Idag på jobbet var det ingen patient som sa att jag såg ung ut. Fick bara höra att jag var söt. (Av en 70-årig dam, hehe) YEAH, seger!
Kärlek! /ia
Kärlek! /ia
så länge mina tankar hörs ska jag skriva ner dem
söndag 29 september 2013
Saturday night
cyklade genom stan påväg hem från jobbet igår.
för en sådär 7 år sedan var jag också en av dem som trängdes i kön till Etage, lite orolig att inte få komma in.
igår gick jag in på Hemköp och köpte toapapper, ägg och mjölk. sen cyklade jag hem till lägenheten och katterna.
och jag måste säga att jag trivs bättre med det senare, lite vuxnare, alternativet. att slippa ramla runt, veta vad man har. hur man vill leva. vem man vill vara med.
Kärlek!/ia
för en sådär 7 år sedan var jag också en av dem som trängdes i kön till Etage, lite orolig att inte få komma in.
igår gick jag in på Hemköp och köpte toapapper, ägg och mjölk. sen cyklade jag hem till lägenheten och katterna.
och jag måste säga att jag trivs bättre med det senare, lite vuxnare, alternativet. att slippa ramla runt, veta vad man har. hur man vill leva. vem man vill vara med.
Kärlek!/ia
fredag 27 september 2013
håll om mig, nånting hotar kväva mig
ur ett brev jag nyss skrev till någon som ville ha råd hur man kommer ifrån ångesten när man är på väg ur en ätstörning. mitt svar, inte vetenskapligt bevisat eller sant, men min upplevelse...
"....när jag började äta igen efter att ha gått ner ca 12 kg gick jag också upp ca 10 kg på bara nån månad. Helt naturligt! (men ganska jobbigt....) Men kroppen är ju liksom inställd på svält och tar åt sig allt den får sådär i början och EGENTLIGEN är ju det bara bra eftersom det är när man går upp i vikt som kroppen och hjärnan har en chans att börja må bra igen.
Ta vara och tänk på de positiva sidorna av viktuppgången: att du orkar, att du kan vara glad, att du kan fokusera på andra saker än mat, att du inte alltid är hungrig, trött och fryser, att du blir på bättre humör och orkar vara med människor. Tänk på vilket liv du vill leva och vem du vill vara, och då kanske de där kilona får vara värt det.
Ta vara och tänk på de positiva sidorna av viktuppgången: att du orkar, att du kan vara glad, att du kan fokusera på andra saker än mat, att du inte alltid är hungrig, trött och fryser, att du blir på bättre humör och orkar vara med människor. Tänk på vilket liv du vill leva och vem du vill vara, och då kanske de där kilona får vara värt det.
 |
| sånt jag kan äta nu |
Vad kul att du får träna lite igen! försök tänka på att träna för att det är kul, för att du mår bra av det, för att det är bra för kroppen, inte för att bli smal.
En sak som det tog lång tid för mig att lära mig är att man MÅSTE äta ordentligt (ofta mer än man tror) efter träning för att man ska bygga upp kroppen och inte bryta ner den. Om du äter ordentligt efter träning så byggs musklerna upp och de hjälper i sin tur dig att ha en bra förbränning även när du inte tränar.
Jag har också på senare tid märkt en häftig sak: om man äter ordentligt så ökar förbränningen och man blir INTE tjock. Länge åt jag bara typ sallader, omelett och såna saker och var rädd för kolhydrater, 'riktig' varm mat osv, för jag trodde det skulle göra mig tjock. Och jag trodde jag måste träna 5-6 dagar i veckan för att inte bli tjock. Men så är det INTE!
Sen jag träffade Mikael så har vi börjat laga 'riktig' mat tillsammans, mycket pasta, en hel del fett i maten, ibland käkar vi pizza/hamburgare och godis och sånt, och jag tränar inte lika ofta längre.
MEN kroppen klarar det! Den inser att den inte är i svält så att den inte behöver spara alla kalorier utan man förbränner dem.
MEN kroppen klarar det! Den inser att den inte är i svält så att den inte behöver spara alla kalorier utan man förbränner dem.
Men den där första viktuppgången är jobbig, jag vet! Men det är lika bra att få det gjort snabbt. Ät ordentligt, var med människor som gör dig glad.
Försök att inte vara ensam de där gångerna ångesten gör att du vill göra illa dig själv.
Försök att inte vara ensam de där gångerna ångesten gör att du vill göra illa dig själv.
Många tjejer är ju rädda för styrketräning för att de tror att de ska bli stora och 'biffiga'. Men det tycker jag inte man ska vara, muskler gör ju att man förbränner mer. Träna det du tycker är kul, inte sådant du får ångest av. "
yes. min story, mina tips. hoppas nån kan ta åt sig av något.
sånt som gjort mig frisk:
kärlek! /ia
Jesus sa:
'Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.'
Joh 15:11-17
 |
| systerysterhuset kärlek! /ia |
torsdag 26 september 2013
vägen, sanningen och livet
förra veckan fick jag en tanke, inom kategorin tro och sånt där, och jag hävdar INTE att den tanken måste vara rätt/sann. jag hävdar inte att den kommer från Gud. jag kan vara helt fel ute. men jag provar att formulera tanken här, och så får den som vill skrika högt/tillrättavisa mig eller hålla med göra det.
det står ju i Bibeln att Jesus säger:
'Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.' Joh 14:6
och jag tror på detta.
det står ju i Bibeln att Jesus säger:
'Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.' Joh 14:6
och jag tror på detta.
MEN däremot hittar jag inget ställe i Bibeln där Jesus säger: 'Den som tror på mig äger hela sanningen och har rätt att förtrycka och se ner på människor som inte tror och tycker som dig'
HAN är sanningen, vi är det inte. Jag ser ingen grund i att vi kristna kan säga att VI är sanningen, bara visa på Jesus och säga att han är det.
HAN är sanningen, vi är det inte. Jag ser ingen grund i att vi kristna kan säga att VI är sanningen, bara visa på Jesus och säga att han är det.
Vi har så lätt, vara sig vi vill det eller inte, medvetet eller omedvetet, att lägga in våra egna värderingar och rädslor. Vi har så lätt att döma andra. Vi har så lätt att bli egoistiska och se till vår egen vinning.
Vi ser en del av bilden, men inte hela tavlan. Vi är inte gudar.
Vi ser en del av bilden, men inte hela tavlan. Vi är inte gudar.
Jag menar INTE att vi ska bli mesiga och tysta och inte våga stå för det vi tror på, föra upp Bibelns och Jesu ord i samhällsdebatten, nej, jag skulle gärna se mer sånt och våga det mer själv.
MEN det jag tror att vi ska akta oss för är att byta plats på oss själva och Gud. Bara för att Jesus faktiskt ÄR sanning så får vi inte tro att vi är hundra procent sanning, att vi inte kan ha fel.
Då blir vi högmodiga, dömande och tappar vår ödmjukhet.
Då blir vi högmodiga, dömande och tappar vår ödmjukhet.
kärlek! /ia
tills döden skiljer oss åt
igår och idag är jag tacksam för:
- att hösten är så fin. att jag hinner gå ut på morgonpromenad när jag jobbar kväll. att jag detta år hade förstånd nog att stanna i Sverige längre än förra året och få njuta av september och innan jag drar.
- att jag börjar bli lite mer Indienpepp.
- att jag har en bra arbetsplats med bra kollegor och en bra chef
- att jag är vinterpepp och de ev. lite förändrade livssituationer som kommer komma :)
- för bra musik. typ Petters nya platta, Bastille m.m.
och varje gång jag läser ur Kristian Gidlunds 'I kroppen min' blir jag ju bara så tacksam att jag lever, att jag ännu har chansen att fylla mina dagar och år med liv, chansen att upptäcka nya saker, människor och platser.
Halleluja TACK för livet.
kärlek! /ia
tisdag 24 september 2013
att hålla näsan ovanför ytan
i såna här tider när man inte alltid känner sig helt ok, utan lite nedstämd och ledsen för att man inte kan träna.. ja då tänker jag att jag måste påminna mig själv om en viktig sak: tacksamheten.
för även om man såklart får tycka att det är tråkigt att man (för tillfället - hoppas jag!) förlorat sitt främsta fritidsintresse, och känner sig lite lost och obekväm i både skallen och kroppen, så vill jag inte gräva ner mig i det utan se allt det där andra som ju är bra.
så därför, ett sånt där tacksamhetsinlägg som jag körde varje dag i juli:
de senaste dagarna har jag detta att vara glad och tacksam för:
- en fin, skön, ledig helg. finväder. en jätterolig födelsedagsfest. för att jag har fantastiska vänner.
- att det varit bra på jobbet på slutet. inte jätte-super-stressigt. ingen huvudvärk efter jobbet.
- att jag har så otroligt trevliga kollegor som jag dessutom hade nöjet att vara ute och käka med ikväll. mycket skratt.
- att en person visar förtroende för mig och berättar om personliga saker och ber om råd. det är ju min önskan: jag vill hjälpa om jag kan.
- att jag älskar hösten. den ger mig ro.
- att jag har Micke. en trevlig kväll igår. matlagning, mys och film, perfekt när man inte känner sig hundra procent pigg.
- att jag idag iallafall mår bättre än igår.
- att jag inte har samma mat- och träningsångest som förut, då hade denna period i mitt liv varit outhärdlig.
- att jag inte är så sjuk att jag inte kunnat gå till jobbet.
- att jag har en stabil ekonomi, en lägenhet att bo i, mat på bordet, varmt om natten.
- att saker inför Indien-resan hittills ordnat sig jättebra.
- att min stressnivå är definitivt lägre än för nån vecka sen när jag kände mig helt slut.
ja, det finns ju MASSOR att vara glad och tacksam för. och ni vet ju, i grund och botten vill jag tacka skaparen till allt gott, fadern till det vackra, grundaren av kärlek. Tack Gud.
kärlek! /ia
för även om man såklart får tycka att det är tråkigt att man (för tillfället - hoppas jag!) förlorat sitt främsta fritidsintresse, och känner sig lite lost och obekväm i både skallen och kroppen, så vill jag inte gräva ner mig i det utan se allt det där andra som ju är bra.
så därför, ett sånt där tacksamhetsinlägg som jag körde varje dag i juli:
de senaste dagarna har jag detta att vara glad och tacksam för:
- en fin, skön, ledig helg. finväder. en jätterolig födelsedagsfest. för att jag har fantastiska vänner.
- att det varit bra på jobbet på slutet. inte jätte-super-stressigt. ingen huvudvärk efter jobbet.
- att jag har så otroligt trevliga kollegor som jag dessutom hade nöjet att vara ute och käka med ikväll. mycket skratt.
- att en person visar förtroende för mig och berättar om personliga saker och ber om råd. det är ju min önskan: jag vill hjälpa om jag kan.
- att jag älskar hösten. den ger mig ro.
- att jag har Micke. en trevlig kväll igår. matlagning, mys och film, perfekt när man inte känner sig hundra procent pigg.
- att jag idag iallafall mår bättre än igår.
- att jag inte har samma mat- och träningsångest som förut, då hade denna period i mitt liv varit outhärdlig.
- att jag inte är så sjuk att jag inte kunnat gå till jobbet.
- att jag har en stabil ekonomi, en lägenhet att bo i, mat på bordet, varmt om natten.
- att saker inför Indien-resan hittills ordnat sig jättebra.
- att min stressnivå är definitivt lägre än för nån vecka sen när jag kände mig helt slut.
ja, det finns ju MASSOR att vara glad och tacksam för. och ni vet ju, i grund och botten vill jag tacka skaparen till allt gott, fadern till det vackra, grundaren av kärlek. Tack Gud.
några Italien-bilder:
 |
| Jag & Carro |
 |
| bussfönstersutsikt |
 |
| Utflykt till Bosa. |
söndag 22 september 2013
livet är för kort för att kastas bort
när man börjar bli såhär gammal (snart 25 bast ju!) börjar man mer och mer inse vad som betyder något och vad man blir glad av. visst, det kan vara nice att få/köpa nån pryl och det är ju alltid lite spännande att öppna presenter och så.
MEN det som verkligen rör en i hjärtat är när människor tar av sin TID och sitt ENGAGEMANG. eftersom jag själv vet och känner hur just tid och engagemang lätt blir en bristvara i våra stressiga dagar känns det så värdefullt att få vara del av någons tid och engagemang.
jag minns när jag tog min sjuksköterskeexamen hur oerhört rörd, glad och tacksam jag blev när mina vänner Erica, Olivia och Johanna hade överrasknings-kört ända från Småland för att fira mig i ca 2 timmar. jag blir helt varm i hjärtat än idag när jag tänker på det.
och så, igår.
jag och Fia hade en gemensam 50-års fest, med 80-tals tema. och det mina vänner, att NI kom (även fast ni kanske inte kände så många där och var lite obekväma innan) att ni lägger tid och engagemang på att fixa kläder, att några hade skrivit och övat in en egen låt till oss. att ni gläder oss genom att ha ett glatt humör, ställer upp på våra lekar och har dansvilliga fötter.
att ni skrattar och har roligt med oss.
ja att ni var DÄR helt enkelt.
DET är det som betyder något. som gör mig lycklig i hjärtat.
för det är då jag känner: jag hör hemma här. tillsammans med mina kära, äkta, vänner. med Mikael. jag kan vara helt och hållet mig själv. ni gör mig SÅ glad.
och jag vill ingen annanstans, vill inte vara i en annan tid, på en annan plats. jag är närvarande, GLAD, LYCKLIG, TACKSAM här och nu.
love you.
kärlek! /ia
MEN det som verkligen rör en i hjärtat är när människor tar av sin TID och sitt ENGAGEMANG. eftersom jag själv vet och känner hur just tid och engagemang lätt blir en bristvara i våra stressiga dagar känns det så värdefullt att få vara del av någons tid och engagemang.
jag minns när jag tog min sjuksköterskeexamen hur oerhört rörd, glad och tacksam jag blev när mina vänner Erica, Olivia och Johanna hade överrasknings-kört ända från Småland för att fira mig i ca 2 timmar. jag blir helt varm i hjärtat än idag när jag tänker på det.
och så, igår.
jag och Fia hade en gemensam 50-års fest, med 80-tals tema. och det mina vänner, att NI kom (även fast ni kanske inte kände så många där och var lite obekväma innan) att ni lägger tid och engagemang på att fixa kläder, att några hade skrivit och övat in en egen låt till oss. att ni gläder oss genom att ha ett glatt humör, ställer upp på våra lekar och har dansvilliga fötter.
att ni skrattar och har roligt med oss.
ja att ni var DÄR helt enkelt.
DET är det som betyder något. som gör mig lycklig i hjärtat.
för det är då jag känner: jag hör hemma här. tillsammans med mina kära, äkta, vänner. med Mikael. jag kan vara helt och hållet mig själv. ni gör mig SÅ glad.
love you.
kärlek! /ia
torsdag 19 september 2013
Comeback
i tisdags gjorde jag något ovant, men som ändå ju var så gammalt och välbekant: fotbollsträning! det var en konstig känsla att efter typ fyra år sen sist leta fram skydd, strumpor och snöra på sig fotbollsskorna.
Var asnervös innan, haha.
men så orolig hade jag inte behövt vara, det var ganska välbekant även om man såklart var ringrostig och kände sig lite lost på planen ibland.
men framförallt: OJ vad KUL det var. den gamla välbekanta fotbollskärleken :) och ganska jobbigt, har ju inte kunnat träna alls mycket kondis i sommar eftersom jag varit småsjuk typ hela tiden. men även om det var jobbigt tror jag, faktiskt, att jag inte flåsade värst av alla iallafall.
Så än finns det hopp för denna kropp, hehe.
så är himla glad att Jennifer lurade med mig, annars hade jag aldrig vågat, och perfekt när FK tränar på Koppis som är så himla nära hemma. ska nog försöka prova nån träning till innan säsongen är slut och sen bestämma om man kanske vill köra på det till nästa år kanske.
ja, i söndags, måndags och tisdags kände jag mig pigg, kunde leva utan Alvedon och passade på att träna 3 pass dessa dagar.... och nu.....tada: halsont, seg i kroppen!
alltså, blir inte ens förvånad längre. men skit vad pissigt tråkigt det är!
men förutom det: en, hittills, bra vecka.
det är häftigt när man kommer på sig själv med att tänka: jag trivs alldeles utmärkt bra med mitt liv. jag trivs ju ännu lite bättre när jag kan träna, få endorfinkicken. när jag får vara med Mikael. när det finns en balans mellan jobb och fritid, mellan arbete och vila. när man får träffa vänner.
På lördag taggar vi till 50-års och 80-tals fest! yihoo det blir kul :)
TACKSAMT. Tack Gud.
skulle vilja skriva något om Kristian Gidlund och hans bortgång också. men det får i såna fall bli i ett senare, mer genomtänkt, inlägg.
sorgligt är det i alla fall. han skrev så otroligt bra.
Kärlek! /ia
Var asnervös innan, haha.
men så orolig hade jag inte behövt vara, det var ganska välbekant även om man såklart var ringrostig och kände sig lite lost på planen ibland.
men framförallt: OJ vad KUL det var. den gamla välbekanta fotbollskärleken :) och ganska jobbigt, har ju inte kunnat träna alls mycket kondis i sommar eftersom jag varit småsjuk typ hela tiden. men även om det var jobbigt tror jag, faktiskt, att jag inte flåsade värst av alla iallafall.
Så än finns det hopp för denna kropp, hehe.
så är himla glad att Jennifer lurade med mig, annars hade jag aldrig vågat, och perfekt när FK tränar på Koppis som är så himla nära hemma. ska nog försöka prova nån träning till innan säsongen är slut och sen bestämma om man kanske vill köra på det till nästa år kanske.
ja, i söndags, måndags och tisdags kände jag mig pigg, kunde leva utan Alvedon och passade på att träna 3 pass dessa dagar.... och nu.....tada: halsont, seg i kroppen!
alltså, blir inte ens förvånad längre. men skit vad pissigt tråkigt det är!
 |
| en gammal fotbollsbild från korpen-tiden i Stockholm :) |
det är häftigt när man kommer på sig själv med att tänka: jag trivs alldeles utmärkt bra med mitt liv. jag trivs ju ännu lite bättre när jag kan träna, få endorfinkicken. när jag får vara med Mikael. när det finns en balans mellan jobb och fritid, mellan arbete och vila. när man får träffa vänner.
På lördag taggar vi till 50-års och 80-tals fest! yihoo det blir kul :)
TACKSAMT. Tack Gud.
skulle vilja skriva något om Kristian Gidlund och hans bortgång också. men det får i såna fall bli i ett senare, mer genomtänkt, inlägg.
sorgligt är det i alla fall. han skrev så otroligt bra.
Kärlek! /ia
tisdag 17 september 2013
en viktig droppe i havet
jag vet att just jag kanske inte förändrar världen när jag handlar kravbananer. att det i jämförelse med fabrikers utsläpp i Kina inte gör ett jota om mitt kaffe är rättvisemärkt eller inte.
och tusen exempel till.
MEN
för mig handlar det om något annat än bara den eventuella världsmiljö-påverkan man gör. det handlar om trovärdighet och respekt.
om att vara ett gott föredöme.
för mig känns det mer trovärdigt att prata om att hjälpa andra, vara en medmänniska, vilja ha en bra värld om jag dessutom försöker göra sådana vardagliga val som kan påverka detta.
när jag säger att jag vill värna om alla människor känns det mer respektfyllt att handla varor där förhoppningsvis risken är mindre att arbetarna utsatts för omänskliga arbetsförhållanden.
när jag säger att jag vill värna om miljön, jorden, naturen så känns det mer trovärdigt om jag iallafall försöker källsortera mina sopor och inte slösa på papper i onödan - även om det i slutändan kanske skulle visa sig att det inte hade någon betydelse.
Då kan jag iallafall känna att jag försökte och att jag brydde mig.
Hur vill du ha det?
.JPG)
Kärlek! /ia
söndag 15 september 2013
årstidsprat
hösten.
nu är den här.
och det känns helt ok faktiskt. är ju en av mina favvo-årstider. visst har sommaren varit härlig och gladare än på länge. och visst är det lite motigare att gå upp när det är mörkare på morgonen. men ändå....
anledningen att jag gillar hösten är att den liksom går fint ihop med mitt humör. lite mörkare, lite vemodigare.
fast ändå kan det ju vara så fint och vackert. och chans till sol och fina, glada dagar också. men man måste inte vara glad liksom. passar mig perfekt just nu, haha :)
dumt att jag åker bort på hösten för andra året i rad, när jag nu gillar den så mycket. fast i år är jag ju hemma längre, en månad till, förra året åkte jag den här tiden.
ja just idag för ett år sen faktiskt, så drog det igång äventyret att åka ensam till Indien (hade ju inte ens varit utanför Europa förut) morsan och farsan skjutsade mig till Arlanda på eftermiddagen... lite nervigt var det ;)
och ja, för er som missat det så var det ju superkrångel med mitt visum förra året och jag fick det dan före men i år har det redan kommit,
TACK GUD säger jag som slipper vara sådär nervös som då. det tog typ knäcken på mig. och min mage. allt rann väldigt snabbt rakt igenom mig, för den som vill veta, haha. ;)
och sen efter hösten kommer vintern. ytterligare en favorit.
och så har jag ju liksom inbillat mig att vintern och snön ska komma med nån sorts stor frälsning och räddning.
till mig, till oss.
och ge mig allt det där som liksom saknas nu. tid. att ha något gemensamt. glädje.
längtar efter att ha roligt. tillsammans.
och ja, har nån barnslig förväntan att när vintern kommer, ja då ska det bli så.
och jo, jag längtar tills det typ är mörkt dygnet runt, mörkt när man går till jobbet och hem från jobbet. när man kan ha fikamys på eftermiddagen med tända ljus och lussekatter. mys-mums helt enkelt.
att det kommer komma en vår sen det vägrar jag ens tänka på nu. det gör ont i mig då.
kärlek! /ia
fredag 13 september 2013
Search and you will find me
onsdagens andra tanke:
jag läste ett ställe i Bibeln som liksom gav mig ett löfte att hålla fast vid och återuppväckte en längtan inom mig. när det känns som jag inte orkar mera, det där jag skrev om här, så hjälpte det att läsa dessa ord:
(det är Jesus som säger):
'Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.' Joh 10:10
Just detta ord, 'överflöd' grep tag i mig. För om man inte har liv bara så att det precis räcker till för att överleva, utan liv i överflöd, ja då måste ju det också innebära att man kan dela med sig. Att sin egen bägare är så fylld med liv att man vill, orkar och bara måste låta det rinna över till andra. Att själen och hjärtat är så fyllt med bubblande livsglädje att det svämmar över och kommer andra till del.
och det är ju så jag vill vara!
jag vill inte vara trött och urholkad och ledsen. jag vill inte bli egoistisk och bara se till mig själv. jag vill ha ett större perspektiv än att mina små-problem förmörkar min vardag. jag vill inte bli så tömd på energi att jag aldrig orkar dela med mig av mig själv till andra.
jag vill vara jublande glad och fylld med liv. jag vill orka ha ett öppet hjärta, våga utsätta mig för risken att bli sårad. jag vill kunna visa min sårbarhet.
jag vill älska, älska Gud och älska människor. jag vill vara någon som kan inspirera och stötta. jag vill vara någon som lyssnar och delar med mig av kloka ord.
jag vill brinna och vara engagerad. jag vill ha stora planer och drömmar.
och.
jag tror att jag måste komma ihåg att återvända till rätt källa för att hitta orken till det där. och den källan kommer inte från bekräftelsen från andra människor. (den är farlig att leva på, för uteblir den blir du tom) den kommer inte av att uträtta maximalt mycket nytta. den kommer inte från en perfekt kropp.
nej det bubblande livet kommer när jag stillar ner mig och sansar mig. lugnar mig, och kommer ihåg att lyssna till Gud. till hans ord och hans löften. när jag låter honom bära mig och hjälper mig att lyfta blicken från mitt eget till hans stora plan och verk: världen.
ett annat viktigt Bibelord idag: 'Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall du få allt det andra också '
Jag kan liksom inte börja i fel ände. Har jag fokus på rätt sak är jag övertygad om att allt det där andra kommer lösa sig också.
kärlek! /ia
jag läste ett ställe i Bibeln som liksom gav mig ett löfte att hålla fast vid och återuppväckte en längtan inom mig. när det känns som jag inte orkar mera, det där jag skrev om här, så hjälpte det att läsa dessa ord:
(det är Jesus som säger):
'Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.' Joh 10:10
Just detta ord, 'överflöd' grep tag i mig. För om man inte har liv bara så att det precis räcker till för att överleva, utan liv i överflöd, ja då måste ju det också innebära att man kan dela med sig. Att sin egen bägare är så fylld med liv att man vill, orkar och bara måste låta det rinna över till andra. Att själen och hjärtat är så fyllt med bubblande livsglädje att det svämmar över och kommer andra till del.
och det är ju så jag vill vara!
jag vill inte vara trött och urholkad och ledsen. jag vill inte bli egoistisk och bara se till mig själv. jag vill ha ett större perspektiv än att mina små-problem förmörkar min vardag. jag vill inte bli så tömd på energi att jag aldrig orkar dela med mig av mig själv till andra.
jag vill vara jublande glad och fylld med liv. jag vill orka ha ett öppet hjärta, våga utsätta mig för risken att bli sårad. jag vill kunna visa min sårbarhet.
jag vill älska, älska Gud och älska människor. jag vill vara någon som kan inspirera och stötta. jag vill vara någon som lyssnar och delar med mig av kloka ord.
jag vill brinna och vara engagerad. jag vill ha stora planer och drömmar.
och.
jag tror att jag måste komma ihåg att återvända till rätt källa för att hitta orken till det där. och den källan kommer inte från bekräftelsen från andra människor. (den är farlig att leva på, för uteblir den blir du tom) den kommer inte av att uträtta maximalt mycket nytta. den kommer inte från en perfekt kropp.
nej det bubblande livet kommer när jag stillar ner mig och sansar mig. lugnar mig, och kommer ihåg att lyssna till Gud. till hans ord och hans löften. när jag låter honom bära mig och hjälper mig att lyfta blicken från mitt eget till hans stora plan och verk: världen.
ett annat viktigt Bibelord idag: 'Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall du få allt det andra också '
Jag kan liksom inte börja i fel ände. Har jag fokus på rätt sak är jag övertygad om att allt det där andra kommer lösa sig också.
kärlek! /ia
torsdag 12 september 2013
förlåt att jag inte längre tycker att det var bra när du tvekade om allt, när du var sval och jag var känslokall
kom att tänka på två olika saker igår, här kommer det första:
säga vad man vill om arbetet som sjuksköterska, men enformigt och händelselöst blir det då aldrig. och det är väl det som både är charmen och förbannelsen.
att det engagerar, det berör och det tar energi. man ger mycket, men får också mycket tillbaka.
vissa dagar hamnar man på minuskontot, man töms på energi, stressen sätter sig i kroppen, i en ständig huvudvärk. man känner sig otillräcklig, skulle vilja ge patienterna mer av sig själv. man man hinner inte, orkar inte, förmår inte.
andra dagar, är det fantastiskt. man hinner möta, se, människor. alla möjliga olika människor som man inte hade haft chansen att möta annars. man får se människors elände, men man får på så sätt också chansen att vara en liten, liten ljuspunkt i det mörka. förhoppningsvis sprida något gott, inte vara någon som späder på mörkret ännu mer.
vissa dagar hinner man också se sina kollegor, bekräfta varandra. skoja, prata allvar. ha roligt tillsammans. känna arbetsgemenskapen. känna att vi drar mot samma mål. samarbete utan friktion. det kan vara en grymt häftig känsla, en dag som ser ut att bli kaos, men vi löser det tillsammans. styrkan i teamworket.
ja, arbetet tar känslomässig energi också. att se ettåringar som troligtvis blir misshandlad av sina föräldrar. att ha en tröstlöst gråtande patient och bara känna sig tafatt när det enda man kan göra är att stryka över axeln och försöka lyssna.
och man blir trött och utmattad när man ser vad cancer gör med människors liv, och deras närstående.
just därför tror jag det är så viktigt att man från politiskt och organisatoriskt håll ser till att den här balansen kan hållas.
visst, stressiga dagar, ibland, går nog inte att undvika, men det får aldrig bli så att det där minuskontot ökas på varje dag. vi får inte bli reducerade till produktiva robotar som aldrig har tid och energi att ge varann och patienterna det där lilla extra, det där som är just jag.
om vården fortsätter att underbemannas kommer vi alla brinna upp och den vård vi ger kommer inte kunna bli annat än o-mänsklig.
trots allt. det är värt det. jag är hellre på ett jobb som berör mig, och ibland gör mig helt utpumpad, än att ägna min arbetstid åt rutinuppgifter. något där varken min kropp eller min själ får komma till användning.
jag brinner. man får akta sig för att brinna upp. men hellre en flammande, brännande låga än att vara iskall.
kärlek! /ia
säga vad man vill om arbetet som sjuksköterska, men enformigt och händelselöst blir det då aldrig. och det är väl det som både är charmen och förbannelsen.
att det engagerar, det berör och det tar energi. man ger mycket, men får också mycket tillbaka.
vissa dagar hamnar man på minuskontot, man töms på energi, stressen sätter sig i kroppen, i en ständig huvudvärk. man känner sig otillräcklig, skulle vilja ge patienterna mer av sig själv. man man hinner inte, orkar inte, förmår inte.
andra dagar, är det fantastiskt. man hinner möta, se, människor. alla möjliga olika människor som man inte hade haft chansen att möta annars. man får se människors elände, men man får på så sätt också chansen att vara en liten, liten ljuspunkt i det mörka. förhoppningsvis sprida något gott, inte vara någon som späder på mörkret ännu mer.
vissa dagar hinner man också se sina kollegor, bekräfta varandra. skoja, prata allvar. ha roligt tillsammans. känna arbetsgemenskapen. känna att vi drar mot samma mål. samarbete utan friktion. det kan vara en grymt häftig känsla, en dag som ser ut att bli kaos, men vi löser det tillsammans. styrkan i teamworket.
ja, arbetet tar känslomässig energi också. att se ettåringar som troligtvis blir misshandlad av sina föräldrar. att ha en tröstlöst gråtande patient och bara känna sig tafatt när det enda man kan göra är att stryka över axeln och försöka lyssna.
och man blir trött och utmattad när man ser vad cancer gör med människors liv, och deras närstående.
visst, stressiga dagar, ibland, går nog inte att undvika, men det får aldrig bli så att det där minuskontot ökas på varje dag. vi får inte bli reducerade till produktiva robotar som aldrig har tid och energi att ge varann och patienterna det där lilla extra, det där som är just jag.
om vården fortsätter att underbemannas kommer vi alla brinna upp och den vård vi ger kommer inte kunna bli annat än o-mänsklig.
trots allt. det är värt det. jag är hellre på ett jobb som berör mig, och ibland gör mig helt utpumpad, än att ägna min arbetstid åt rutinuppgifter. något där varken min kropp eller min själ får komma till användning.
jag brinner. man får akta sig för att brinna upp. men hellre en flammande, brännande låga än att vara iskall.
 |
| semester |
kärlek! /ia
onsdag 11 september 2013
and the walls kept tumbling down in the city that we love, rain clouds roll over the hills bringing darkness from above
igår skrev jag ett inlägg som jag aldrig hann posta. kanske skrev jag det mest för min egen skull, för att få ur mig lite frustration. och så idag när jag känner mig lite gladare och piggare igen så blir ju tanken: 'äh, skit i det där, det är ju bara fjantigt'. MEN för att för mig själv och er liksom påminnas om att man får ha sämre dagar, man får vara ledsen och frustrerad och att livet inte alltid är tipp-topp, så väljer jag att publicera det ändå. det var ju faktiskt exakt såhär jag kände igår, en något-mindre-bra-dag.
Tisdag 10/9:
jag tycker det känns läskigt när tanken: 'jag orkar inte' dyker upp allt oftare i mitt huvud. om allt möjligt: jobb, olika grejer man är engagerad i, träffa vänner och sånt, vara social, ta tag i saker. att jag inte vill bry mig.
men man måste ju.
jag tycker det känns läskigt när man börjar tänka tankar på hur utbrändhet känns fastän jag vet att det är tusen mil dit och att det är långt ifrån hur jag har det.
jag tycker det känns läskigt när jag ofta känner ett stort tryck över bröstet för att man alltid är stressad, stressad, stressad.
det känns olustigt när en jobbdag ger mig huvudvärk från 7 på morgonen till ca 7 på kvällen.
jag blir ledsen att varje gång jag försökt komma igång med träningen på riktigt denna sommar så kommer det bakslag i form av halsont, feber och allmänt dåligt mående.
hur många värktabletter har jag ätit den här sommaren egentligen? hur många dagar har jag mått halvkasst?
jag känner mig vek och klen som inte klarar av och klagar på ett normalt liv, att det känns som jag inte pallar jobba 100%. att all detta årets ledighet sparats ihop till utlandsresor och det inte blir nån ledighet hemma för att bara vara faktiskt tar knäcken på mig.
det känns som otillräcklighet står skrivet i pannan på mig. som att jag inte orkar ett enda krav. vill inte lova något. borde träffa och bry mig om familjen mer. borde ha mer tid för olika vänner.
vill kunna träna och inte låta kroppen förfalla. vill ha ett fläckfritt hem att bo i. skulle något inte kännas ok mellan M och mig skulle jag aldrig orka ta tag i det som det känns nu.
kanske är det bara för att jag har någon skit-baciller i kroppen som allt känns som för mycket.
kvävande. som att jag bara vill gråta, dra ett täcke över huvudet och skita i allt.
orkar inte, orkar inte.
orkar inte bli sårad. orkar inte säga ifrån.
ska det vara såhär när man bara är tjugofyra? hur ska man då palla ett liv sen med familj, barn, hus och sånt?
ja så var det igår. och jag gjorde just det där, drog ett täcke över huvudet och grät. MEN. det bästa med livet är ju: det vänder.
de elaka bacillerna är inte riktigt lika elaka idag och har lite mer energi. det var inte lika stressigt på jobbet. jag har ju de bästa arbetskamraterna. det känns kul att vara engagerad i olika grejer. det känns som jag har skaplig koll på saker som behöver fixas inför 50-års fester, indien-resa och sånt.
och samtidigt ska man ju inte ignorera sig själv och olika varningstecken heller. kanske det är lite för mycket ibland? kanske borde jag lyssna på kroppen mer?
kanske borde jag passa mig för att inte gå in i nån berömd vägg, varken nu eller om tjugo år.
Tisdag 10/9:
jag tycker det känns läskigt när tanken: 'jag orkar inte' dyker upp allt oftare i mitt huvud. om allt möjligt: jobb, olika grejer man är engagerad i, träffa vänner och sånt, vara social, ta tag i saker. att jag inte vill bry mig.
men man måste ju.
jag tycker det känns läskigt när man börjar tänka tankar på hur utbrändhet känns fastän jag vet att det är tusen mil dit och att det är långt ifrån hur jag har det.
jag tycker det känns läskigt när jag ofta känner ett stort tryck över bröstet för att man alltid är stressad, stressad, stressad.
det känns olustigt när en jobbdag ger mig huvudvärk från 7 på morgonen till ca 7 på kvällen.
jag blir ledsen att varje gång jag försökt komma igång med träningen på riktigt denna sommar så kommer det bakslag i form av halsont, feber och allmänt dåligt mående.
hur många värktabletter har jag ätit den här sommaren egentligen? hur många dagar har jag mått halvkasst?
jag känner mig vek och klen som inte klarar av och klagar på ett normalt liv, att det känns som jag inte pallar jobba 100%. att all detta årets ledighet sparats ihop till utlandsresor och det inte blir nån ledighet hemma för att bara vara faktiskt tar knäcken på mig.
det känns som otillräcklighet står skrivet i pannan på mig. som att jag inte orkar ett enda krav. vill inte lova något. borde träffa och bry mig om familjen mer. borde ha mer tid för olika vänner.
vill kunna träna och inte låta kroppen förfalla. vill ha ett fläckfritt hem att bo i. skulle något inte kännas ok mellan M och mig skulle jag aldrig orka ta tag i det som det känns nu.
kanske är det bara för att jag har någon skit-baciller i kroppen som allt känns som för mycket.
kvävande. som att jag bara vill gråta, dra ett täcke över huvudet och skita i allt.
orkar inte, orkar inte.
orkar inte bli sårad. orkar inte säga ifrån.
ska det vara såhär när man bara är tjugofyra? hur ska man då palla ett liv sen med familj, barn, hus och sånt?
ja så var det igår. och jag gjorde just det där, drog ett täcke över huvudet och grät. MEN. det bästa med livet är ju: det vänder.
de elaka bacillerna är inte riktigt lika elaka idag och har lite mer energi. det var inte lika stressigt på jobbet. jag har ju de bästa arbetskamraterna. det känns kul att vara engagerad i olika grejer. det känns som jag har skaplig koll på saker som behöver fixas inför 50-års fester, indien-resa och sånt.
kärlek! /ia
tisdag 10 september 2013
fear no darkness promise child
jag tror att rädsla är något som begränsar oss människor enormt.
därför vill jag välja att inte vara rädd.
rädsla kan begränsa oss att inte våga göra det vi egentligen skulle vilja göra. det kan handla om att resa någonstans, byta jobb, börja studera, eller bryta upp från ett dåligt förhållande.
även de små sakerna, de små rädslorna, tror jag kan begränsa oss. till att inte våga vara spontana.
jag tror vi svenskar är särskilt rädda för obekvämligheter. vi är så vana vid vår höga standard, materiella utrustning och hygien att vi inte kan tänka oss att för ett helt liv, eller en kort period, 'byta ner oss' och se smuts, slum och misär. vi är rädda för det okända.
jag märker också att det finns väldigt mycket rädsla för andra människor.
för de som inte är precis som vi. de som är annorlunda. jag blir så ledsen när man inte kan acceptera människor som är lite 'speciella'. de som kanske har nån störning, de som blivit illa behandlade av livet och därav beter sig 'märkligt', de som ser annorlunda ut, de som har en annan kulturell bakgrund.
är det din egen förtjänst att just du föddes med turen att vara 'normal' ?
i grund och botten tror jag också att det är en stor rädsla för döden som begränsar oss. att det är därför vi är rädda för att flyga, rädda för otäcka baciller som kan göra oss sjuka, rädda för att resa iväg från våra familjer, rädsla för 'konstiga' människor som vi tror kan göra oss illa.
men jag vill inte vara rädd.
självklart ska man inte vara dumdristig heller. man kan råka illa ut om man går ensam hem i mörka gränder sent på natten. man kan råka ut för konstiga sjukdomar om man åker utomlands. man kan träffa på nån galning som vill göra illa en. man kan skada sig när man extremsportar.
men jag tror att en ständig rädsla bara bara begränsar och förstör.
gör våra liv mindre levande.
jag vill fylla mitt liv med massa liv, rörelse, glädje. jag vill våga testa nya grejer. jag vill våga se nya platser.
jag vill våga möta annorlunda människor.
jag vill våga leva!
i Bibeln står det också: ' Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ' 1 Joh 4:18
och jag tror det också är mycket därför, på grund av min tro på Gud, en beskyddande och god Gud, som jag ofta känner mig så orädd.
jag är inte dum, jag tror självklart inte att man är helt beskyddad för att råka ut för olyckor eller sjukdomar bara för att man tror på Gud, men jag tror att i många lägen blir man nog beskyddad om man ber om det. jag tror på någon sorts skyddsänglar. jag tror att Gud många gånger har räddat en från farliga grejer utan att man ens har märkt det.
tänk alla gånger saker kunnat gått åt skogen men det har löst sig.
min tro gör ju också att jag inte är rädd för döden, en stor orsak till att man kan leva orädd. eller jag är väl rädd för döden på det sättet att jag inte vill att den ska beröva mig de människor jag har omkring mig och har kär. och jag skulle gärna själv vilja leva ett långt, lyckligt liv till hundra bast typ ;)
MEN om och när döden väl kommer är det inget jag känner rädsla inför.
nu när jag ska åka iväg till Indien vill jag inte göra det i rädsla. jag tror och hoppas på Jesus beskydd på flyg, för sjukdomar, olyckor och läskiga djur (typ ormar - blä!!!!! - min typ enda stora, fobi-iska, rädsla...suck.)
och nu på jobbet när vi går runt med överfallslarm och dödshot över oss vägrar jag också låta rädslan ta greppet om mig. försiktig- javisst! men inte begränsad.
visst förstår jag människor som inte vill gå hem själv på kvällen, som är rädda för okända osv. osv. men jag tror att det är just när vi låter rädslan regera och bestämma över oss som vi förlorar. vi förlorar oss själva, och förlorar vår medmänsklighet och öppenhet.
nä jag tillåter ingen rädsla, bara kärlek.
därför vill jag välja att inte vara rädd.
rädsla kan begränsa oss att inte våga göra det vi egentligen skulle vilja göra. det kan handla om att resa någonstans, byta jobb, börja studera, eller bryta upp från ett dåligt förhållande.
även de små sakerna, de små rädslorna, tror jag kan begränsa oss. till att inte våga vara spontana.
jag tror vi svenskar är särskilt rädda för obekvämligheter. vi är så vana vid vår höga standard, materiella utrustning och hygien att vi inte kan tänka oss att för ett helt liv, eller en kort period, 'byta ner oss' och se smuts, slum och misär. vi är rädda för det okända.
jag märker också att det finns väldigt mycket rädsla för andra människor.
för de som inte är precis som vi. de som är annorlunda. jag blir så ledsen när man inte kan acceptera människor som är lite 'speciella'. de som kanske har nån störning, de som blivit illa behandlade av livet och därav beter sig 'märkligt', de som ser annorlunda ut, de som har en annan kulturell bakgrund.
är det din egen förtjänst att just du föddes med turen att vara 'normal' ?
i grund och botten tror jag också att det är en stor rädsla för döden som begränsar oss. att det är därför vi är rädda för att flyga, rädda för otäcka baciller som kan göra oss sjuka, rädda för att resa iväg från våra familjer, rädsla för 'konstiga' människor som vi tror kan göra oss illa.
men jag vill inte vara rädd.
självklart ska man inte vara dumdristig heller. man kan råka illa ut om man går ensam hem i mörka gränder sent på natten. man kan råka ut för konstiga sjukdomar om man åker utomlands. man kan träffa på nån galning som vill göra illa en. man kan skada sig när man extremsportar.
men jag tror att en ständig rädsla bara bara begränsar och förstör.
gör våra liv mindre levande.
jag vill fylla mitt liv med massa liv, rörelse, glädje. jag vill våga testa nya grejer. jag vill våga se nya platser.
jag vill våga möta annorlunda människor.
jag vill våga leva!
i Bibeln står det också: ' Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ' 1 Joh 4:18
och jag tror det också är mycket därför, på grund av min tro på Gud, en beskyddande och god Gud, som jag ofta känner mig så orädd.
jag är inte dum, jag tror självklart inte att man är helt beskyddad för att råka ut för olyckor eller sjukdomar bara för att man tror på Gud, men jag tror att i många lägen blir man nog beskyddad om man ber om det. jag tror på någon sorts skyddsänglar. jag tror att Gud många gånger har räddat en från farliga grejer utan att man ens har märkt det.
tänk alla gånger saker kunnat gått åt skogen men det har löst sig.
MEN om och när döden väl kommer är det inget jag känner rädsla inför.
nu när jag ska åka iväg till Indien vill jag inte göra det i rädsla. jag tror och hoppas på Jesus beskydd på flyg, för sjukdomar, olyckor och läskiga djur (typ ormar - blä!!!!! - min typ enda stora, fobi-iska, rädsla...suck.)
och nu på jobbet när vi går runt med överfallslarm och dödshot över oss vägrar jag också låta rädslan ta greppet om mig. försiktig- javisst! men inte begränsad.
visst förstår jag människor som inte vill gå hem själv på kvällen, som är rädda för okända osv. osv. men jag tror att det är just när vi låter rädslan regera och bestämma över oss som vi förlorar. vi förlorar oss själva, och förlorar vår medmänsklighet och öppenhet.
nä jag tillåter ingen rädsla, bara kärlek.
 |
| höst i Baggbo |
kärlek! /ia
måndag 9 september 2013
Joooo
Idag var jag sjukt nära att ge upp mitt misson: att inte ha nått köpe-bröd hemma utan bara hembakat. Och det sista tog slut idag, men... nä fanns ju inget som såg gott ut i affären så slängde ihop två limpor nu på kvällen. Så fortfarande gäller: sen åttonde april, bara hembakt i denna lägenheten. En stjärna i kanten till mig.
Viktig, info va?
Kärlek!/ia
Viktig, info va?
Kärlek!/ia
söndag 8 september 2013
där går han som hon älskade
vaknar upp och det är fin, varm höstsol ute. nästan sommarvärme. i fina Bjursås. äter frukost ute. pannkakor med sirap och hallon. tillsammans med den bästa. ljuvligt!
och sen var jag med om nått märkligt på bussen in till stan (jobbdags igen....) det var rätt fullt på bussen så såsmånigom makade jag snällt på mina grejer och en kille kom och satt sig. och vi kollade INTE rakt ut genom rutan eller ner i våra iphones hela resan utan han sträckte fram handen, presenterade sig och började prata. askul ju med nån som bryter normerna lite!
det visade sig att vi hade en del att prata om. han ville ut och volontärarbeta i höst och jag berättade om min resa till Indien osv. kul när något oväntat händer. det slutade med att han önskade mig ett bra liv när jag klev av bussen. haha. schysst!
igår gjorde jag också något ovanligt, för att vara mig. ägnade min lördageftermiddag/kväll åt att meka. just precis. nu är det fullt med olja under naglarna, också ovanligt på den här fröken.
men cykeln hade punka och jag avskyr att inte kunna ta den dit jag vill och behöva gå till jobbet istället. tar ju dyrbar tid! hehe.
så med mycket stark stöttning och instruktioner från M. har jag nu fräschat upp min cykel med nya däck och slangar både fram och bak, och en rejäl rengöring av kedjan. OCH när man hade sällskap (M. mekade bil medan jag putsade på min cykel) så var det ju inte alls så tråkigt som jag inbillat mig. och tror farsan blev förvånad när jag sa att jag fixat mina mekar-problem själv ;)
hade ju en superskön semester. men nu är man tillbaka i vardagen. och jag känner mig stressad. nästan ständigt stressad.
glad också, tycker om vardagen. men det där vanliga vuxenlivs-stressen ni vet. att det är så mycket man skulle vilja göra och hinna med. men tiden räcker inte till.
tänk att varje morgon hinna ta en promenad. samla tankarna. tänk att känna att man hinner träna så mycket man skulle vilja.
tänk att hinna pyssla hemma. göra fint. städa och putsa och fejja. laga massa god mat och göra tusen matlådor. baka tio sorters bröd.
tänk att hinna träffa alla vänner man skulle vilja träffa. fikadejter på stan. filmkvällar. hitta på roliga grejer. att överhuvudtaget orka träffa människor och höra av sig. vara mer med Edvin och övrig familj.
tänk att hinna vara mer med Mikael. ha tid att hitta på mer grejer tillsammans. inte jobba olika tider och varannan helg. inte vara så utröttad av jobb och tidiga mornar att man mest vill sova när man väl träffas. tänk att få resa utomlands tillsammans, inte var och en för sig som det blev i år.
tänk att ha tid att skriva mera, det som jag egentligen brinner för. att ha tid att omvandla ideer till verklighet. att ha mer ork och inspiration. att ha tid för att blogga och skriva varje dag. träna på det hantverket mera. så att jag någon gång kanske skulle kunna göra det jag drömmer om att få göra.
jag längtar redan tills jag går tillbaka och jobbar 75% igen. i praktiken kommer det inte ske förren i typ slutet av december eftersom jag först måste jobba igen tid när jag varit ledig. jag inbillar mig att då kommer allt kännas mycket mindre stressigt. samtidigt som jag älskar mitt jobb också. när jag väl är där så trivs jag ju hur bra som helst. det är bara den där längtan som jag tror så många av oss bär på: MER TID att inte alltid kolla på klockan, alltid ha en tid att passa, alltid timmar som rinner iväg för fort.
ja, egentligen lyxproblem. (och alla småbarnsföräldrar tycker väl bara jag är fjantig nu som klagar över detta) och jag försöker att koppla av och njuta där jag är precis just nu utan att stressa upp mig. och är glad för att jag nästa aldrig har långtråkigt eller känner tristress numera. MEN. tänk om man kunde få lite fler timmar på dygnet ibland. längtar till december. som sagt.
 |
| Italien. |
kärlek! /ia
fredag 6 september 2013
what a wonderful world this would be
Precis innan jag åkte iväg till Italien läste jag de här orden i Bibeln:
'Nej gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar' Jes 65:18
och det träffade så rätt.
att istället för att fundera alldeles för mycket, ta till vara på det fina man blir 'erbjuden'. absolut inte ta lyxen att kunna åka på solsemester för givet (hur många procent av jordens befolkning kan det liksom?) MEN inte heller ha dåligt samvete.
att för en kort period inte fundera så mycket på orättvisorna i världen, utan istället tacka och ta emot för att just jag fick förmånen att spendera en vecka med några av mina bästa vänner på en paradisiskt vacker plats.
inte ha dåligt samvete för att jag ligger platt på min rygg i en vecka, njuter av solen, läser, lyssnar på musik, badar och inte gör något 'nyttigt', låta to-do-listan vara, inte ta tag i sitt liv.
orden sa åt mig att inte lägga någon press på mig att jag måste uppföra mig på ett visst sätt, nä jag var bara mig själv. (tror jag är betydligt trevligare och 'bättre' så än när jag försöker vara 'perfekt')
orden sa åt mig att man FÅR njuta av glass, chips, drinkar, pizza, pasta (rena rama Vasalopps-kolhydrat-uppladningen där i Italien ju, hehe) utan att få gå-upp-i-vikt-ångest.
det funkade ganska bra faktiskt.
och jag är TACKSAM.
för sånt där man kanske inte alltid kommer ihåg att vara tacksam över när allt går bra.
vi krockade inte, körde inte på några av alla rådjur längs vägen, vi fick våra bagage utan problem. hotellet var bra, låg perfekt till. fint väder hela veckan.
flyget störtade inte, vi blev inte matförgiftade, våldtagna, rånade och ingen drunknade.
och: vi hade sjukt trevligt ihop.
Tack Gud, tack vänner.
'Nej gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar' Jes 65:18
och det träffade så rätt.
att istället för att fundera alldeles för mycket, ta till vara på det fina man blir 'erbjuden'. absolut inte ta lyxen att kunna åka på solsemester för givet (hur många procent av jordens befolkning kan det liksom?) MEN inte heller ha dåligt samvete.
att för en kort period inte fundera så mycket på orättvisorna i världen, utan istället tacka och ta emot för att just jag fick förmånen att spendera en vecka med några av mina bästa vänner på en paradisiskt vacker plats.
inte ha dåligt samvete för att jag ligger platt på min rygg i en vecka, njuter av solen, läser, lyssnar på musik, badar och inte gör något 'nyttigt', låta to-do-listan vara, inte ta tag i sitt liv.
orden sa åt mig att inte lägga någon press på mig att jag måste uppföra mig på ett visst sätt, nä jag var bara mig själv. (tror jag är betydligt trevligare och 'bättre' så än när jag försöker vara 'perfekt')
orden sa åt mig att man FÅR njuta av glass, chips, drinkar, pizza, pasta (rena rama Vasalopps-kolhydrat-uppladningen där i Italien ju, hehe) utan att få gå-upp-i-vikt-ångest.
det funkade ganska bra faktiskt.
och jag är TACKSAM.
för sånt där man kanske inte alltid kommer ihåg att vara tacksam över när allt går bra.
vi krockade inte, körde inte på några av alla rådjur längs vägen, vi fick våra bagage utan problem. hotellet var bra, låg perfekt till. fint väder hela veckan.
flyget störtade inte, vi blev inte matförgiftade, våldtagna, rånade och ingen drunknade.
och: vi hade sjukt trevligt ihop.
Tack Gud, tack vänner.
kärlek! /ia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)