fredag 30 augusti 2013

Alghero, Sardinien

Igår inleddes dagen med att vi såg en orm. O happy day! (jag fick panik, hehe) men sen blev det bättre och vi solade och badade och göttade oss.

Sen dagens bästa överraskning: vi fick en volleyboll av ett grannpar som skulle åka hem. Yeah, idag kan vi lira :)

På kvällen åkte jag och Fia bergochdalbana i nått uppställt Tivoli där vi först hade sagt att vi ju absolut inte kunde åka för man inte vet nått om säkerheten. Men äh, man behöver lite kickar i livet om man ligger still och solar hela dagarna.
Och på nån skjutgrej vann jag pris, en liten val, eftersom M. lärde mig sikta med gevär när vi var på Liseberg. King!
Jag kanske borde bli jägare... Eller, Nä!

Det finns typ en 'gamla stan' här som är hur mysig som helst. Trånga kullerstensgränder, murar osv. Ligger ca 2km från vårt hotell, där var vi och käka igår.

Nu har vi käkat frukost och väntar på att det ska bli sol.

(Vet inte om nån annan än min morsa är intresserad av att läsa det här inlägget, men... Ha. Varsegod! )

Kärlek! / ia

tisdag 27 augusti 2013

baby sweetheart

Ur FN:s barnkonvention:

Alla barn har samma rättigheter och lika värde (artikel 2).

Barnets bästa ska komma i främsta rummet (artikel 3).

Varje barn har rätt till liv och lek, rätt till utbildning och utveckling (artikel 6).

Alla barn har rätt att bli lyssnade på och säga sin mening om det som gäller henne eller honom (artikel 12).

Barnet har rätt till bästa möjliga hälsa (artikel 24).


detta är några artiklar ur FN:s barnkonvention som vi fått skickade till oss och blivit uppmärksammade på på jobbet, just eftersom vi har många barn på vår avdelning.

och eftersom denna barnkonvention är internationellt antagen så kan den ju då gälla ALLA barn världen över. och jag undrar i mitt stilla sinne:
är vi ens i närheten för att kunna uppnå detta? tror inte det.

jag tänker på alla barn som lever i krig, alla barnarbetare, alla som blir utsatta för övergrepp, både här i Sverige och andra delar av världen.
barn som inte har rätt att gå i skola, barn som inte får vara barn på grund av föräldrar som alkoholmissbrukar. osv. osv. listan kan ju göras lång på de orättvisor och förtryck som barn världen över utsätts för.

jag tycker barn ska få vara barn.


MEN en sån här stor fråga tror jag inte ligger på individnivå att lösa. visst kan man göra punktinsatser som t.ex. skaffa sig ett fadderbarn (gört!) eller försöka hålla koll på om grannens barn mår bra.

MEN den viktiga och stora förändringen måste ju vara mer strukturell. Om nu FN har dessa konventioner, borde man inte göra mer för att få dem att följas? markera hårdare mot länder som inte gör det?
arbeta hårdare för att barn inte ska utnyttjas i krig. för att alla ska ha rätt till skolgång. för att förhindra missbruk bland föräldrar.

det är sorgligt när så många barn får lida på grund av oss vuxnas dumheter.



kärlek! /ia

måndag 26 augusti 2013

Bye bye

På onsdag åker jag till Italien en vecka så då kanske det blir lite tomt här. Kommer förhoppningsvis tillbaka med nya krafter.
Lite trött nu. Tom?

Kärlek! / ia

lördag 24 augusti 2013

Tystnad

Mitt förra inlägg känns som ett hån mot mig själv, just idag, denna dag.

En fin, solig lördag. och jag har bara haft sååååå långtråkigt som jag inte haft på länge. En snorig soppa i skallen, så jag kan inte träna.
Stirrar ilsket på en telefonen som om ett sms vore lika efterlängtat som vatten i Sahara. Men: stendött.

Det senaste dygnet har varit i ett trött, rastlöst bad mood. behöver endorfiner och närhet.
Shit va gnällig jag blev nu då. Ibland får man?

Kärlek! /ia 

fredag 23 augusti 2013

fortsätt - när mörkret kommer och allt gör ont

ni som känner mig vet att jag de senaste åren övergått till att bli en höst- och vinterälskare.
att jag inte varit ett sådant där stort, stort sommarfan som många är.

tills nu...

jag trodde jag skulle tycka det var mysigt och skönt när höstluften börjar komma.

men...nä. 
det känns lite sorgligt. som att det tar slut för fort, även om sommaren varit underbar. som att man inte ännu fått nog av sol, värme och ljusa sommarkvällar. 

vad hände, vad var det som ändrade min sommarinställning? 

det kan stavas kärlek. det kan stavas Mikael. det kan stavas läkt relation med mig själv, med mat, med familj, med Gud.

för anledningen till att jag inte gillade sommaren var ju att det kändes som att den var till för alla andra, de som hade någon, eller de som hade tusen tajta kompisar att jämt hitta på något med. eller de som har en fet, stor familj med sommarstuga och släktträffar. 
jag kände mig ofta ensamsommaren.

det där obarmhärtiga ljuset som liksom aldrig vill ge sig, som gör att man bara inte kan sitta inne, ensam, en vacker sommarkväll, utan att må dåligt. över hur misslyckad man antagligen måste vara eftersom man inte ägnade kvällen åt att vara ute, grillande, omgiven av vänner.

men...
i sommar var jag en av de där. de där andra. jag var en av dem som hade någon att dela sommarkvällarna med (ok - har ju jobbat 100% hela sommaren, så så mycket tid har det inte varit till övers). jag har varit en av de där som hittar på roliga grejer med vänner, pojkvän och familj, som grillat på helgerna, som kvällsbadat, som åkt bort och iväg när det funnits möjlighet till det.

och då, plötlsligt, kan jag förstå varför människor, vi svenskar, älskar sommaren. 
har man någon att dela sommaren med, är den fantastisk.

men jag vill heller inte glömma. glömma er, de ensamma. glömma, hur det var. jag känner för er, med er.
det kommer snart vara er tur, precis som det blev min tur, att ta klivet över, in i ljuset. 


så just nu känns det mest lite sorgligt när det blåser kallt.
men. jag vet ju. jag kommer älska den dagen snön kommer, när man får tända ljus i mörka hus och stugor, när man får andventspynta, traska i fint färgade lövhögar, plocka fram brädan.... åh, det kommer bli underbart! 
och ännu mycket mer underbart så länge du är vid min sida.

torsdag 22 augusti 2013

T.a.c.k.s.a.m.h.e.t

jag vill aldrig ta det för givet, det där som vi lätt tar för givet.

att få vakna bredvid den man gillar bäst... jag vill glädjas varje gång och inte ta det som en självklarhet. minnas hur det var innan.
två tandborstar i glaset, kvarglömda kläder, saker som vittnar om att jag inte är ensam, jag hör ihop med någon. närheten, jag vill inte ta det för givet.

jag är frisk, men jag vill inte ta det för givet. jag vill vara glad och tacksam för att kroppen är stark och att den bär mig, varje dag. jag vill inte tänka tankar som 'det händer aldrig mig' och se det som en utopi att cancern, hjärntumören, bilolyckan aldrig skulle kunna hända just mig.

min familj är frisk.
jag vill känna förundran över att just vi bevarats från sjukdomar och tragedier, olyckor och hemskheter. att just mina föräldrar hållit ihop, varit nyktra och älskat mig... jag vill inte ta det för givet.

vi lever i ett land utan krig och våldsuppror. jag vill inte ta det för givet. vi kan gå i lugn och ro på våra gator, det är inte eld, stridsvagnar och blod som rinner där.
Gud, jag tackar dig för det.

om jag, vi alla, lär oss att se hur bra vi har har det, tror jag glädjen och tacksamheten skulle sprudla ur oss. ännu mera. 
Faluån, augusti -13

kärlek! /ia

onsdag 21 augusti 2013

Lugna gatan

Det som kan kännas lite (obs, lite!) skönt med att vara sjuk är att jag drar ner på kraven och min egen ambitionsnivå lite.

Har man en förkylning i kroppen och känner sig seg och slut som jag gör nu, så känns det helt ok att bara slappa i soffan efter jobbet och glo på tv och inte vara ett dugg effektiv.

tanken om att träna varje dag får man ju släppa och det känns bara skönt eftersom kroppen är så trött och inte ett dugg träningssugen (jag har blivit så mycket bättre att lyssna på kroppen!). 
Har jag en ledig förmiddag så känns det just nu inte lockande att gå ut och göra tusen grejer, eller städa och baka som en tok. Lite lugnt pyssel i sakta mak räcker för att känna sig nöjd. Läser en bok med ro i kroppen.

Sen är det ju aldrig roligt att vara sjuk, känns som hjärnan är fylld med seg kola och man tänker i slowmotion, men man får ju se det goda i det onda. 
eller nått.

kärlek!/ia

tisdag 20 augusti 2013

don't judge

ett tankesätt jag försöker använda mig av så gott jag kan, och som jag önskar jag hade förstått för längesedan:

det är så lätt att döma andra människor. att se deras, enligt oss själva 'dåliga' sidor. (när de kanske mest bara är annorlunda än oss själva?)
jag tror också att det är väldigt lätt hänt för oss kristna att döma och se ner på människor som har en annan livsstil som är långt ifrån vår egen.

vilka har inte tänkt. 'men åh vad fult/omoget det låter när den använder så mycket svordomar/könsord' eller 'hur kan människor dricka så mycket/ofta och finna glädje i det, vad ytliga och dumma de blir när de dricker'  'hur kan hon ligga runt med så många olika' osv osv.

vi dömer (även om vi inte medvetet vill göra det) dem som dricker mycket, de som har kortvariga, ytliga sexuella relationer, de som bara går in för att tjäna pengar / ha hög materiell standard, de som har ett ovårdat språk osv osv.

MEN
om det hade varit du...? om du hade varit uppväxt i precis dessa människors förhållanden, uppfostrad till att det är så livet går till, om du hade umgåtts med de de umgås med, matat dig med de saker de matar sig med, hade du varit annorlunda än dessa människor..? hade du varit så himla "god", 'helig' och väluppfostrad? 


jag tror många av oss kristna också har levt med pressen att vi borde försöka göra alla andra människor till Guds-troende, utan att tänka på varför man vill det.
och då hamnar man (jag) ju så lätt i det där prestations-diket. det blir en press, ett krav, ett måste. något man måste göra för att vinna Guds gillande.
egentligen blir det ju till en egoistisk handling, jag känner att jag borde berätta om Gud för att jag ska hamna 'högre i rang' och jag ska må bättre.
inte i första hand för att erbjuda dessa människor som jag berättar om Gud för, något gott.

jag försöker, och är på väg, till ett annat synsätt.

när jag tänker efter, varför vill jag berätta om Gud?
-jo, för att jag skulle önska att fler människor skulle lära känna hans kärlek. helt enkelt.

känna hur det känns när man inte bara har sin källa till glädje och framgång i mänskliga/världsliga grejer. att man inte behöver vara beroende av pengar, framgång och berömmelse för att må bra. att man kan släppa prestationen. jag vill att människor ska känna den friden, harmonin och kärleken när man vet att man är skapad med ett syfte, en mening med sitt liv och att den som skapat en också älskar en och har gett en massa fantastiska gåvor och talanger att använda. att man inte behöver vara rädd, varken för detta livet eller för döden.
Friheten.



nu försöker jag se på en människa såhär istället: vad har denna människa för bra egenskaper? 
kanske att det jag tycker är dumdristighet genom Guds ögon istället kan ses som stort mod. 
kanske den som jag ser på som ytlig och flamsig genom Guds ögon kan ses som en glädjespridare och rolig vän.

bara för att människor inte är som mig behöver det ju knappast betyda att det är något fel på dem? nä, usch, tänk vad världen vore outvecklad, ensidig och tråkig om alla vore likadana. 


det är en utmaning att försöka umgås, och älska, människor som inte är precis som oss själva, som inte har samma livsstil.

men det blir ju bra mycket roligare att utmana sig att se positiva egenskaper hos människor man möter, än att se deras 'dåliga' sidor. att faktiskt försöka tänka: hur skulle Gud kunna använda denna människan med dennes erfarenheter och egenskaper istället för att döma dem.
Gud har ju skapat oss alla, så såklart han har en mening med alla.

och det blir ju dessutom ett mycket positivare och spännande liv att försöka leta guldkorn hos alla människor, än att leta efter deras brister och fel.

hög tid för ännu mer skärpning och positivt tänkande hos mig!


kärlek! /ia

söndag 18 augusti 2013

I will hold on hope

Något jag tänkt på på sistone:

Tänk att hela världen är i lilla Sverige. För en sådär hundra år sen kan jag tänka mig att alla svenskar var ljushyade och ursvenska bakåt i generationer till urminnes tider. Nu när man går på gatorna och håller ögonen öppna så ser man ju att det är folk från världens alla hörn; afrikaner, kineser, indier, araber, asiater, Mellanöstern-folk osv osv. Som har tagit sig hit till detta lilla avlägsna pluttland, är det inte fantastiskt? 

för jag tycker vi ska va glada för det! Tänk vad bra det är att få utmanas av nya kulturer. Tänk vad bra det är att man inte behöver resa jorden runt för att träffa människor med annat ursprung och andra erfarenheter, nä det räcker att våga säga hej och öppna sig lite för grannen runt hörnet.
Tänk vad det berikar oss att alla inte ser likadana ut, tänker likadant.

Men, självklart, det är inte alltid enkelt, jag vet. Jag kan själv vara en av dem som stör mig på nån högljudd invandrare med skrytig attityd som inte fattar att man vill ha det tyst och lugnt när man åker tåg.
Jag kan sucka åt hur mycket krångligare det blir på jobbet när man måste boka en tolk för att kunna prata med sina patienter.
Jag kan bli irriterad på Bosnien-pappan som självklart vräker ut sig på en ny, renbäddad brits (avsedd fög någon annan patient) och lägger sig där och sover i väntan på att hans son ska opereras.

MEN jag tror att allt som vi utmanas av, allt som inte är tryggt och vant, situationer där vi prövas lite och inte känner oss helt bekväma, gör något gott med oss.
Det är då vi växer, utvecklas. Och det är ju i mötet med andra som vi själva blir till.



Kärlek! /ia

lördag 17 augusti 2013

17 aug

Har det väldigt fint här hos Olivia i Jönköping. Vi tar det rätt lugnt... Pratar och fikar :)

Jag får stora filosofiska funderingar på var jag trivs bäst; på landet, i en småstad eller storstan. Gillar allihopa.
Det är vackert här i alla fall. Saknar M.



Kärlek! / ia

fredag 16 augusti 2013

Walk a mile in my shoes

Igår köpte jag vandringsdojor och betalade resten av Indien/Nepal-resan. Himalaya here I come! <3 nbsp="">

Jag kan ge ett middagstips också: i tisdags provlagade något jag varit sugen på ett tag, och Micke fick vara försökskanin. Lax med ädelost och till det rotfrukter, (rödbetor det viktigaste!) med fetaost. Blev asgott faktiskt och jag är stolt och glad att jag vågar och vill laga mat och äta mat.

Men... ibland återkommer den ju. Tjock-ångesten, obehaget, panikkänslan. Den var där igår och jag kände för att göra något destruktivt mot mig själv. Men, jag gjorde det inte.
Köpte skor, bloggade, tränade och var med Mikael istället.. Man får inte låta den ta utrymme utan sysselsätta sig med annat, som man mår bra av.

Fast jag undrar, vad är det rätta att göra emot det? Att försöka förändra hjärnan och tankarna så att jag inte tänker såhär?
Eller förändra kroppen så jag kan trivas bättre i den? Eller en kombination av båda? Tänk, ibland är det så enkelt. Och ibland så svårt. Talk to me baby.

Nu sitter jag på ett tåg mot Olivia och Jönköping. Känns fint.
Alltid roligt att ut och åka och ska bli nice med ett återseende av en av de finaste vännerna jag har, var ju nästan 1,5 år sen sist.
Tycker om att åka tåg, läsa (om det går att undvika illamående) lyssna på podcast och sommarprat. Jag vill också bli en sån, en berättare. Någon som berättar människors historier som annars hade fortsatt vara i skymundan.

Till slut, i detta inlägg av blandad karaktär så vill jag säga något om min tro, min kristna tro:
jag märker att religion blir allt mindre viktigt i mitt liv. Däremot blir personen Jesus allt mer central och livsnödvändig för mig.
Min relation till honom, och hur det i sin tur präglar relationen till andra människor och denna jord är det som känns centralt och betydelsefullt. Jag glädjer mig varje gång jag klarar av att göra en osjälvisk handling. 
Jag tror, helt klart, det är steg i rätt riktning.
Friheten i Kristus ökar, fångenskap i prestation minskar.

Kärlek! /ia

torsdag 15 augusti 2013

Våga bli berörd...

KVINNA, 44:

»Beväpnade män intog min by för fem år sedan. De slet ut alla från husen och bakband oss på torget. Sedan tände de eldar och värmde plast som de smälte fast på våra kroppar. De gick också runt och skar i folk. Min man och mina två små barn högg de i bitar med machetes. Mig stack de med knivar överallt och så våldtog de mig. Jag vet inte hur många de var. Efter fem tappade jag medvetandet. För två månader sedan blev jag våldtagen igen när jag letade mat på fältet. Sedan dess går jag med krycka och kissar blod. Jag klarar inte att vara bland folk och sitter mest inne. Jag vågar inte gå ut på fältet heller. Så fort jag inte sysselsätter mig med något får jag upp hemska bilder framför ögonen. Bilder av hur de högg sönder mina barn. Det känns ofta som att jag ska få hjärtattack.«

mer ur artikeln:

Doktor Mukwege lever i resultatet av tortyren. På listan över vad väpnade grupper gör mot hans patienter: hugger huvudet av maken och lägger det på kvinnans bröstkorg under våldtäkten, tvingar den våldtagna att sitta på glödande kol, kastar syra över underlivet, skär sönder brösten, värmer en plastflaska över öppen eld och kör upp den i slidan. Som regel utförs det inför öppen ridå och i vissa byar har så många som tre av fyra kvinnor våldtagits. Inga åldrar har skonats. 
Professor Ellinor Ädelroth darrar på rösten när hon berättar om barnvåldtäkterna. 
– Vi fick in en treåring som var fullständigt söndertrasad. Det fanns inget kvar av ändtarm och underliv. Doktor Mukwege bara skrek rakt ut när han skulle operera henne. 
(och detta var bara ett av många hemska exempel)

när man läser sånt här.... ska man bli arg? lägga sig ner och gråta? krypa under täcket och låtsas som ingenting? köpa en flygbiljett till Afrika? ge pengar i en insamlingsbössa.? ladda en bössa och skjuta nån? 
bli en mans-hatare? börja jobba för Läkare utan gränser? 
ignorera allt och istället bekymra sig för vad man ska ha för sorts golv i den nya sommarstugan? be till Gud? 
jag vet inte....

en gammal bekant, Karl-Johan, skrev så klokt om  att bistånd kanske inte är den enda/rätta vägen, utan att det handlar om RÄTTVISA. Han har ju själv varit mycket i Afrika, så han vet nog vad han pratar om :)

hela artikeln om våldet mot kvinnor i Kongo hittar ni här:
http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2013/08/Tva-miljoner-valdtagna-i-krigets-Kongo/


en sak vet jag iallafall: vi är sjukt privilegierade här i Sverige. Ta till vara på det, var tacksam för det!

mina fötter på indisk mark - snart igen!

kärlek! /ia

tisdag 13 augusti 2013

Höstinspiration

när inspirationen tryter, så får det bli ett tacksamhets-inlägg, det kan man alltid göra för att puscha sig själv lite och inse hur bra man faktiskt har det.

från senaste tid är jag tacksam för:

- att det varit bra och relativt lungt på jobbet. den här stresskänsliga människan drabbas ju lätt av huvudvärk annars, och det är så skönt att slippa.

- känslan när du är så trööööött att du känner dig yrslig/illamående, knappt orkar hålla ögonen öppna och bara helt mosig... och du vet att du har sovmorgon framför dig och inga måsten. så var det i fredags kväll, för både mig och Micke tror jag, och OJ så skönt det var att sova i typ 12 timmar, haha

- så tacksam att få vara moster åt Edvin. snart två år, guldklimpen. vi var där och hälsade på i fredags och OJ vad han underhåller oss. så glad och rolig. fina, fina unge du värmer mitt hjärta till tusen varje gång jag träffar dig!

- jag är tacksam för att jag har så mycket roligt att se fram emot framöver att jag knappt kommer hinna känna av vardagslunken tror jag.
Jönköping nu i helgen fredag-söndag, och hälsa på finaste Olivia-vännen. sen hemma 1,5 vecka knappt sen bär det av till Sardinien med brudarna i en vecka. börjar bli riktigt sugen nu, ska bli så skönt med massa sol och bad :) 
och sen när jag kommer hem därifrån så är det ju bara att tokjobba en månad och sen Indien/Nepal/Himalaya.
och när jag kommer hem därifrån kan man snart åka skidor och snowboard och julpynta. yeahyeah! :D

- tacksam för en skön helg med, som sagt, sovmorgnar, mycket tid med M. , en trevlig kräftskiva (gott! - godare än jag mindes). 

denna höst kommer bli intensiv, jag gillart.(fast misstänker att jag kommer tok-sakna M när jag ska bort fem veckor. en vecka går väl att överleva, men fem??) tycker hösten är mysig överlag. att komma in i lite rutiner igen. träning på vardagar. frisk skön luft... .. de två senaste nätterna har varit första på väldigt länge där jag inte svettats utan snarare känt mig lite småfrusen. 



jag har stora, långsiktiga planer vad jag skulle vilja göra med min blogg, eller med mitt skrivande...
men det krävs lite mod för att våga ta tag i det.. fast jag blir alldleles pirrig om jag tänker på OM det skulle bli verklighet.
ska kanske kicka mig i baken och diskutera med någon om det är ett möjligt projekt eller inte.

kärlek! /ia

måndag 12 augusti 2013

mitt i livet

visst, jag tror det som kristen är viktigt att gå till kyrkan, finna något och stärkas i gemenskapen där osv osv.

men
som igår, det var söndag, och man kanske inte känner för/har möjlighet att gå till kyrkan, så tror jag det är viktigt att inse att det inte bara är genom att gå till en kyrka på en söndag som man ärar Gud. 

alla andra dygnets timmar, alla andra dagar, är ju minst lika viktiga.

och jag tänker att man kan ära Gud på en massa olika sätt, förutom kyrkan, hela livet liksom.

OM man nu tänker sig att det är Gud som skapat världen och naturen så ärar man ju Gud om man njuter av den, tar vara på den, ser det fina i den och faktiskt säger TACK till han som skapat så vackert. 
- att gå runt i ett hallonsnår och plocka, plocka, plocka för att sedan i den iskalla vintern kunna njuta av hemplockade hallon - det kan också vara ett sätt att ära Gud. 

- att be för en vän, det kan, i allra högsta grad vara att ära Gud. han vill ju att vi älskar varann eftersom han älskar oss alla.
att ta tiden och engagemanget, att faktiskt be till honom och våga lita på att han kan förändra situationer, det tycker jag är att att ära Gud. att inte räkna bort honom och försöka fixa allt själv på eget, mänskligt vis, utan ge honom den respekten att faktiskt komma till honom med våra, eller våra vänners problem.
han vill ju hjälpa oss om vi bara låter honom! (sen kanske inte hans hjälp alltid blir precis som vi hade tänkt ut det, men det är ju en annan sak)

- att bli sjukt peppad på livet, det tror jag är att ära Gud. det är ju ett sätt att Tacka honom för det. att inte låta livet slå ner en med meningslöshets-tankar, utan glädjas åt allt roligt och vackert man kan tänka sig att göra och se. 

- att drömma stort tror jag kan vara att ära Gud. att inte förminska sig själv och sin egen betydelse. att tro på att man, med hans hjälp, kan uträtta stordåd.
att faktiskt våga bli inspirerad, och våga tro att man kan göra det. drömma om att förändra världen till det bättre. och också be om modet, tiden, lusten att ta tag i det på riktigt, att det får bli verklighet.

- att använda sin kropp är att ära Gud. han har ju skapat den. då tycker jag det är upp till oss att faktiskt ta hand om den. inte förgöra den. när jag springer, tränar, får endorfinkickar, blir hungrig och äter mat, provar nya aktiviteter.... ja då känner jag att kroppen lever, och då lever jag.
jag känner Tacksamheten till den som skapat kroppen. tacksamhet att vara frisk och hel. kunna gå, stå, springa, hoppa, älska. 

- när jag får somna och vakna med armarna runt den jag tycker allra mest om, då har jag chansen att ära Gud.
genom att säga Tack för denna fina gåva, att få vara nära den man har kär, och att få chansen att försöka vara en bra människa gentemot den man tycker om. det får mig motiverad till att försöka bli mindre självisk och bli någon som klarar av att sätta den andra först. 

- att ära Gud kan ibland vara att klara av att vara alldeles för sig själv i några timmar.
vara tyst. för att faktiskt lyssna in om han vill säga något.

- att ära Gud kan vara att lägga tid på något man är bra på. som får en att brinna och inspireras. att lägga tid på den gåvan och talangen Gud gett just dig, för att den i sin tur är meningen att komma till nytta för andra på något vis.

- att ära Gud kan vara att ta tid för sina vänner, sina föräldrar, ära dem så ärar man Gud, så står det i Bibeln.

- att ära Gud kan vara att hålla fint och rent och snyggt runt omkring sig, för att faktiskt kunna trivas i den närmiljö man är satt i.

- att ära Gud kan vara att tillåta sig att gapskratta, flamsa och bara vara tacksam att man får vara med i det som kallas livet.

- att ära Gud kan vara att komma ihåg att mat, rent vatten, tak över huvudet, kläder så man slipper frysa.... sådant är inte något alla människor kan ta för givet. 
att vara tacksam och dessutom dela med sig lite av sitt överflöd, det tror jag är något som gläder Guds hjärta.

Jämmerdalen 7/8-13









kärlek! /ia

torsdag 8 augusti 2013

döden - på en pinne

Sverige är ett fantastiskt land med den välfärd vi har. vi kan, ofta och i jämförelse, vara nöjda och stolta över vårat samhälle. jag kan (även om den såklart har brister) känna mig väldigt stolt över den svenska sjukvården.

att den är till för alla, oavsett om du är rik eller fattig. att den inte beror på om du betalt dyra försäkringar eller ej. att alla har tillgång till den. att vi alla delar på kostnaden genom att vi betalar skatt.

jag är oftast, nä alltid, glad att kunna vara en del av att erbjuda denna vård. jag är glad över att få vara med och betala skatt som finansierar detta. jag försöker alltid bemöta alla patienter med respekt, oavsett vad de råkat ut för.

MEN
ibland...
.... när jag tänker efter. och inser, hur otroligt mycket skador rökning orsakar och vad det måste kosta, så blir jag lite... förbannad? ledsen?
...över att så många människor utsätter sig för risken. på att inte bolagen som skor sig på människors olycka får betala mer. på att man inte bara kan förbjuda och sluta tillverka och sälja den där skiten. 

till människor som röker har jag ibland lust att säga: följ med till mitt jobb och kolla in när folk dör och plågas i sin cancer. hur ledsna de blir, de människor som får det beskedet.
hur förstörda de blir, de som måste strålbehandlas och opereras.

jag har lust att fråga: är det värt det? om du visste, såg. är den där giftpinnen i munnen värt ett liv där du inte kan äta utan måste sondmatas, där du inte kan sova på grund av smärtan, inte kan prata för att du måste ha en kanyl i halsen. inte kan andas för att du förstört dig själv.
jag skulle vilja säga: vet du hur en tumör ser ut när den spridit sig så mycket att den tränger ut genom huden. vet du hur en människa som vittrar sönder ser ut? vet du hur det luktar när tumörerna sprider sig så? luktar död.

och
när jag tänker på alla de resurser och pengar som måste gå åt för dessa operationer, alla läkarbesök, utredningar, inläggningar, material... 
... så kan jag inte låta bli att undra hur mycket pengar som hade kunnat gått till andra saker. skolor, mindre dagisgrupper, bättre äldrevård osv osv.

som sagt, jag försöker bemöta alla patienter med samma respekt och strunta i vad som orsakat deras sjukdom. men det kan göra mig både ledsen och arg att det ibland är så oerhört självförvållat.

de får betala med sitt lidande.
vi får alla betala med samhällets gemensamma resurser. 

what to do?
kärlek! /ia


onsdag 7 augusti 2013

I can see your halo

något jag märker hos mig själv, ett förändrat tankesätt som är bra är följande:

jag kan, på riktigt, glädjas åt ett val som kanske 'bara' var det näst bästa alternativet för mig, men det bästa för någon annan.
känna äkta glädje över att glädja någon annan.

vad? -jo men typ ett exempel: det kanske finns någon person jag helst vill va med precis hela tiden. men skulle jag det, skulle det ju inte finnas tid över att vara med någon annan. så fastän jag kanske helst hade prioriterat en träff med denna, så kan man ibland behöva välja bort det för att också ge tid till någon annan.
någon annan som kanske är i stort behov av det, någon som behöver en vän som kan lyssna, umgås och kanske lätta upp lite frustration och ensamhet... .. och om man ibland gör det, lite, lite obekväma valet för en själv, så får man ändå något igen. känslan av att vara en bra vän. och DET är viktigt.

något (också om vänskap) som gjorde mig glad igår:
om man har vänner som man bryr sig om, så vill man ju att det ska gå väl för dem och att de ska vara glada. en tjänst som jag tänker att man kan göra sina vänner, är ju att be för dem. Lägga fram deras sak inför Gud liksom, be honom välsigna dem. även om de inte tror själv, jag tror ju liksom att det funkar. 

man kan ju inte hela tiden be för alla sina vänner, men ofta tycker jag Gud lägger på hjärtat vilka man ska prioritera i bön just nu. och en av dessa vänner, hade ett ganska viktigt besked att vänta igår. och det såg lite mörkt ut innan kanske, jag trodde faktiskt själv, på mänskligt vis, att det inte skulle gå vägen, det verkade inte så. och då blir ju jag ledsen för att min vän blir ledsen av det.
så på morgonen tänkte och bad jag lite extra för denna vän, att det skulle lösa sig och bli nått bra av det hela.
så gissa om jag också blev glad när det var positiva besked som kom. det där som verkade lite o-hoppfullt hade gått vägen. visst, jag säger inte att det beror på att jag bad. och många säger säkert att det inte har någon betydelse alls. att det bara är mänskligt, eller slump, hade hänt ändå osv. men för mig var det ändå en positiv pusch i att det lönar sig att be och att Gud vill att vi ber för våra vänner och att han blir glad när vi blir glad. han vill ju oss väl.
ibland kanske det bara behövs en liten extra pusch/bön så blir allt ännu bättre än man hade tänkt sig. 
ja så tänker jag. glada vart vi iallafall :)

något skärp-dig då:
jag låter mig påverkas ganska lätt och mycket av andra människor. sån har jag alltid varit. lättpåverkad. lättövertalad. tar åt mig. blir lite flyktig, som en vindföljel som far än hit, än dit, beroende på vad olika människor drar i mig åt olika håll.
egentligen vill jag ju vara fast. i det som Gud vill. men hur vet man det? vad som är Gud, vad som är mina egna tankar, vad som är andra människors vilja?
hur seriös ska man vara med sig själv? eller ska man tuta och köra och se hur det går bara... ..
nu blev det luddigt värre:) - ska först försöka reda ut luddet i min egen hjärna så gott det går. :)

något tacksamt: 
det fina vädret som inbjuder till sommargrejer. i måndags longboardade jag och Micke upp till Lilltorpet och badade på kvällen, inte iskallt faktiskt. så skönt att bara kunna vara ute och glida och njuta, soligt och varmt.
en fin kväll med en fin människa. tacksam. 

känner också för att skriva ett argt och lite elakt inlägg om alkohol men framförallt rökning. vilket jädra dumt påhitt som vi alla får vara med och betala för.


Varpan 4/8-13.
Härliga barn!

aja. kärlek! /ia

måndag 5 augusti 2013

Vändning

Nuförtiden: vad är sysslolöshet och ensamhet? Tack Jesus, du måste ha sett mina tårar och hört mina böner.

Kärlek! /ia

söndag 4 augusti 2013

du ger mig vingar, som örnen.

jag börjar ju alltmer komma tillrätta med mitt liv, på många olika plan.

synen på mig själv och min kropp, mat och träning och sånt
relationen till familj/föräldrar
har träffat Micke och fattat hur stort det är att vara kär

jag har också börjat komma tillrätta med min Gudsbild. på vad det innebär att tro på Jesus och tro på det han gjorde.

för OM vi nu tänker oss att Jesus fanns/finns och att det är sant som det står i Bibeln att han dog på ett kors för vår skull så tror jag INTE att han tänkte såhär:

jaha, här hänger jag, Guds son, på ett kors och torteras till döds. det gör jag för att människor ska ha ständigt dåligt samvete och aldrig känna sig tillräckliga. de ska verkligen känna att jag vill sätta dit dem, leta reda på deras fel och svaga sidor så att jag kan anklaga dem ständigt. jag ska hitta på massa svåra regler som binder dem. min död ska göra att de känner att de aldrig kan leva upp till min nivå, aldrig kan klara av alla krav jag ställer på dem. jag dör så att de måste vara perfekta, ständigt goda, heliga och prickfria. de måste var och en rädda hela världen, ensamma, och så fort de inte ägnar sig åt det utan bara har roligt, trevligt och njuter av livet, ja då tycker jag illa om dem.

NÄ. (kanske snarare är så den lite onda sidan vill att vi ska tänka)

kanske att han snarare tänkte ungefär såhär:

eftersom jag är Guds son tar jag nu på mig alla skuldkänslor och all skam så att de älskade människorbarnen kan känna sig verkligt FRIA
jag dör så att de ska slippa ta något straff, slippa skämmas utan kan komma till Fadern, Gud, precis som de är. jag dör för att vi älskar dem så otroligt mycket.

min död ska innebära att de får en frid och en glädje som inte är av denna världen, inte beror på världsliga omständigheter, utan har sin grund i att de är min faders barn.
min död ska innebära att de har en öppen väg till Gud, att de ska få njuta av alla de goda gåvor den här världen och det mänskliga bjuder på.
jag dör för att de ska få skratta och känna glädje, utan fördömelse. 
jag dör så de ska kunna känna tacksamhet till Gud och kärlek för sina medmänniskor. 
jag dör för att de ska få tröst i sina sorger, styrka i den svagaste stunden, känna mod istället för rädsla.


ja typ så.
för vore det enligt det första alternativet så vore ju Guds frälsningsplan idiotisk. om han skickade sin son för att binda människor i prestationsångest vore ju Jesu död i onödan.
men OM han dog för att vi skulle bli FRIA och uppfyllda av kärlek och vilja våra medmänniskor det bästa, så är det ju en genialisk plan.

så: tror vi att Gud var dum i huvudet eller skitsmart?
jag börjar inse att den där oändliga kärleken, i Jesus, håller på att göra mig så otroligt fri och glad.
yeah!


varit på dop idag. häftigt, stort och rörande.
kärlek! /ia

lördag 3 augusti 2013

2 aug.

gårdagens bra:
att det faktiskt känns (tror jag) att jag är en sådan människa som sprider glädje. som är positiv. som skrattar. som går att va med. (kanske inte jämt, men ofta) vi hade det ofantligt kul och skrattigt på jobbet igår och jag tror inte jag var orsaken till det, men en liten bidragande del.

 och en annan bra sak jag börjar lära mig: det är inte alltid jag som vet bäst. det kan bli mycket bättre när jag låter andra bestämma och jag inte alltid hävdar att få min vilja fram.

 gårdagens skärp dig: jag måste bli lite bättre på att vara ärlig. jag tränar på't. när människor är ärliga mot mig förtjänar ju de faktiskt den respekten av mig att jag är ärlig tillbaka. även i småsaker.

 sen kanske jag borde bli en bättre katt-ägare också, haha. stackrarna, jag springer in och ger dem mat och vatten och gör rent i lådorna och sen sticker jag igen. tur de har sällskap av varann iallafall:)

Kärlek! /ia

fredag 2 augusti 2013

1 aug,

okej, gårdagens bra gjort Ia:
 att jag kan slappna av och njuta, skratta, vara med, närvarande och vara levande när jag umgås med mina vänner fastän det är 'onyttig' mat som ingår i sammanhanget. bryr mig inte längre. så skönt.

gårdagens skärp dig: att jag ibland, när jag har planerat och lagt upp min dag precis så som jag har tänkt mig den, så blir jag irriterad på människor som kommer och rubbar mina planer. som kanske vill ses när jag känner att jag egentligen inte har tid. det känns taskigt av mig att ha en sån attityd när jag egentligen vill vara spontan och vara en människoälskare.

och dessutom vill jag säga Tack Gud för en sån trevlig kväll med mina vänner, som gör att man får skrattkramp i magen. Och Tack för att jag har M. som gör mig trygg.

kärlek! /ia

torsdag 1 augusti 2013

Good and bad

ja i juli startade jag ju något nytt, tacksamhets-bloggandet, att varje dag skriva något som jag var tacksam över. det funkade fint. för dels blev jag mera tacksam, det fick mig att tänka till på de små vardagliga sakerna som leder till glädje.
dels var det bra för min blogg-insipration, att följa ett tema hjälpte mig att fakstiskt komma till kritan och skriva något varje dag.

så: ska jag fortsätta med detta?... jo det skulle jag väl kunna göra. och visst finns det ju något att vara tacksam för varje dag, hela året, månad ut och månad in.

men för att variera mig lite, för min och eran skull så tänkte jag: kanske jag kan ha något annat augusti-tema'. något som får mig att tänka till på mitt liv, min person, Gud och livet och sånt där. och något som kanske kan inspirera er.

så vad?
- jo, jag tänkte varje dag skriva något jag har gjort bra. för att faktiskt träna upp den där biten att tro på sig själv, kunna sträcka på ryggen och säga: jo jag är bra. jag är inte perfekt, men jag duger.

jag tänker ju en del, som jag skrivit om flera gånger, på att jag vill bli den bästa versionen av mig själv. att det säkert finns oerhört mycket gott inuti, bara det får komma fram och ta plats och utrymme i mitt liv. om jag bara vågar bli lite mindre självcentrerad.
och därför, ska denna månads-kategori balanseras upp med också ett: dagens skärp dig.

alltså, varje dag en bra handling/tanke osv och varje dag något jag hade kunnat gjort lite bättre för att själv kunna vara nöjd med den jag är.

Fast jag börjar imorn :)

Kärlek! /ia

ord, på väg mot frihet

för ungefär en månad sen var jag med min mor på något sort gudstjänst/möte/undervisnings-aktig grejs i Siljansnäs. väldigt bra.

jag kommer alltid ihåg saker mycket bättre om jag antecknar, så det brukar jag försöka göra (i mobilen, så alla gamla tanter och farbröder tror säkert att man sitter och sms:ar och blir sura på 'dagens ungdom' haha)
hursomhelst. det var så bra där. så bra undervisning, så jag tänkte att jag både för min egen skull och kanske för er, skulle skriva av mina anteckningar här i bloggen. för att komma ihåg, minnas och dela med mig.

för mig som kämpat mycket med prestationsångest, både 'mänskligt' men också inför Gud så var det jag fick höra denna helg väldigt befriande.
ni får ursäkta om anteckningarna blir lite stolpiga och allt inte så sammanhängande och lätt och förstå, men något litet guldkorn kanske just du kan hitta.

Efesierbrevet 2:1 och framåt.
Tron är ett prestationslöst tillstånd. Vi ska göra goda gärningar, men är väldigt fria att välja vilka goda gärningar vi ska göra. Gud förbereder oss bara till att bli 'kärlekens ambassadörer'. 

1 Korinthierbrevet 13.
Tro utan kärlek blir en hård tro. Har du kärleken från Gud får du tron 'på köpet'. Och den tron är rätt sorts tro, en mjuk tro. Men samtidigt en handlingskraftig tro. Den tron är grunden för relationer, den människan som har en sådan mjuk tro går att samarbeta med, leva med.
Med en hård tro är man antingen överlägsen eller underlägsen, men aldrig på samma nivå som den andre. Med hårdhet kommer stolthet, med en mjuk tro är man också ödmjuk. Tron blir till något handlingskraftigt, men man är inte sin egen slavdrivare och man kör inte över andra människor.

Rättfärdighet är inte samma sak som perfektionism. Man måste inte vara perfekt för att tro. Däremot föds en vilja att sprida Guds kärlek vidare.

Romarbrevet 3:27, 4:1 och framåt:
Allt beröm för det vi gör i tron är uteslutet. Vi blir RÄKNADE som rättfärdiga, inadopterade i Guds familj, inte för att vi är perfekta nu, men han har lovat att arbeta med oss så att vi blir 'färdiga' såsmånigom, i det som kallas paradiset.
Det är inte upp till oss själva att 'lyfta oss i håret' och skärpa till oss. Vi människor är råmaterial, och får vi umgås med Herrensmittas vi av hans godhet.

I vårat samhälle pratas det mycket om självförtroende. Att man måste tro på sig själv för att lyckas. Men kanske det är en del av vår kultur som inte måste vara sann? Som binder oss om vi inte lyckas hitta det där självförtroendet. Kanske att livet kan funka ändå, med Gudsförtroende. Tron på att Gud kan hjälpa mig i det jag inte själv klarar av. 


ja, det var lite av det som sas. jag tyckte det var bra och tror det hjälpte mig massor att bli lite-mera-fri.

Siljansnäs



kärlek! /ia

31 juli - I like to watch you laughing

gårdagens tacksamhet:

- att min bästa, fina syrra och hennes familj var här och hälsade på.

Edvin, vilket litet guldkorn alltså! alltid så glad, så finurlig... man blir glad av barn. förut tänkte jag att plutte-små-nyföddingar var söta och så men att sen när barnen växte upp så verkade de ju mest bli bråkiga, jobbiga osv. och självklart är det ju ingen barnlek att ta hand om och uppfostra ett barn MEN jag kan numera verkligen förstå glädjen och det fina i det också.

- Tack Gud för min familj. systeryster. och att jag har två levande, friska, föräldrar. att jag har en bra relation till båda mina päron. att vi har varann på skapligt nära håll och kan ses när vi vill. allt detta, inget att ta för givet. 

- tacksam att det blev ett fett svettigt skivstångspass, kände mig skapligt stark och är mör i kroppen idag. bra känsla! 

- tacksam att juli var så fin, sommaren hittills så bra.

- tacksam för en mysig kväll med Mikael. en riktig gourmetmiddag: falukorv och makaroner, haha. men JO det är ju skitgott och jag hade gått och trånat efter denna middag hela jobbnatten, hehe.
och du gör mig så glad.

- att jag är ledig idag. välbehövligt. att bara vara hemma och pyssla. pussa på katterna. röja upp, ordna, fixa, baka, städa, tvätta... ni vet sånt där som egentligen är ganska kul fast man inte vill erkänna det ;)

- tacksam att jag har så fina vänner och att det är en tjejdejt planerad ikväll. mys!

- tacksam att detta tacksamhets-bloggande faktiskt gjort mig mer tacksam. :) 






nä, nu kallar dammsugaren och hårbollarna på mig. de ska väck!
kärlek! /ia