUD så är han tillbaka hemma igen och mår bra.
Och ett stort tack till Micke och hans kompis Jocke som engagerat sig så och polisanmält, delat på Facebook och letat i kvarteren runt om (det var de som hittade honom instängd i ett garage) medan jag varit borta och lämnat mina katter :(


Och nu ska ni få höra, och så får ni göra er egen bedömning av det jag berättar nu:
Jag är ju på ett ställe där Gud och det kristna är en väldigt närvarande del av livet här, jag befinner mig ju just nu i ett 'Community of faith' (skall förklara det mer utförligt en annan gång) men ja, som ett kristet kollektiv då typ. Och då är det ju ganska naturligt att be, för att vi tror på en Gud som hör oss.
Så när jag förstod att Santos var borta mycket längre än vanligt så tänkte jag att det enda jag kan göra här på andra sidan jorden är ju att be till Gud att han skall hittas, för jag kunde ju inte delta i att leta rent praktiskt, hur gärna jag än skulle velat. Så det har jag gjort i någon dag. Men kände rätt intensivt att eftersom jag nu lever på ett ställe med flera hundra andra kristna så skulle jag våga mig ur min bekvämlighetszon och be någon (som jag ju inte känner så väl än eftersom jag bara varit här två dagar) annan person att också be tillsammans med mig. Det kan ju kännas lite fjantigt eftersom det 'bara' är en katt, och här är människor så fattiga och sjuka, men eftersom Santos är familj för mig och för att jag inte kunde glädja mig riktigt åt att vara här när jag tänkte på honom så tänker jag att Gud säkert bryr sig om det eftersom han bryr sig om mig. Och i Bibeln står det att där två eller tre kommer tillsammans i Guds namn och ber, så lyssnar Gud på det (ja, han lyssnar ju när man ber själv också, men det kanske blir ännu mer effektivt om man är flera).
Hursomhelst, jag berättade för en vän från Nya Zeeland som jag lärt känna lite grann i alla fall, och som verkar vara en sån person som litar helt på Gud, om vad jag var bekymrad över, och vi bad tillsammans för att Santos skulle komma hem välbehållen. Detta var väl vid ca kl 15-16 tiden på eftermiddagen idag. Och sen runt kl 18 idag skrev Micke att han var hittad! Halleluja.

Alla får själva bestämma vad man tror och tycker, att det var en slump att Santos blev hittad just då och att det hade hänt utan vår bön eller att Gud ville bevisa för mig att det lönar sig att be och att man skall lyssna på sin intuition, som i det här fallet var att jag skulle be någon annan att be för Santos.


Ja, som ni kanske förstått är jag alltså ombord på skeppet, kom igår efter en riktigt vindlande, hel-galen färd på en massa slingrande serpentinvägar i de Madagasiska bergen. Men vi överlevde, jag spydde inte även om den impulsen fanns och nu har vi varit här i lite över ett dygn.
Som sagt, mycket tankar och känslor så jag tror att jag ska spara dem till en annan dag när det hunnit landa lite mer.

Idag fick det bli historien om Santos, den återfunna katten.

Min finaste lurvis!

Kärlek! /ia