Indien del 6: Varanasi

har ju inte skrivit klart om min Indien/Nepal-resa. det går lite långsamt, men här fortsätter uppdateringen:  (läs de andra delarna HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR)

Varanasi var en märklig stad. vi anlände alltså via nattåg, och redan på stationen fick man en liten föraning om vad som väntade: det var MYCKET folk, varmt, svettig och luktade....inte ros precis. men en skön backpack-känsla att gå runt där, uttittad, med en fet tung ryggsäck och svetten lackande i pannan.

det hotell vi bodde på i Varanasi låg lite strategiskt i ett ´lugnare' område för att vi skulle kunna få lite avkoppling i denna hektiska stad. Tack för det!
hotellet hade till och med en pool, en riktigt fin sådan, så där hängdes det en del, men även där kan diverse äventyr uppstå - återkommer till det snart :)

lite trafik. eller kaos. 

första dagen vi anlände tänkte jag och Frida att vi skulle ta oss en lite 'enklare' tur ner till Gangesfloden, den berömda, och den för hinduerna allra heligaste. se dessa ghat-s , alltså trapporna ner till floden, dit hinduer från hela Indien pilgrimsvandrar för att uppleva den heliga floden, tvätta sig, rena sig, och för att dö och få bli kremerad och få sin aska slängd i floden. 

detta ville vi dock inte se denna första dag utan bara känna stämningen, kanske se hur de tvättade sig och så. MEN det slutade inte bättre än att vi direkt råkade gå ner i en, av de endast två, kremerings-trapporna, så vips stod vi där, de nästan enda vita, de enda kvinnorna, bland massa indiska män, bland brinnande likbål, heliga ritualer...

vi var något malplacerade! en av få gånger i Indien jag faktiskt kände mig lite rädd att vi hade kommit så pass fel att vi skulle råka ut för nått illa.

glatt ovetande om vad som väntar.. ;)

en 'guide' som absolut inte skulle ha nått betalt (och sen blev förbannad för att vi inte betalde honom) berättade lite om hinduernas historia, om kulturen kring likbränningarna och sådant. intressant, även om vi fortfarande var på helt fel plats.
hmm, hursomhelst en sån där sak som man aldrig glömmer i efterhand och nästan kan skratta åt hur fel det råkade bli..
men man är ju en outsider som inte riktigt förstår eftersom det som är heligt för dem egentligen inte betyder något speciellt alls för mig.

vi gick runt lite därnere också, det var smala trånga gränder, vääääääldigt smutsigt (koskit överallt på gatorna, flugor, skräp, stank osv,)


Dagen efter gick vi upp kl 05 för att hinna ner till floden innan gryning och för att få se morgonlivet där. Vi gav oss ut på floden i båt, och det var riktigt coolt att få se allt från vattnet. Se hur de tvättade sig, tvättade sina kläder, bad och utförde sina religiösa ritualer. 

soluppgång över Ganges

gammal kvinna som tillbad basilka-gudinnan. typ.

min lilla söta vän

på kvällen var vi ner till Ganges igen och åkte båt, denna gång för att få se hur det går till vid floden i skymningen. vi fick se likbränningarna utifrån floden, och en stor hinduisk ljusceremoni, tror den gick ut på att hedra alla de döda vars aska sprids ut över vattnet.

(vissa grupper av människor får inte brännas, bl.a. gravida, de som blivit ormbitna m.fl, och då slängs deras kroppar som de är i vattnet. det är därför Gangesfloden räknas som hälsofarlig med ett av världens mest förgiftade vatten... eller heligt vatten, beroende på hur man väljer att se.)

och ja... sen natten efter det blev jag magsjuk. vaknade upp med ont/kramp i magen, rusade på toa, kallsvettig och det kändes som jag skulle kräkas. det gjorde jag inte, och jag får vara tacksam att min släng av magsjuka inte var så värst farlig. ett dygn av magont och där allt rann rakt igenom mig, och sen var jag bättre igen.

och ja, pooläventyret: trots min magsjuka orkade jag ligga och vila lite i skuggan (okej, solen också då, är man en solnings-galning så är man) men inte bada. och GLAD är jag för det. för helt plötsligt (när ingen var i poolen som tur va) så kommer det en stor (!) varan/ödle-liknande sak och springer rakt ner i poolen. säkert nästan en meter från huvud till svans.
den kunde tydligen vara giftig när den sprutade spott på sin fiende, och det var en riktigt sådär lagom magpirrande historia att se hur den indiska hotellpersonalen försökte fånga in den där stora saken, upp ur poolen och ut ur området. dagens action! 
och de lyckades. tillslut...

ingen liten vän?

i nästa rese-inlägg tar vi oss vidare till Nepal, den nästan bästa delen av resan måste jag säga. hoppas jag inte dröjer allt för länge med att dela det med er.

kärlek! /ia

love and dissonance

jag vet faktiskt inte när jag senast vaknade upp en morgon utan träningsvärk i någon/några muskler i kroppen. göttans!
inne i ett bra flow nu, ääääälskar att träna. det måste prioriteras, få tid, för att jag ska må bra.

men. det var ju inte det jag hade tänkt skriva om, utan en helt annan grej. en till tanke/insikt från helgen, som glömdes bort i förra inlägget.

i lördags gjorde jag något, för mig, ytterst ovanligt. istället för att träna eller vara hemma innan eftermiddagsjobb så gick jag på stan. ni vet, bara sådär strosa runt utan något man egentligen måste köpa. ägnade mig åt det där som kallas shopping. hu!
hu, för att det är ju så lockande att köpa saker bara för att man får den där tillfälliga lyckokicken när man köpt något nytt och fint. något som man troligtvis egentligen inte behöver. det är därför jag så gärna håller mig ifrån det där.

och jag gick där på stan, hade köpt mig en tröja/blus för några hundralappar. jag går förbi en ung tjej som sitter på gatan och fryser. hon håller fram en mugg som hon vill att vi ska ge pengar i.
första instinkten (den som du säkert också får): ignorera, låtsas inte se, inte bry sig, skynda förbi. 
men inte rösten: heey ia, du läser Bibeln nästan varje dag, med ord om hur man enligt Jesus ska behandla svaga och fattiga och nu när du får chansen att faktiskt göra något istället för att bara läsa så tänker du bara gå förbi.
nä det går ju inte!

så jag öppnar plånboken och där ligger en sedel av det större slaget och några små mynt. första instinkten: ge mynten till tjejen och behåll sedeln själv.
men: heeey, igen! här köper du en tröja, som du egentligen inte behöver, och tänker bara ge några kronor till denna tjej som fryser och har det så mycket sämre ställt än du har. nä, det går faktiskt inte för sig. 
kommer min ekonomi lida av att jag slänger i en hundralapp i henne burk? nä, knappast. alltså var det det enda rätta beslutet att ta.

MEN. det som slår mig allra mest: det är så tomt i hennes burk. några små enstaka kronor bara. varför? varför ger vi henne inte mer?

jag tänker att ALLA människor som strosar runt på stan en lördag har råd, har överflöd, annars skulle man ju aldrig sätta sin fot bland alla affärerna. och jag undrar hur mycket pengar som spenderas under de där knappa timmarna jag är där, hur många tröjor som köps, hur mycket överkonsumtion vi ägnar oss åt, hur många tusenlappar vi spenderar på onödiga grejer. jättemånga säkerligen.
och tjejen får nästan ingenting.

hur kan det få vara så? hur kan vi vara så hårda? varför är vi så hårda? varför delar vi inte med oss till dem som verkligen behöver? varför handlar vi saker som vi inte behöver? varför kan vi inte se oss själva i tiggarens situation?

jag kan inte rädda världen. inte du heller. men vi kan iallafall se till att sprida det goda och stå emot det onda.

(ps. om ni inte vill ge pengar för att ni tror att tiggaren ska använda det till fel grejer, läs ett argument emot det HÄR.)

att få vara hemma och mysa. noggrant välja rätt färg på kaffekoppen för just denna dagen. tid för långfrukost. LOOOVE IT!

kärlek! /ia

give you peace

tänkte dela med mig av några av de bästa och klokaste tankarna jag tänkte i helgen, slutsatserna jag drog, och det som gjort mig glad.


i fredags blev jag glad för att jag tyckte att jag hade en ganska så perfekt ledig dag. nuförtiden när jag är tillsammans med Micke så känner jag ju inte samma sociala behov de lediga dagarna utan jag tycker snarare det bästa som finns är att stanna hemma, ensam, och bara mys-pyssla. så det gjorde jag. 

städade, en fröjd när man känner att man har tid och lust, och när det blir sådär rent, snyggt, fräscht efteråt. så till syrran och morsan: det bor nog en städoman i mig, det hade man väl aldrig kunnat tro ;)
var ute och gick vinterpromenad och körde ett bra pass på gymmet.
hann träffa Mikael en stund innan han skulle till backen och jobba - kort men trevligt ;)

och sen: jag är glad för att jag har så fina vänner. vi var ut och åt mat på Kopparhatten och mina vänner är så bra, fina, snälla, glada, härliga, äkta. 
jag vet att ni finns där, och det betyder enormt mycket.

en insikt: det här med bloggandet. jag tycker om att skriva, visst. men det får inte bli en jakt på så många läsare som möjligt, oavsett vad jag skriver. nä, jag vill skriva för att jag har lust, när jag vill och känner för det. jag skriver hellre något vettigt/något jag kan stå för varannan dag en fem meningslösa inlägg om dagen bara för att locka läsare. jag vill ju skriva till Guds ära, men inte med hur många som läser utan vad jag skriver.

en annan insikt: jag tror inte man ska jaga lyckan som att allt måste vara perfekt för att livet ska kännas ok. man får vara ärlig mot sig själv och erkänna att livet är inte perfekt, att man är ledsen ibland över vissa saker, att det finns saker som man inte riktigt förstår meningen med. det får vara så! 
livet kan vara så fint ändå, i det där bräckliga, trasiga, icke-perfekta. inte minst upplever jag mitt liv som mer ärligt när jag accepterar det här iställeet för att försöka hålla upp en lycko-fasad.

jag är så glad när jag lyckas fånga känslan: jag förstår inte meningen med allt, men det gör inget, jag får övelämna det åt Gud och vara helt trygg ändå. häftig känsla! 

en glad känsla: när man varit borta en hel dag, och visserligen haft det väldigt trevligt, men känner att man längtar hem. den känslan av att ha en egen liten mini-familj som man tycker om SÅ mycket. känslan av att ha ett tryggt hemma. det fina i att komma hem till det där hemmet och det är inte tyst, tomt, mörkt och kallt. nä, där finns redan dem jag längtar efter och fyller lägenheten med liv. Mikael och våra 'adoptivbäbisar' hehe, älskade lurviga, busiga djur. lill-familjen gör mig varm i hjärtat. 
och Tacksam.

kärlek! /ia

slavdrivare?

'12 years a slave' är ju en film som går på bio nu, och jag har inte sett den än, men skulle gärna vilja. Har sett trailern och är väl lite insatt i vad den handlar om. och när Nathalie skrev ett så bra inlägg om detta med synen på slavar, orättvisor, så tyckte jag hennes ord lyfte fram något oerhört viktigt. 

Den andra tanken som jag och Michelle delade med varandra på bilfärden hem var jämförelsen med dåtiden och nutidens slaveri som vita människor utför, men ett önskemål om att kunna leva gott. Då hade de slavar. Idag köper vi (ursäkta, jag ändrar mig till ÖVERKONSUMERAR vi) kläder, mat och prylar från andra länder där fortfarande en hel del lever med taskig lön och med sjukdomar, som du och jag har åstadkommit. Endast för att vi vill leva glassigt och i överflöd, bittra till att betala de extra kronorna som vittnar om att frukten har odlats under okej förhållanden (vilket också är ett likhetstecken till att de som har arbetat med frukten inte har andats in massa gift). Alla är vi svenskar överens om att vi inte skulle med att ha en slav hemma. Men så länge vi inte behöver ha dem så nära, så länge vi slipper att se och höra dem… då kan det väl gå an att leva ett extra gott liv på bekostnad av någon annan.

och samtidigt detta:

Jag har köpt en ny bok, eller en ny bibelöversättning rättare sagt. Det är en svensk översättning av 'The message' , som jag köpte eftersom jag hört så många tala gott om den. Det är enkelt uttryckt en fri översättning av Nya testamentet på lite enklare/modernare svenska, allt för att man ska förstå sammanhangen och de stora dragen bättre, men den är ju inte ordagrannt översatt. 

hursomhelst, samtidigt som jag läser Jakobsbrevet i min vanliga Bibel så kollar jag även var det står i den enklare översättningen. och det var ett ställe som jag tyckte beskrev det så bra, sånt där som jag funderar ganska mycket på om (över)konsumtion, rika/fattiga, orättvisor och så.

så jag citerar: 'Alla som har arbetat, slitit och släpat utan skälig lön ropar på rättvisa. Jämret från de arbetande som ni har nyttjat och utnyttjat dånar i öronen på Mästaren och Domaren. Ni har plundrat och sugit ut jorden och levt upp alla dess tillgångar, men ni fick ingenting för det mer än ett ovanligt välgött lik. Vad ni har gjort är att döma och mörda hyggligt folk som har tigit och tagit emot.' (Från Jakobsbrev kap. 5)

Jag tycker att två ovanstående texter hör ihop och har något viktigt att säga. Något viktigt att tänka över, för oss alla. Hur vi behandlar jorden och människorna på den. Hur vi fördelar jordens resurser, hur vi ser på orättvisor och hur vi i vårt dagliga liv levar för att påveka detta.

små steg är också betydelsefulla.

ännu en vinterbild

kärlek! /ia

ibland får man säga idiot

i söndags var jag med om en situation i slalombacken som gjorde mig riktigt illa till mods. ska berätta om den och sen försöka dra nån slutsats eller ge nån uppmaning eller nått (vad vet jag inte riktigt än men...hehe).

jag stod utanför restaurangen i backen och telefon-slö-kollade lite medan jag vilade bennen och gjorde mig redo för fler åk i backen.

hör och ser en tjej i ca 11-års åldern som gnäll/gråter lite, ni vet sådär frustrerat när man är trött/ledsen/uppgiven/småarg. hon ska sätta på sig skidorna igen efter lunch antar jag, men det går inte så bra (därav frustrationen).

hon ber sin pappa om hjälp. han är JÄTTE arg, otrevlig, snorkig och elak mot sin dotter. förminskar henne, är spydig. skäller ut henne för att hon är så dum, ber henne gå och sätta sig i bilen och inte åka nått mer (?!?!), säger att hon är för klumpig för att åka skidor så att hon kommer göra illa sig, osv osv. hela tiden med den där höga, elaka, spydiga rösten. han kollar på henne som att han verkligen tycker att hon är dum, ful, klantig... ja nästan som att han avskyr henne.

jag ryser ända in i benmärgen.

tjejen blir självklart ännu mer ledsen. jätteledsen. och det förstår jag helt och fullt, själv skulle jag blivit helt förkrossad om mina föräldrar hade tilltalat mig på det där viset när jag var barn.
mamman var där. hon tröstar sin dotter, men hon säger inte till mannen att man inte får bete sig så.

jag önskar jag hade gjort det. åhh vad jag önskar att jag hade haft lite mod och stake i mig och skällt ut den där pappan efter noter. men jag gjorde inte det. jag är för feg. jag tänkte att det var familjens ensak, att eftersom mamman var där borde hon ha tagit sin dotter i försvar.

jag är inte alls insatt i deras familjesituation, hur de har det. pappan kanske var jättestressad, hade egna problem (han såg bara uppgiven och inte ett dugg glad ut) MEN det är absolut ingen ursäkt för att bete sig så.

han är ju en vuxen människa, vad tänkte han på? förstår han inte hur han kommer förstöra sin dotters självkänsla? hur hon kommer överta bilden av sig själv som dålig, dum, klumpig? förstår han inte vilka sår och ärr han skapar, sår som kanske aldrig läker. förstår han inte vilka konsekvenser hans ord och attityd kommer att få i framtiden?

det är inte ok. MAN GÖR INTE SÅ.

och istället för att ryta ifrån, som jag kanske borde ha gjort, så skriver jag om det här. för att lyfta frågan, göra oss medvetna i ämnet. kanske vågar jag, eller du, säga ifrån nästa gång det händer. kanske kan vi tänka till om hur vi tänker behandla våra egna barn när vi får några. kanske kan ni som redan är föräldrar som läser detta tänka till en extra gång på att ge era barn mer beröm än vad ni ger dem bannor. 

kanske kan vi alla försöka tänka på att höja varann istället för att sänka? tänka på hur vi ger negativ kritik. tänka på att vara snälla mot varandra, vara generösa med positiva ord.

vi går sönder av det där hårda. och vi vet faktiskt inte hur länge vi har varann.

2014-01-18

kärlek! /ia

lovely winter pics

det är lite full fart och en riktig jobbvecka igen, så hinns inte skrivas så mycket just idag. men däremot tänkte jag bjussa på lite sköna bilder från helgen. 
visst har det varit en fantastisk vinterhelg? hoppas ni har haft chansen och passat på att vara ute.

vi har varit i backen både lördag och söndag och bilderna, mestadels tagna av Micke, några av mig, är från igår.

Jennifer Zetterberg

Jocke Hamrin

c

vackert!

Bjursås, 2014-01-19

Viktor Kättström

Jocke Hamrin

Mikael Jansz

Simon Ahlin

kärlek! /ia

Trött men glad

hemma vid Baggbo-huset

jag hade ju lite som mål och motivation inför den här veckan, när jag är ledig mycket, att den skulle gå i hälsans och träningens tecken. och så tycker jag det har blivit.

med lite undantag för i måndags då jag de tröttna vakna timmarna mellan nattjobb knappt stoppade näsan utanför dörren utan låg i soffan och goade mig.
men sen så började träningslägret/det försenade jullovet för min del :)

i tisdags, efter nattsömn på dagen (nattjobb) så spenderade vi, jag och M., hela kvällen i backen på brädorna. så skönt att få komma ut i friskluften och få röra på sig, skärpa till både kroppen och hjärnan.

i onsdags sov jag ut, länge och välbehövligt, och sedan var jag ute och gick/fotade på förmiddagen. så fint nu när vintern äntligen kommit.
på kvällen testade jag att comebacka i fotbollen igen, gjorde ju en träning i höstas men detta var min första inomhus på ca fem år. roligt! 
kände mig visserligen rätt ringrostig, nervös, noll-kontroll och så, men har alltid gillat inomhusfotboll och lite, lite av takterna kanske fanns kvar. svettig blir man iallafall, har ju inte sprungit mycket alls det senaste halvåret med alla halsproblem, så kan verkligen behöva pushen med att träna med ett lag för att få komma igång. och jaga en boll är ju alltid kul ;)

igår, också ledig, blev det något så ovanligt som dubbla träningspass. nuförtiden iallafall, förr sysslade jag ju en del med sånt...

... det första, också en premiär för året, var den på längdskidorna. härligt! det var lite lösa spår, risigt/isigt men ändå skönt. bara att få komma ut, i snön, skogen, tystheten, det stilla... och solen sken till och med, ljuvligt! ca 9km skrapade vi ihop jag och morsan, får räcka för en första tur och det räckte för att bli svettig och känna att ovana muskler fick kämpa. framförallt ländryggen - den kan behöva tränas upp!

yeah, äntligen!

sedan valet och kvalet - pallar jag en till fotbollsträning på detta? jodå, efter dubbla middagar, haha, var energin tillbaka och då biter man ihop och testar sina gränser (och trötta ben) litegrann.

om den första träningen var 'lagom' i vad jag orkade med var denna enorm! i mina mått mätt. så mycket som jag sprang igår har jag väl inte gjort på hela förra året ;) rätt mycket fys, spel och så nån löpövning på det - oj så jobbigt - men oj så skönt efteråt när man vet att man pressade benen, hjärtat och hjärnan - man ger inte upp bara!

idag var det tänkt gym, men kroppen är mör och ev. ska vi till Gävle, så få se vad som hinns med. kanske vilodag? 
och förhoppningsvis i helgen mer bräda, kanske både lördag och söndag. ut och röra på sig, det bästa som finns typ.

varför skriver jag det här då? för att vara dryg och skrytsam? 
NÄ. för att hylla träning, hälsa, kroppen, naturen. för att det är så förbaskat skönt och man mår så otroligt bra av att hålla igång. för att jag är så glad att vara tillbaka lite back-on-track efter de senaste månadernas bakslag. för att jag är så TACKSAM att kunna träna för fullt igen. för att jag känner sån glädje till Gud som skapat den fantastiskt vackra naturen och den fantastiska kroppen. För att jag är så glad för att snön och vintern är här så jag bara vill jubla.

visst är den vacker, vintern? (bilderna tagna i Baggbo igår)

känner du dig lite seg och trött? olustig? obekväm i din kropp? mitt bästa tips: UT och RÖR PÅ DIG. nästan lovar, lovar att det kommer ge dig en skön kick.

kärlek! /ia

'Du ger honom ro i onda dagar'

jag älskar vintern och snön, . tycker det är så fint. det kan gärna få snöa nån meter till för min del :)

Läste lite i psaltaren i morse, Psalm 94, där står det bl.a. såhär:

När jag är rädd att tappa fotfästet

håller din godhet mig uppe, Herre.

När mitt hjärta är fullt av bekymmer

gör din tröst mig glad.

Falun, 2014-01-15

Kärlek! /ia 

Will you still love me when I'm no longer young and beautiful?

Will you still love me when I'm no longer young and beautiful?
Will you still love me when I got nothing but my aching soul? 

Dear lord, when I get to heaven

Please let me bring my man
When he comes tell me that you'll let him in
Father tell me if you can

Oh that grace, oh that body

Oh that face makes me wanna party
He's my sun, he makes me shine like diamonds

kärlek! /ia

På andra sidan jorden, så nära oss

Vi människor föds med väldigt olika förutsättningar. Men vi glömmer det lätt, och kanske måste vi möta de där andra, de med andra förutsättningar, för att minnas.

Jag åkte till Indien.

Jag möter en somalisk kvinna här på hemmaplan. Hon har aldrig gått i skola, kan varken läsa eller skriva. Hon har blivit könsstympad. Hon är bara några år äldre än mig och väntar redan sitt fjärde barn. Hon har upplevt krig. Hon har bott i flyktingläger. Hon har flytt från sitt land och varit ofrivilligt skild ifrån sin make i flera år innan hon kom hit.
Men hon verkar lycklig.

En jättejätte viktig sak att komma ihåg tror jag är: det är inte vi som är normen.

Vi får ju så lätt för oss det. Vi, med all kunskap i världen, all materiell rikedom, alla möjligheter att ta reda på saker, vara uppkopplade, pålästa..... Vi tror det är vi som är normen och att det är de andra som är konstiga/annorlunda/ har en avvikande livsstil. 

Jag tänkte mycket på det när jag var i Indien. Det bor 1,2 miljarder (!) människor där. Vi är nio miljoner här i Sverige. Ändå är det så lätt att tänka att vi har rätt och de har fel. Tänka att alla borde bli som oss. Vi tror att det är vi, och vår levnadsstandard, som är det normala. Att det fattiga, oupplysta är undantaget och det är vi som lever det 'riktiga' livet.

Fast det är ju precis tvärtom.
Vi lever ett undantagsliv, så oerhört materiellt välutrustat att större delen av jordens befolkning bara skulle kunna drömma om det. Det är smuts, sjukdomar, fattigdom som är mer normalt än iPhones, fina bilar och dyra semesterresor.

Jag säger inte att det är fel att äga en telefon och en bil, men visst är det väl väldigt konstigt hur snedfördelat allting är?

Och jag tror att medvetenheten om just detta, att vår livsstil är undantaget och inte normen, skapar en större ödmjukhet hos oss.
Tacksamheten över att vi har det så bra.
Acceptansen för andra människor.
Viljan till rättvisa och bättre fördelning.

Våga se och möta olikheter, förkasta dem inte.

Kärlek! ia

week-end

i fredags hade jag en soft hemma-dag. såna där dagar som man behöver. ensamtid för ensamvargen. i lagom mängd, för när Micke kom hem efter fyra nån gång var jag rätt trött på att vara själv. men innan dess han jag slänga i väg tre (!) blogginlägg. inte ofta det händer, men eftersom jag så gärna vill lägga tid på det, vill skriva, så älskar jag de där dagarna då man faktiskt har tid på det. lyan blev städad och jag åt långfrukost i flera timmar tror jag, ljuvligt!
ett av mina absoluta fritidsintressen;)

sen gick vi och nästan-mördade oss själva på gymmet, kroppen måste få sitt också. bitter-ljuva känsla när musklerna skakar när man går därifrån - väl uträttat jobb.
älskar att ta hand om mig själv och min kropp, träna hårt men snällt, blanda effektivitet och tempo med långsamhet och njutning. äta mycket och gott - men undvika det som förstör kroppen.
åt gott gjorde vi - en riktigt tacosfredagkväll. smarrigt!


i lördags hade den äntligen kommit, den efterlängtade ljuva snön. vi drog oss ut till bjurs med brädorna och fick åka i liiiite pudersnö iaf, nice! :)

och på kvällen firade vi Jennifers 26-årsdag i Grycksbo, ett kul häng med ett kul gäng och det slutade till och med med ett litet besök på Etage, fem år sen sist eller?

fast jag glömde det där med att vara snäll mot kroppen, sov för lite och levde mitt liv som en liten trött vandrande zombie igår. med nattjobb på det - trötter! men det gick. det kanske också kan vara bra att träna på? - att bara bita ihop och göra det man måste göra.

var i kyrkan i går också. stod för första gången där längst fram och delade nått. kändes rätt och viktigt, tycker inte den där enorma rädslan för att stå på en scen, framför folk, säga något, borde hindra att man delar, med sina vänner och syskon, viktiga saker som Gud har gjort. 

en av de saker jag stor-gillar med min församling, är att det ibland blir så rå-ärligt, människor som vågar ställa sig inför oss andra och berätta om sina tvivel och brottningskamper med Gud. människor som vågar berätta om sina sjukdomar och hur ledsna de är. människor som vågar be om det stora sakerna - och de som vågar be om de små.
sådant gillar jag, mer ärlighet åt folket! 
hehe.

och ja, nu är det måndag. en ny vecka, en till arbetsnatt väntar, denna, förhoppningsvis, betydligt piggare.
jag är denna vecka motiverad på detta: ta hand om mig, ta hand om kroppen, vårda den, leva hälsosamt. att få vara ute i fin snön, röra på mig. att hinna träffa lite människor, att hinna skriva, att hinna pyssla.

jag är Tacksam och vill träna på att se det jag har istället för att jämföra mig med de där andra som jag tror har 'det perfekta livet'.
jag är så Tacksam för Mikael och att jag får dela mina dagar med honom.
jag vill öva på att lämna till Gud det som känns svårt och det jag funderar över, istället för att tänka så mycket själv.
jag vill, ännu mer, hitta balansen, glädjen, det bubblande. 
jag vill orka finnas till för andra.

Tack alla människor som finns där för mig, min önskan är att få finnas för er med.

kärlek! /ia

den gåtfulla spegelbilden

ju äldre jag blir och desto fler år jag varit troende, desto mer inser jag hur lite jag vet och förstår om Gud. 

jobbigt, hopplöst, dåligt? nä, det tror jag inte alls det är. snarare känns det bra och skönt, bra att veta att JAG inte har hela sanningen, att Gud är så mycket större än vad jag är, att det finns saker jag aldrig kommer förstå och inte få veta svaren på fören den dagen :

 'Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Ännu är min kun­skap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kun­skap om mig. (1Kor 13:12) 

visst har jag med åren fått en växande tro, jag känner Gud bättre än förut, jag har kommit närmare honom. 

och just där i paradoxen: när jag liiite mer lär känna Gud, vem han är, vem hans son Jesus är, då förstår jag hur lite jag förstår. att jag bara ser en liten glimt av hans värld, hans stora plan, hans karaktär.

jag kommer aldrig förstå hur kärleksfull han är, hur stora planer han har, hur god han är, hur mäktig och stark han är. 
när jag förstår att jag inte förstår blir det så mycket enklare för mig att vara människa och låta Gud vara Gud. eftersom jag inte har all kunskap har jag heller ingen rätt att döma andra människor, jag vet ju faktiskt inte vad de har för ställning inför Gud.

det viktigaste för mig är att jag känner att jag är nära Gud, har en relation till honom, inte att jag förstår allt. för har man en bra relation kan man ju liksom resonera om det där man inte förstår, istället för att på håll skeptiskt betrakta det som ett hot.  

min längtan är att utveckla min relation med Gud, ännu mer räkna med honom, hans hjälp, ännu mer ära honom med det jag säger och gör MEN inte nödvändigtvis att jag måste förstå allt. 

tänk vad tråkigt det hade varit, Gud är ett mysterium, livet är ett mysterium. 

vad spännande att få vara med! :)

kärlek! /ia

'kärleken skonar ingen'

' Now so much I know, that things just don't grow If you don't bless them with your patience '

let your dreams come true

ett nytt år är här. nya mål, nya planer, nya drömmar och förhoppningar.

jag vill inte vara en sådan som bara låter livet 'hända' med mig. jag vill klargöra för mig själv vad jag faktiskt vill göra och vem jag vill vara. 
jag tror risken för att känslan 'jag slösar bort min tid och mitt liv' ska dyka upp minskar om man har konkreta planer och mål. jag tror drömmarna blir lättare att nå om man vet vad man drömmer om.
(jo, jag vill såklart vara öppen för spontanitet också, sånt kan ju bli hur kul och spännande som helst)

för att i slutet av året kunna gå tillbaka och se: gjorde jag något av det jag ville och drömde om under året? vad har jag kvar att göra och vilka grejer kan jag stryka? blev året som jag tänkte mig, varför/varför inte...?

....så här kommer en liten lista, det jag vill, drömmer, önskar, hoppas inför 2014.

- jag är sugen på att plugga, lära mig nya saker, få mer kunskap, gå vidare i yrkeslivet.
som det ser ut nu vill jag börja min plugg-karriär med att läsa en kurs i kognitiv beteendeterapi, 25% fart, till hösten. då kan jag ju jobba samtidigt, perfa!

- jag vill se fjäll, berg, natur, snö, landskap. drömmer om att få fjällvandra, åka bräda i fjällen, besöka norra Sverige och Norge och sådant.

- jag vill kunna träna, äta hälsosamt på ett sunt sätt. inte för att leva upp till samhällets fitness-förväntningar, utan för att min kropp och själ mår bra av det. jag vill ta hand om min kropp, inifrån och ut, försöka undvika för mycket socker, snabba kolhydrater, alkohol och sånt, inte av rädsla för att bli tjock utan för att må så bra som möjligt.

- jag drömmer om att få åka på semester och vara ledig tillsammans  med Mikael. ha tid tillsammans, resa tillsammans, uppleva roliga saker tillsammans.

- jag hoppas på att jag ska våga vara mer ärlig i vår relation. eller ja, i alla relationer förresten. min dåliga självkänsla spelar mig sprattet att jag blir så oerhört rädd att inte bli omtyckt att jag kan ha svårt att säga ifrån, säga nej, säga vad jag tycker och tänker. jag vill fortsätta min resa mot att acceptera mig själv och känna mig värd att älskas för den jag är, inte hur andra människor vill ha mig.

- tron: jag vill be mer, mer konkret, så att jag kan våga tro på det som verkar omöjligt i mänskliga ögon. jag vill se under och tecken. jag vill betyda något för människor, på mitt eget sätt, att Gud ska använda det just jag är bra på. jag vill ha en trygg, regelbunden kontakt med andra kristna människor som kan uppmuntra mig, som jag kan dela tankar och funderingar med.

- jag skulle vilja utveckla bloggen mer, träna på att skriva mer. fixa en snyggare layout, fota mer. mer kvalitet på det jag skriver, satsa, lägga tid på det.

- jag vill bli ännu mer kär i Mikael än jag redan är, och bli bättre på att visa min uppskattning till honom. vara såsom man själv vill bli bemött.

- jag vill vara ute mycket, åka mycket skidor och snowboard, se snö.

- jag vill ha roligt, skratta mycket.

äntligen lite snö idag, 2014-01-10

vad vill du göra i år, vad drömmer du om?

ta hand om dig, ta vara på ditt liv!
kärlek! /ia

crash boom bang

några argument man ibland hör för att inte ge bort pengar till välgörenhetsorganisationer, tiggare på gatan, skramlarbössor osv. är:
- man vet ju ändå inte om pengarna kommer fram 
- det går åt så mycket pengar åt administrering
- jag vet ju inte om tiggaren är fattig på riktigt
osv.

MEN
då ska jag smasha dig i huvudet (mjukt) med ett litet omvänt tankesätt som kan vara värt att överväga för att komma över den där svenska, dumma snålheten.

Det är bra för DIG att ge.
oavsett om 99% av pengarna når fram till nytta, eller om det bara råkar bli 50%. eller om tiggaren köper sprit för pengarna.

varför?
jo, för att det gör ditt hjärta mjukare. och vem vill föra sitt liv i riktning till att bli en hård sten? när vi ger något till någon annan (tid, pengar, kärlek, omtanke etc.), tror jag det händer något magiskt med oss.
vi släpper egoism, penga-kåthet, den där makten pengarna faktiskt har över våra liv och vårat välmående, och istället gör vi oss själva fria.
fria från klorna som biter sig fast: mer mer mer. tjäna mer, spara mer, konsumera mer, äga mer, köpa mer.

när vi ger tror jag de goda värdena inom oss växer: gemenskap, solidaritet, icke-egoism, empati, medkänsla, kärlek - you name it!

vill du verkligen vara en snåljåp när du egentligen har råd att dela med dig? vill du verkligen vända ryggen mot de som har de svårt?

tänk så här: ger du 200 kr till röda korset och 60 spänn går till administrativa åtgärder (administration krävs ju, hur skulle man annars kunna driva en organisation?) då har ju 60 spänn gått till något 'nödvändigt ont' (-men ändå bra!) och hela 140 spänn direkt till de verkligt nöd drabbade.

nu kanske jag är hård, men ibland känns det som om folk som kommer med de här argumenten egentligen inte hade gett något även om det var helt garanterat att allt kom fram, utan man tar det bara som en dålig ursäkt för att få behålla alla pengar själv.

jag tror, i längden, att du gör dig själv en tjänst genom att bli mer generös: du öppnar upp ditt hjärta för medmänsklighet och säger nej till den makt pengar har över oss.

på bibliskt språk: du minskar risken för att Mammon blir en avgud i ditt liv.

idag fick jag brev från Ghana. ett kort på mitt fina, fina fadderbarn Elijah, som sitter i sin skola och målar/skriver. jag är stolt över att jag kan få bidra med en liten liten del till att han får lite bättre förutsättningar i livet. det kostar mig 200kr/månad - jag har råd!

kortet, på en fin liten kille som ser ut att må bra... mitt hjärta kunde inte bli varmare än så.

kärlek! /ia

2013 del 3

så, sista delen om vad som hände 2013:

OKTOBER:
skrev ju om Sverige-delen av oktober i förra inlägget. andra halvan befann jag mig i Indien, och eftersom jag skrivit/skriver separata inlägg om det så nämner jag det mest kortfattat nu.
vi  flög först till New Delhi, var där någon dag, sedan Jaipur, safari i Rhanthambore, såg Taj Mahal i Agra osv. jag firade min 25-års dag med att vara på noshörningssafri i Nepal, rätt grymt. och var dunderförkyld... (rätt typiskt för det här året) fast saknande de där hemma rätt mycket också... andra födelsedagen i rad utomlands, nästa vill jag vara hemma. =)

                   

                                            

               

NOVEMBER:
första halvan av november spenderades i Nepal, och även om Indien var helt ok så tyckte jag absolut bäst om Nepal-delen av resan. mer natur, mindre folk. ett ställe som heter Pokhara, där många bergsvandringar utgår ifrån, blev ett riktig favoritställe. för många av oss tror jag... I Nepal hoppade jag bl.a. bungy jump (galet!), testade paragliding, forsränning m.m. riktigt skoj! fast största höjdpunkten var nog ändå när vi vandrade i Himalaya, fem dagar ute i naturen utan dator, internet, telefon osv. sov med sovsäckar i oisolerade rum och bara gick, gick, gick. helt underbart, och vacker natur.

men, det kanske allra, allra bästa med resan var att få komma hem igen. för JO, jag längtade som en tok efter Micke, och det var jobbigt att vara ifrån varandra och jag vet inte om jag skulle vilja göra om det. så dagen jag kom hem och fick hålla om M. igen var riktigt riktigt underbar. vi var till nyöppnade IKEA redan första kvällen hemma, hehe, jag en glad nörd. köpte våra första gemensamma möbler, en grymt fett skön soffa så resten av månaden var såå fin, lite extra nykärt sådär. :)
hann också med att träffa familjen, Jocke, kyrkvännerna, tjejerna och alla jag håller kär. underbara människor som gör mig så glad!
och Micke flyttade in... något vi funderat på ett tag, och efter resan blev det av. så fint att få ha den man gillar allra mest, den man vill va med, så nära hela tiden. att inte flänga fram och tillbaka hela tiden utan landa, tillsammans, i vår fina lilla lya tillsammans med katt-bäbis-busungs-hårbollarna. min egna, fina familj:)

sista helgen i november följde jag med Micke och några av hans polare till Sälen. en bra helg! och fick säsongspremiära på brädan.

Katmadu

såhär speedat glad blir man efter ett bungyhopp ;)

Hemma i fina Falun igen!

Tandådalen

puss!

bäbis

DECEMBER:
det som brukar vara min favoritmånad på året. !
konfirmationen, husgruppen och sådana saker återupptogs. julfest med jobbet, riktigt roligt, älskade kollegor. det var, som det SKA vara i december, lite SNÖ just då. mysigt! sladdade i bilen med M., hehe, gymmade och gick lite mer på IKEA. halsen började äntligen kännas frisk igen.
Lucia-dagen var en riktig höjdare, ledig så var på morgonspinning. Ikea (igen) och sedan på kvällen en kort, roligt, liten förfest hos Frallan och sedan HÅKAN-konsert på magasinet. Hellström alltså, ljuva, ljuva Håkan. Micke var med och så Johanna och Sofia = bästa sällskapet. vi dansade oss galna :)

Julmyste med tjejerna, träffade Julia, åkte bräda i Bjurs och sånt.
Under julen jobbade jag en hel del, vilket var ok, träffade familjen, åkte snowboard nästan varje ledig dag.
Nyår spenderades också i backen, och sen på en chill, trevlig, enkel middag med lite polare till mig och Micke.

Det var år -13 det, nu kör vi 14!

bästa, bästa Håkan

jul i Baggbo (och iPhone trick)

Gott nytt!

Hur VAR då 2013?
jo, det var ett annorlunda år. ibland känns det ju som om tiden bara rullar på, inget händer, allt är lika. så var inte detta år. allt hände känns det som... mycket känslor, stora känslor. ändrad livsstil. en utvecklad tro, även om det är kämpigt ibland. mycket glädje, en del helt förtvivlade tårar.
om jag ska prata klarspråk: att gå från att vara singel, ensamboende med allt vad det innebär, till att bli kär, farligt, galet kär, och bli en del av ett par. släppa ensamheten, dela livet med någon annan, det var en stor förändring.
tid blev något helt annat, från ett hot till en brist. mat gick från något som jag inte åt till något som är trevligt. ledsenhet blev skratt. ensamhet blev närhet. jag kommer alltid att minnas detta året, det vet jag.

jag trivs så bra med livet just nu, förutom det största ovanstående så även jobb, boende, vänner, familj, fritid, träning osv. TACKSAMHET.

kärlek! /ia