tisdag 31 januari 2012

You, who stole my solitude.

-
är det vuxenliv att jobba sex dagar vecka så man får huvudbry över hur man ska kunna hinna med att träna inför ett vasalopp och träffa vänner? om man ska åka skidor eller gå på begravning? att inte hinna fira sin farmors födelsedag för att man jobbar helg?

är det vuxenliv att inse att man måste prioritera mellan sina två huvudintressen, skrivande (speciellt nu i februari när jag proffs-bloggar, haha!) och träning?

är det vuxenliv att kunna gå ner på stan och inte bry sig jättemycket om pengarna i valet mellan att köpa en tröja och inte köpa en tröja, eftersom man ändå tjänat betydligt mer pengar än tröjans kostnad under dagens gång?

är det vuxenliv att ha nästan varje stund inbokad de kommande veckorna?

är det vuxenliv att knappt hinna prata med de man vill prata med?

är det vuxenliv att få lov att tänka på sänggående vid tio för man ska upp så nedrans tidigt?

är det vuxenliv att känna att sin dag är meningsfull för att man gör något man verkligen tycker om?

är det vuxenliv att få ha arbetskamrater istället för pluggkompisar?

OM det är så, så kan jag säga att jag både gillart och inte gillart. MEN just då tror jag det är så himla viktigt, vilket jag tror, anar och hoppas gäller mig nu och framöver, att man trivs på det där jobbet som trots allt får ganska mycket tid. Att det är mer än att jobba av 8h per dag. Att man får ut nått av det, trivs, har bra arbetskamrater, få ge av sig själv och sina goda gåvor.

Jag tror att det kan komma att få vara så. Hoppas det. Både i veckan, i vår, i sommar, och 42,5 år till ;)

kärlek!
/ia.

måndag 30 januari 2012

godermorgon.


Nämen titta, där är ju en tjej jag känner igen. Vilken linslus som lyckats ta sig in i, vad jag anser som, ett riktigt finrum, haha.


Men då så, på onsdag 1feb, imorgon alltså, så börjar jag alltså blogga på IKON. Har inte riktigt bestämt ännu, osäker på hur mycket tid och ork det finns nu med första sjuksköterskejobbet, om jag skriver i denna, min vanliga blogg parallelt, om jag klistrar in samma inlägg här som hos Ikon eller om jag helt enkelt bara länkar er vidare till bloggen på deras sida. Så häng gärna med mig dit vettja :)


Men känner jag mig själv rätt, som ibland gillar att svamla om diverse oväsentligheter, kanske det är bättre att göra det här, och hålla en fin fasad i det där finrummet ;)

ha en bra dag!

ps. första dagen som sköterska gick bra. lungt. och med kommentarer som "vi vet inte vad vi ska visa dig - du kan ju redan allt" så känns det rätt ok. och NEJ jag kan verkligen inte allt, men däremot har jag ju varit på avdelningen rätt mycket sen förut, både som ssk-student och undersköterska, så rätt hemvan är jag ju. Och jag är helt säker på att jag kommer att trivas!

kärlek!
/ia

jag är svag men ändå stark. arm och fattig, ändå rik. jav var blind, men nu jag ser. allt som du gjort, allt som du ger.

-
Åh vad jag älskar att INTE stressa! Att ha obokad, oplanerad tid i kalendern till att göra ingenting. Göra det man känner för.

jag har i så många år, så många dagar, utan paus, varit konstant.stressad.hela.tiden. För det var alltid: borde träna mera. borde äta mindre. hela, hela tiden. aldrig avslappnat, aldrig lugn och ro, aldrig frid i själen och kroppen. aldrig nöjd. borde hela tiden göra mer. vara bättre. (plus att jag pluggade på heltid, med bra betyg givetvis, jobbade extra i princip varje helg, spelade fotboll, dömde fotboll, tränade ett pojklag i fotboll, tränade extra på sidan av, var i kyrkan, umgicks med vänner...en sån duktig flicka!)

Så, nu när jag äntligen börjat släppa på kraven, stressen, så märker jag hur överkänslig, allergisk jag blivit mot det. Att jag blir orolig och stressad av att ha för mycket saker inplanerade. Och jag försöker lyssna mig själv och kroppen på ett bättre sätt.

Och jag har kommit fram till att jag faktiskt kan tänka mig att göra vissa förändringar för att uppnå ett mindre stressat liv. T.ex. har jag kommit fram till att det är ok för mig att leva ett liv där jag inte nödvändigtvis måste träna 6-7dagar i veckan, utan kan faktiskt dra ner på det något. Jag kan tänka mig att ibland tacka nej till att umgås med vänner, att inte ha varje kväll + helg uppbokad. Jag kan tänka mig att tjäna mindre pengar genom att inte jobba 100%. Om jag inte klarar av det, kommer jag försöka få jobba mindre. Och NEJ, vet ni vad, jag skäms inte ett dugg över att säga: Jag är 23 år, singel, bor själv i en liten lättskött etta och jag vet ändå inte om jag vill jobba 100%. Jag vill orka ha ett liv utanför jobbet, oavsett om det innebär att jag inte får lika mycket pengar att röra mig med. Pengar är INTE liv!
(Så kan inte nån ge mig lite betalt för att skriva och blogga, fatta vilket drömliv, haha! )




Lugna vinterpromenader, tända ljus, böcker, kaffe, vänner, film, lagomt med träning, ett stimulerande jobb som inte äter upp en? Tid till Gud, att umgås och lyssna till honom? JA tack.


Sönderstressad, utbränd, rastlös själ som aldrig är nöjd. som inte orkar se andra. som får ett fett sparkonto. som lever på gränsen till att falla samman. Som tappar min gudsrelation utan att ens märka det? NEJ tack.


kärlek!

/ia

there goes my hero

-
jag citerar:

"Vår 6000-åriga historia har för mig bevisat att världens och historiens bästa politiker och filosofer tillsamman inte lyckats återställa något paradis.
Det viktigaste ställningstagandet är varken politiskt eller filosofiskt utan för eller emot dig, Jesus, den enda som kan frälsa och förvandla vårt inre. För problemet är inte atombomben utan människohjärtat, det är där revolutionen måste börja. Vi behöver mer bröd och kläder i vår värld, men främst fler människor pånyttfödda av Guds ande till att förändra nöd till paradis."

kärlek!
/ia

söndag 29 januari 2012

himlen är oskyldigt blå - djupaste hav likaså

-
En rolig träningsvecka är tillända, med ytterligare 134km i bagaget (totalt ca350km?).

Men nu ska jag vara sjuksköterska. Första dagen imorgon, bara ca 42,5år kvar till pension, nu kör vi så det ryker! :)
Och på onsdag börjar jag blogga för IKON.

Det här blir bra!

Tre anledningar till att ta examen: ( - och fler ska det bli för jag har massa presentkort att handla upp - bättre kan det ju inte bli och det kliar i shoppingfingrarna, haha :)


Falun....




Dalatema...


Falu-ringen....


(hembygdspatriot...? ja, lite kanske ;)


kärlek!

/ia.

det brinner ett hjärta för henne nånstans

-
Jag är:

- Upprättad
- Befriad
- Förlåten
- Älskad
- Värdefull.

Tack. (ni vet till vem!)

Kärlek!
/ia

lördag 28 januari 2012

My temporary state of lightness would scare me

-
Idag tänker jag på skillnaderna i det här: ”gå dit hjärtat leder dig” (som den här världen så ofta säger till oss) eller ”led ditt hjärta dit du vill gå”.

För mig är det en väsentlig skillnad. Och det handlar mycket om det där att jag tror att livet bör dikteras av mer än känslor. Att man bör tänka igenom vad man vill med sitt liv, och ta viljebeslut och sedan följa dem oavsett vad känslorna säger just då. JA, känslorna talar om viktiga saker för dig. Och NEJ man ska verkligen inte förtränga känslor, speciellt inte negativa, som vi så ofta gör. De vill säkert säga något viktigt om varför du känner så. MEN man kan ta reda på vad känslorna berättar för en, men sen ändå välja vad man gör med denna kunskap, hur man hanterar och handlar efter det. För om du hela tiden följer känslorna och inte har en inriktning, bestämd av viljan, så tror jag att hela livet riskerar att bli som en fladdrande papperspåse i vinden. Veligt. Fram och tillbaka. Hit och dit.


Viljan är beständig.

När jag döpte mig valde jag att följa Jesus, livet ut, även om det såklart inte alltid kommer kännas så bra och roligt jämt. Jag har sagt att jag ska göra det, även om jag får lida för det.

Jag har valt att försöka bli en bra människa, tänker på hur jag vill vara, hur jag vill behandla andra, även om jag ibland känner för att bara ge upp och sura ner mig i ett hörn.

Jag har valt att vilja bli frisk från mina ätstörningar även om jag ibland känner för att göra allt för att gå ner i vikt.

Jag har valt att jag vill klara av att genomföra ett Vasalopp i mitt liv, även om jag vet att det knappast kommer kännas roligt i alla 90km.

Och som jag var inne på i förra inlägget, väljer man att gifta sig, lova någon kärlek tills döden skiljer er åt, så är det ett viljebeslut man lovar att följa även de dagar man kanske helst skulle vilja slå en stekpanna i den andres huvud.

Och för en sån människa som mig där känslolivet kan vara som en flygande bergochdalbana är nog detta extra viktigt. Jag skulle ju kunna få för mig vilka dumheter som helst annars. Men har jag ett viljebeslut att luta mig emot, så hittar jag alltid tillbaka till det som är fast som stål, även om man är ute och fladdrar lite ibland.

Så jag övar. På att bli mer stabil. Mindre känslostyrd. Lyssna till känslorna – men ta beslut även efter vilja och förnuft.

Hur gör du?


tänk, tänk så att hjärncellerna brinner upp! :)

kärlek!
/ia

life is not in black and white, sometimes you just grab whatever gets you trough the night

-
Jag VET att jag MÅSTE äta mycket, både innan och efter, när jag åker skidor ca 3h om dagen och ska försöka orka med ett Vasalopp om ca 5 veckor. MEN det är inte roligt. Det är SVÅRT och det är JOBBIGT. Och jag kan längta till när den här tiden äntligen är över. När jag slipper äta gigantiska frukostar. För hur mycket jag än förmår proppa i mig är man ju ändå alltid tom på energi efter någon timmes körning. Det känns ganska ÄCKLIGT att äta så här mycket. samtidigt som någon del av mig gillar det. Och det får mig bara att känna mig ännu äckligare. Och som vanligt längtar jag nu efter tomma kylskåp och sallad... Men nu flyttar jag snart hem till Falun igen!

Men med dessa känslor gäller det att fokusera på annat. Inte tänka på det, utan tänka på vilket fint liv jag har omgiven av fina människor och en tro som liksom bär mig.

Och det var inte det jag ville säga i detta inlägg utan: Jag har en fin vän, Emma, som också bloggar, och som gör det himla bra! Och hon har skrivit ett inlägg, om kärlek, giftermål och skilsmässor
LÄS HÄR!, som jag tyckte var så tänkvärt. Så varför ska jag formulera en massa egna tankar i ämnet när någon annan gör det lika bra.
Och det enda tillägget jag gör att är jag ska göra ALLT som står i min makt för att, om jag någon gång gifter mig, INTE bli en del av skilsmässostatistiken. Lovar man så lovar man. Och det ska jag kämpa järnet för, är jag inte beredd att göra det ska jag inte gifta mig. Sen om man själv blir lämnad (detta är min, väldigt genomtänkta, mardröm ) ensam med fyra snoriga ungar att ta hand om, för nån ung, snygg, superkvinna så är det ju inte mitt val.


Tack Gud för den här vackra dagen, precis som alla andra dagar.

kärlek!
/ia.

fredag 27 januari 2012

det allvar man kan höra i ett höstregn har jag alltid burit i mitt bröst

-
för mig krävs det stort mod att be bönen: "ske i din vilja Gud". För jag tror då att jag öppnar mig för att bli av med det där jag tror mig ha funnit...

MEN, skulle jag inte be så.... Skulle jag krampaktigt hålla kvar i det jag vill ha, leva ett liv i kontroll istället för överlåtelse och tillit, så skulle jag ju ändå förlora allt...

( ännu mer kryptik?? ;) )

Så jag tar mod till mig och ber: Ske i din vilja Gud, inte min.
Mindre kontroll, mer tillit. För frihet, total frihet, är bland det häftigaste jag någonsinn känt.

kärlek!
/ia.


p.s. igår hade jag två av mina fruar här. ni är såååå bra och förgyller mitt liv. d.s.

holy holy wild

något från förr:



Som en skärva av glas
En fjäril som just kläckts ur sin kokong
Så känner jag mig bräcklig, ömtålig. Och jag kisar mot ljuset.

Som en fjäder, som lätt följer varje vindpust, utan egen vilja.
Som en gummibåt mitt ute på ett stormande hav.
Ett hav av känslor, behov, spruckenhet.
Det gamla. Det nya.
Nya vanor, gamla mönster.
Bojor. Fastfängslad. I en mörk gammal fängelsevägg.
I mina tankar.

Och jag skakar.
Varje liten blick, liten beröring, riskerar att putta ut mig för den svarta branten.
Men om jag tiger, så blir jag aldrig räddad.
En hand. Som för mig upp på gröna ängar. Till en oas. Att vila tryggt.

Jag är en sprucken skärva av glas.
Men jag lever. Andas. Är inte en död sten.
Stendöd?
Jag har kisat mot ljuset. Sett det stora klara skenet.
Och en dag så kommer ja våga mig ur skuggan.
Helt och fullt.
Den mörka smutsiga fängelsehålan ska inte längre vara min tillflykt.
Jag ska inte rymma tillbaks.
Jag ska vara din. Helt och fullt.



och kanske har jag kommit dit nu. När jag tillhör Gud helt och fullt. Där ingen sjukdom längre stjäl mig, stjälper mig, fängslar mig. Samtidigt som min öppenhet i vägen mot tillfrisknande också gör det allt svårare att visa och berätta om dagar, stunder, när det inte är så lätt. För jag är rädd att göra människor besvikna. Var jag inte starkare än så, bättre än så, än att jag fortfarande fängslas i tankar ibland... Men vems väg är spikrak egentligen? Vem snubblar inte och faller? Jag gör. Jag är en människa.



kärlek! /ia.


torsdag 26 januari 2012

söndagstankar på en torsdag

-
Jag har börjat tänka på om det är dags att börja fundera på hur man lever ett liv i längtan och saknad på ett vettigt sätt. Jag går alltid händelserna i förväg men jag sa bara att jag skulle tänka på hur det skulle vara att tänka på det. Ha!

Kärlek!
/ia.

onsdag 25 januari 2012

vad är det som får prästens dotter att rymma med en knarkare? (eller tvärtom kanske - hahaha...)

-
Jag vill inte döma någon, det är inte meningen med det här inlägget. Och säg gärna emot mig nu om ni tycker jag har fel.

MEN: Jag har funderat lite på det här med präster som säger sig inte veta om de tror på Gud eller inte. Och kommit fram till att jag inte tycker det är så bra/ okej. Finns det ens sådana präster kanske någons reaktion är? Och ja det kan ju verka lite märkligt, tycker jag i alla fall. Men jag läser lite om det då och då och har själv träffat på det. Kanske är framförallt i Svenska Kyrkan detta är aktuellt, hittills har jag iallfall inte läst/sett någon frikyrkopastor som inte säger sig ha en tro till Bibelns Gud och Bibelns Jesus. Tack och lov.

När jag själv konfirmerade mig, i Svenska Kyrkan, så blev jag ganska förvirrad, förvånad och sårad tror jag, när prästen sa att han ibland trodde på Gud och ibland inte. Självklart måste även präster få tvivla, men för mig är det skillnad på tvivel i tron och att säga att man inte ens är säker på Guds existens. Och min bild var att präster skulle vara någon sorts föredömen och ledare i tron. Och jag funderar på vad Gud själv skulle sagt om präster som inte tror på honom. Och vad Jesus skulle sagt om präster som förnekar att Jesus skulle varit något övernaturligt, Guds son.
Ofta tycker jag dessa präster nämner något om att de är intresserade av att diskutera livet och människor, tro och tvivel, att Gud är ”intressant” typ. Varför blir de inte psykologer eller psykoteraupeter istället? Eller journalister, eller vad sjutton som helst.

Drar jag det för långt om jag säger: Vad skulle vi tycka om läkare som inte vill rädda människoliv? Om elektriker som inte kan koppla el? Om trägårdsmästare som inte vill bli smutsiga om fingrarna? Eller nått.
Jag vet inte.


Mer än att jag tycker det känns lite olustigt.
Och väldigt typsikt det samhälle och den tidsålder vi lever i. Där inget får vara rätt eller fel. Där ingenting är absolut sanning, allt är relativt. Där allt ska kännas bra. Där allt är ok så länge det känns bra för dig.

Jag tror på rätt och fel.
Jag tror på absoluta sanningar.
Jag tror att viljan är lika viktig som känslan.
Jag tror på löften som kan hålla livet ut och ända in i evigheten.
Jag tror på ondska och godhet som två motsatta krafter.
Jag tror på Gud. – Men jag ska inte bli präst! – även om det kanske skulle behövas då uppenbarligen (snackar fortfarande mest svenska kyrkan tror jag) (fast i och för sig, sjukhuspräst verkar vara ett himla häftigt yrke, så jag återkommer i frågan om 30 år)

Skjut mig (eller helst inte förresten!) eller kalla mig naiv eller fanatisk eller dum. Men min tro är förankrad i ett urberg, så tyvärr, det gör nog ingen verkan.

Amen & God natt.

Kärlek!
/ia.

a moment of your life

-
passade på att länsa mammas kamera på lite bilder. smakprov:

midsommarfirande i ett regnigt Leksand...


sommar i Baggbo...


sommar i St:Petersburg och Helsingfors...












och sen kom Edvin...



och sen kom september. och Bigles bad snällt om att få smaka...

och morsan och moster fyllde år i oktober...







och i november så pyntade morsan uteplatsen i julanda...



och grabben växte...



och moster var glad..



advent och katten vägrar gå ut...



killen vet vilket lag han ska heja på!



och vips blev det januari och lillan blev stor - examensdag.




kärlek!

/ia.

en vän med en bil

-
en liten vardagshistoria:

om man är uppvuxen i en familj som inte har det hur fett som helst med pengar, och inte kan köpa nyaste bilmodellen varje år, så har man lärt sig att stå ut med en hel del bilstrul. alltid typ.

t.ex. igår, när jag precis innan på morgonen läst några rader i min Bibel som löd typ såhär... "var sen till vrede, ty vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud". Och sen går man ut, aspepp, och lite stressad, på att komma iväg till skidspåren. Så går inte dörr* (mitt nyårslöfte är ju att sluta svära, men det är nog lika illa att hinta om svordomar så ni får tänka ut dem själva, haha) att öppna. Den har väl, som så ofta med gamla bilar och kalla vintrar, inte riktigt klaffat, utan fryst på något vis. och nähä... jag är INTE så bra på att kontrollera min vrede. Iknow! Jag skyller på mina gener, haha, men ska försöka bättra mig. Något att kämpa emot, för egentligen, jag skäms ju när jag så himla arg över en bil, när jag egentligen har det så, så, bra!

Och hursomhelst, nu ska ni få dagens glada story som ni kan sitta och flina lite åt om ni har en tråkig vardag: Papsen har fixat så att bildörren går att stänga MEN tycker inte att vi ska öppna den igen fören bilen varit till verkstad. Så vill man använda bilen nu, får man gå in på passagerarsidan och klättra över till förarsätet. Yeay! Och eftersom jag är betydligt smidigare, smalare och mer lättklättrad än mamma, är det jag som fått på min lott och den stora äran att stå för bilklättrandet. haha!
alternativet: åka med mamma till Sörskog och bara få åka 18km... kommer inte på fråga. Jag är i form! :)

så: tänk vad ni skulle tänka om ni idag på en parkering någonstans i mellansverige sett denna idiot klättra in och ur bilen, med full skidmundering.

Hoppas jag/vi glädjer någon :)

och ärligt och seriöst, så är det det där jag äntligen lärt mig av livet: man kan alltid välja. välja hur man ser på saker.
välja att vara frustrerad, bitter, tyckt att mina föräldrar väl kunnat skaffat sig lite mer välbetalda jobb, jobbast lite mer osv. så vi hade haft råd med nyare bilar, bättre teknik, platt-tv:ar, iphones(hur skriver man i plural???), med utlandsemestrar osv.

eller så väljer jag att vara tacksam för att vi alltid haft mat på bordet, ett varmt hem, kunnat betala våra räkningar. Att jag har föräldrar som inte slåss, inte dricker, inte missbrukar och som jag vet älskar mig och ställer upp för mig.

Jag väljer det senaste! (men min tanke om att aldrig nånsinn äga en bil växer sig ännu starkare - därmed inte sagt att man inte kan ha en man som äger en bil. ha! )

kärlek!
/ia.

Beauty queen of only eighteen, she had some troubles with herself. He was always there to help her, she always belonged to someone else

-
Att lite olika personer ibland hör av sig till mig, via vad de läst på bloggen, angående lite hjälp med tankar kring träning/överträning, mat, vikt, ätstörningar osv. gör mig jätteglad! För om jag bara kan, på något enda vis, hjälpa någon, vara ett stöd, ett bollplank, ge pepp att ta sig ur saker, ge kraft att inte komma in i skiten, så gläder det mig enormt! Och FRÅGA GÄRNA, jag känner mig så pass frisk att jag absolut klarar av, och gärna ställer upp om någon vill.

Och detta vill jag skicka med redan nu:
Om du är i en ätstörning: Det är SÅ, SÅ VÄRT att göra allt för att ta sig ur det. NEJ, att bli frisk innebär inte att bli tjock eller gå upp 10kg i vikt på tre dagar! Att sluta se ner på sig själv, hata sin kropp, sluta tänka dåliga, destruktiva, tankar, kommer BEFRIA dig något så enormt. Att VÅGA äta fett kommer att göra dig mindre trött, ledsen, energilös, deprimerad osv. Man måste äta för att orka vara levnadsglad! Jag säger absolut INTE att det är enkelt. Att det bara är att bestämma sig, så blir man frisk. MEN man måste, helt och hållet och ärligt, bestämma sig för, själv: Vill jag bli frisk? Vill jag släppa den här identiteten som det innebär att vara ätstörd. Om svaret är ja, så går det! Det kanske blir världens tuffaste kamp, men VILL du bli frisk KAN du bli frisk. Men det gäller att våga. Våga äta.

Om du är på väg in i något ätstörningsaktigt, träningsberoende, vikthets osv: Gör ALLT du kan för att inte halka in i det. Var observant på dig själv, när börjar det gå för långt. Om du försöker gå ner i vikt som ett uttryck för att det är andra saker som får dig att må dåligt (that's my story!) – ta reda på vad de verkliga problemen är – och ta tag i dem. Jämför dig inte med andra. Tro inte att du blir lycklig bara av att gå ner några kilo – och se till att stoppa innan det är för sent. Lyssna på kroppen, vad den orkar med. Tänk över hur du vill att ditt liv ska bli – glad och nöjd och med en helt normal vikt, eller undervikt med depression, ledsenhet, ilska, tappade sociala kontakter, oro, negativa tankar osv.

Och hej, JAG VET VAD JAG PRATAR OM! (men – det är olika för alla. Så om jag klivit någon på tårna nu, förlåt! Jag pratar bara utifrån mina egna erfarenheter)

Kärlek!
/ia.




och ja, detta är en skräck-bild. (finns ju mycket värre dock!)

Och jag har aldrig sett ut så!

Men om jag så skulle kunna skrämma någon till att inte få en ätstörning så gör jag det gärna!

/.

tisdag 24 januari 2012

så fanns du hela tiden hos mig, fast jag var för blind för att förstå

-
jag hör en röst inombords som säger:

var inte rädd.

var inte rädd för livet. var inte rädd för kärleken. var inte rädd för döden. "Jag är med er alla dagar intill tidens slut.."


kärlek!
/ia.

måndag 23 januari 2012

sen vill jag skriva allt jag sett

-
Häftigt från helgen, del 5: (som jag fick reda på när jag kollade min mejl ca 03.00 på examensnatten – tror ni en uppspelt tjej gick helt crazy bananas eller? Nästan!:) )

Och ni vet ju att jag inte kan hålla tyst om sånt där som gör mig uppspelt och glad. Varför skulle jag det? – Glädje är ju till för att spridas! (om ni nu vill vara så snälla och glädjas lite med mig tack! :) )

Men denna gång måste jag ge lite bakgrundsinfo som handlar om mina drömmar. Och det är faktiskt lite småjobbigt tycker jag, att berätta vad man drömmer om. För att man är rädd att misslyckas kanske? För att det avslöjar ens djupaste längtan och vad hjärtat brinner för? Kanske.


Men nu när en liten (eller stor) dröm delvis gått i uppfyllelse så måste jag ju berätta:

Så, en av mina drömmar är att få någon text jag skrivit tryckt i en tidning. Och det har INTE hänt, denna gång, ännu, jag drömmer vidare. En annan dröm är att få ha min blogg kopplad till, eller skriva för, något kristet sammanhang av något slag, typ skriva för en kyrka, eller ha min blogg länkad till en kristen hemsida/ tidning osv….bara för att jag ska känna att mitt skrivande liksom inte står helt tomt och ensamt ute i världen, utan att det faktiskt finns en förankring. Att jag ska bli lite mindre ensamvarg i mitt tjänande, typ…. och NU ska jag (åhh vad glad jag blev!!!) få blogga åt IKON1931.

Ikon är en tidning som jag läst länge och är riktigt bra tycker jag. Fräsch, tar upp viktiga saker och ämnen på ett öppet, ”oindoktrinerat” sätt skulle jag vilja kalla det för. Man får tänka själv liksom. Och ofta väldigt bra texter, krönikor osv. Skulle tro att det är Sveriges största kristna ungdomsmagasin? Och varje månad så har de på sin hemsida, som ni hittar här, en månadsbloggare. (för övrigt är januaris bloggare en vän, alla fall en väns vän som jag umgåtts lite med – så jag räknar David som min vän med, som är i Kenya och pluggar för tillfället. Mycket intressant läsning. Hett tips!)

Och, i februari är det visst jag som ska vara månadens IKONbloggare. Jag känner mig oerhört ärad och smickrad och glad, för som sagt, jag drömmer ju om detta. Så även om det kanske inte låter stort i era öron, så är det stort för mig.

Framförallt är det stort för att jag vet att min blogg för bara några månader sen inte alls hade passat så bra där. När jag mest skrev om träning, försökte vara ironisk men under ytan ge hintar om att det var sjukt jobbigt det här med träningen och maten. Där jag drev lite med mig själv. Skrev visserligen lite vettigt ibland också men….


Att nu få skriva om Gud, om att bli fri från ett stort mörker (en ätstörning i mitt fall då), kanske skriva nån dikt då och då… det känns…. Bra. och fint. Och även om det är lite nervöst tänker jag inte lägga så stor press på mig själv, jag fortsätter väl och skriver som vanligt som jag gör nu helt enkelt. Jag hoppas, och faktiskt tror, att det nog kan bli bra. Betyda att någon kanske blir lite inspirerad, eller puschad, eller tröstad, eller glad. Sådant jag vill få vara med och göra.. För att Gud har skapat oss till att göra det.

Bla bla bla! Nu vet ni det i alla fall.


Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för ia. : )


kärlek!
(och tack till alla som uppmuntrat mig i mitt skrivande. det har gjort att jag vågar tro på mig själv och vågat ta steget till att göra detta)

/ia.

du älskar mig hel, igen och igen

-
häftig grej i helgen, del.. 4 (?):

jag kände mig inte tjock en enda gång. trots en massa ätande av diverse godsaker. (smörgåstårta....mums! ). Vem har tid att förstöra sina dagar med massa onödiga tankar när man har fullt upp med att vara glad? (och nån sorts röst börjar få fäste i mig: Jag ÄR INTE tjock. faktiskt.)

nu till Sörskog! <3

kärlek!
/ia.

söndag 22 januari 2012

Ain’t no mountain high enough, ain’t no valley low enough, aint’t no river wild enough to keep me from getting to you

-
Både för er och min skull, för att jag inte orkar, och för att ni inte ska få ett så sjuuukt långt inlägg att läsa pytsar jag ut lite av helgens händelser lite i taget, ok?

Detta var de häftiga grejerna som hände fredagkväll på Kåren där vi hade vår avslutningsmiddag:
(för övrigt var middagen jättebra, kanske framförallt ”efterhängssnacket” när vi var ett gäng, fina fina vänner och sjuksköterskor, som satt kvar på övervåningen och mys-pratade medan de mer festsugna delarna av klassen redan dragit ner på dansgolvet…)


Men okej, häftig situation nr 1: kommer fram en tjej som jag gått på högstadiet med och inte hade jättemycket kontakt med då, och knappt haft någon kontakt med alls sen dess (alltså ca 8år sen – åhh herregud vad galet gammal jag plötsligt kände mig nu! ) I alla fall så hejar vi på varann och så, och sen säger hon att hon läser min blogg och blir berörd av det jag skriver om. Sånt är för mig så sjukt otippat och gör mig så oerhört glad för det gör att det känns värt att fortsätta - och att jag är inne på rätt spår på vad min blogg bör handla om och ta upp.

Situation 2: började snacka med nån kille. Eller han började prata med mig rättare sagt (jag pratar inte med främmande - så sjukt tråkig!) . Och sen när jag tyckte det var färdigpratat så blev det att hälsa på hans kompis också. Och vi pratade, och pratade och pratade. Han hade rest en massa och det tyckte ju ja va coolt och så, MEN när klockan började närma sig kvart i två (NEJ, jag ska inte skriva att jag har skaffat mig ett kvart i två ragg – jag är oraggningsbar på krogen ;) ) så tänkte jag som så: vi kan ju inte ha stått här och pratat i nästan en timme och krogen stänger snart och jag har inte sagt något om Gud. Det vore ju helt bortkastat! För DET är anledningen till att man snackar med främmande killar på krogen. Så om nån försöker ragga upp mig så får de snart inse att det var helt fel val av tjej, här ska det inte raggas här ska det pratas viktiga grejer, hehe. Helst inte alldeles för fulla, då minns de ju ändå ingenting efteråt...

Men denna lillkille (ja han var 89:a..) verkade nästintill nykter så han tycke jag kunde behöva höra ett och annat om Gud. Så hur gör man då då? Tänkte att jag får väl kläcka ur mig nått om att jag gått bibelskola och går i kyrkan, det brukar få igång folk med massa Gud-frågor. Och mycket riktigt, det gick hem även denna gång! Och han verkade väldigt intresserad. Fast inte direkt imponerad, haha. Väldigt fast i sin åsikt om att Gud INTE finns. Men det gör ingenting, för min tro har vuxit sig så stark att jag faktiskt (i måttlig mängd såklart) klarar alldeles utmärkt att få massa smarta, och relativt logiska, argument om varför Gud inte skulle finnas och vad som är dåligt med religion osv. osv. (ofta känns det som att människor mest har inställningen att de inte VILL att Gud ska finnas, för de kan inte tänka sig att inte ha all makt över sitt eget liv…) Aja. Min tro börjar inte vackla av sånt. Jag vet vad jag vet och jag är helt och hållet tillfreds med mina livsval att vandra denna väg. (öh "tillfreds" - jag är översvallande lycklig och ögonen kan fyllas med tårar varje dag jag tänker på vad jag fått vara med om för förvandling i mitt liv, nu ska jag inte underdriva...)

Och även om jag säkert inte säger en massa smarta saker, säkert inte helt teologiskt korrekt, så får jag i alla fall berätta om vad Gud gjort i mitt liv, och vad han betyder för mig, och vad jag tror att han skulle kunna få betyda för samhället och världen. Och jag tror, inte att mina ord, men att Guds ande i ord man säger om honom, kan få så frön i människors hjärtan som verkar omöjligt på ett mänskligt vis. Men Gud är mer än mänsklig, mer än logik, det är det som är hela grejen. Därför tror jag, och hoppas och ber, att varje litet ord uttalat om honom till icke-troende människor bara ska få rota sig fast i deras hjärtan. Och växa och skava och någon dag, när det kanske behövs för att det är kört och mörkt och svart i de där hjärtana, så ska de minnas och gräva fram de där orden och tänka ” ja just ja, nån snackade ju nån gång om en Gud, som skulle finnas och vara verklig och vara nått att ha”. Jag tror på det. Att det kan få vara så. Inte pågrund av mig, utan på grund av att Gud är Gud. Därför så känns det inte ett dugg ledsamt att sista kvällen med klassen inte spenderades på dansgolvet, utan i ett samtal med en främmande människa. Det är precis så jag vill att mitt liv ska få vara. Otippade samtal med otippade människor.

För nu när jag bett till Gud ”använd mig” så får jag ju faktiskt skylla mig själv när han verkar ta mig på orden. Eller skylla mig själv förresten, jag kan inte tänka mig nått bättre.
(eller jo, i hård konkurrens med lite vanlig hederlig romantik kanske. eller vad sjutton vet jag om det? och förresten kan väl inte romantik vara "vanlig". då vore det ju inte det där superkonstiga som får hjärtat att slå.... skit i detta - jag ska defintivt sluta filosfera om kärlek! )


"må det ske med mig som du har sagt"

Kärlek!
/ia.


i'm young and i'm alive.

-
om ni redan nu vill läsa om en av de sjuka grejerna som hände igår, det som värmde mitt hjärta så enormt, och som jag aldrig, aldrig kommer glömma så länge jag lever så kan ni läsa om detta här: http://johannalilian.blogg.se/

tack, tack, tack tjejer! <3

kärlek!
/ia.

lördag 21 januari 2012

more love, more power.

-
Dagen igår, examensdagen, var dels så underbart fin, rolig, bra. En strålande vacker vinterdag, så det gör mig inte ett dugg att man missade sommarlovskänslan.
Men dagen var inte bara rolig, det hände så sjukt mycket konstiga grejer också. Sjukt bra grejer! Och jag ska berätta allt för er, vid senare tillfälle, helgen rusar fortfarande på i 100km/h och jag vill hinna samla mig lite.
Men jag kan bl.a. säga: det där jag skrev om i förra inlägget, att göra något aktivt för att förverkliga sina drömmar… verkar gå snabbare i uppfyllelse än man hade kunnat ana. Och jag studsar högt av glädje och nervositet av det jag nu troligen står inför. Att få skriva – att få leva i min dröm.

Dels vill jag också säga detta och skicka med dessa ord denna morgon: Hur häftigt livet än är, hur hög man än är på glädje och lycka och häftiga känslor om livets storhet så är det viktigt (för mig i alla fall – och jag tror det kan vara allmängiltigt) att inte rusa iväg. Inte förivra sig. Inte glömma vem som gett alla dessa goda gåvor. Rent konkret innebär det för mig, att morgonen efter ett av livets bästa, häftigaste dagar, inte hetsa upp mig så mycket i stress och glädjeyra att jag frångår mina rutiner. Rutinerna som ger ro. Att denna morgon inte börja dagen med något annat än jag brukar börja den med: tysthet, lugn, avkiljdhet, tända ljus, tid för läsning av Bibeln och annan litteratur som bygger upp, tid för att stilla sig och tacka Gud. Tid att be för dagen och lägga allt i hans hand. Sätta på musik som gör att jag kommer ihåg vem som ska ha äran.

Och allra sist denna morgon vill jag säga detta: Det finns inget, absolut inget, som gör mitt hjärta så glatt och så helt och så uppfyllt som att få vittna om Guds verk i denna värld. Det gör allt meningsfullt.
Nu ska jag vandra vidare på en dag som också kan bli hur bra och häftig som helst. Livets party fortsätter så att säga.

Kärlek!
/ia.

torsdag 19 januari 2012

för denna längtans skull

-
Nästan det enda jag gör när jag har lediga dagar är att jag skriver. Skriver, skriver, skriver. Vissa grejer att publicera, nu eller såsmånigom. Vissa grejer bara för mig själv.

Och jag tror det är bra. Att det är bra för mig att ha fått ett ”intresse” som växer sig nästan minst lika stark som träningen, som förut var det enda. Det gör att träningen får lite konkurrens om min tid och min uppmärksamhet. Det gör att jag kan bearbeta mitt tidigare liv. Men framförallt har jag hittat något annat som ger mig glädje och mening. För man kan inte träna dygnets alla vakna timmar. Skriva dygnets alla vakna timmar, det kan man ju dock faktiskt göra….


Ibland tror jag dock att jag skriver om sånt jag egentligen skulle behöva prata om. Med några få, utvalda. Det kanske inte är så bra kanske...

Och så tänker jag att jag måste själv ta några aktiva steg för att förverkliga mina drömmar. Mina skrivdrömmar. Så det tänker jag göra. NU.
(det här blev lite luddigt kanske… men men, det får ni leva med).

Kärlek! /ia.

onsdag 18 januari 2012

do you remember

-
Nästa gång ni är i mataffären och funderar på om ni ska köpa kravmärkt, rättvisemärkt osv. eller inte, trots att det är några kronor dyrare (hoppas ni funderar på det i alla fall!) så kan ni tänka såhär: Gud har skapat jorden och alla människorna och vill att jorden ska må så bra som möjligt och att människorna ska ha så rättvisa arbetsförhållanden som möjligt. Och vilken enkel liten grej att visa, framförallt markera till inköparna, vilka värderingar man står för.

Hjälper det inte att tänka på Gud kan ni tänka på mig och se om det går bättre ;)

(Nej, jag köper inte alltid krav. Men jag försöker tänka på det. Kravbananer är viktigt för mig, för att man har hört om så mycket dåligt med det, gifter, slavliknande arbetsförhållanden. Och att jag skriver om det här, liksom det där med att ge pengar till tiggare, blir ju en pusch för mig själv också. Om jag skrivit om det, måste jag ju göra som jag skrivit. Bra!
Och man kan spara in pengar på annat istället: Skippa bilen en dag. Köp två färre klädesplagg under året. Ät ute en gång mindre. Vips så hade du råd med krav och rättvisemärkt. Bra va? :) )




Mitt ständiga kaffemellanmål. Love it - banan är väl en av frukterna med mest socker i - så självklart är den godast! ;)

Kärlek!
/ia.


tisdag 17 januari 2012

love will not die, love will change the world

-
Man ska drömma stort!

Och för att förtydliga det kan jag ju nämna vilka några av mina förebilder är, några som får hjärtat att brinna i bröstet på mig:

- Martin Luther King
- Moder Theresa
- Muhatma Ghandi
Och så finns det säkert tusen andra som gjort en massa bra saker som man aldrig har hört talas om.

Jag säger inte att jag vill, eller tror, att jag kan bli som dessa personer. Däremot tror jag att de aldrig hade lyckats åstadkomma det de faktiskt gjorde om de inte hade:
1. Trott på sina drömmar
2. Haft något större än sitt eget självförverkligande att tro på, en dröm om ett större liv. En dröm om Gud.


Öhh ja. Så då var det ju bara det där med att fundera ut vad man ska göra med sitt liv. Eller nä, kanske sluta fundera och bara leva det, och varje dag komma ihåg att lyssna in sig på Gud, på vilken väg och riktning man ska ta. Så blir det nog bra.


kärlek! /ia.


You don't even know what you're asking me to do

-
Jag vill inte att den här bloggen ska framstå som någon framgångssaga, som att allt bara hux flux blir enkelt och fint. Så funkar inte livet. Så därför tänkte jag berätta lite om de där mindre framgångsrika sidorna, för att dela det lite jobbiga också. Det är skillnad på att dela negativa vibbar, och att visa att man inte är perfekt.

Jag skäms.
För lite alla möjliga olika saker. Och det vet vi väl alla, att det är inte vidare roliga känslor. Ibland kanske man ska göra något åt det där man skäms för, ibland kanske man bara ska acceptera sig själv och sluta skämmas…

Vad jag skäms över?
Vissa grejer skäms jag för så mycket att jag skäms för att prata om det. Så det hoppar vi!

MEN vad jag kan berätta om angående skammen så är det ju så att jag visserligen känner mig 100 gånger friskare nu, just för att jag inte har så mycket ångest och tvångstankar runt mat och träning längre, och det är SÅ tacksamt och GULD värt! MEN jag har fortfarande inte ett normalt förhållande till mat och träning. Och det skäms jag för.
Jag skäms när jag tycker det är jobbigt att träffa människor när jag hellre hade velat träna. Jag skäms när människor ser när jag äter. Jag skäms åt sådana vanor jag utvecklat, och folk skrattar lite åt, t.ex. att alltid äta halva smörgåsar. (fast ofta två halvor, så då hade jag ju lika gärna kunnat äta en hel – men som sagt, sjukdomen är helt och hållet psykologisk och sitter i hjärnan). Jag skäms över mina blodsockersvägningar som kan förvandla mig till en elak, surig, häxa. Jag skäms över att jag, genom att utsätta min kropp för vad jag gjort, får så oerhört svårt att kontrollera hunger. Är jag superhungrig kan jag t.ex. äta rester utan att orka värma dem i micron först. För att min hjärna typ skriker: Äter du inte nu svälter du ihjäl.. fastän jag egentligen vet att man inte gör det. Och sen efteråt känner jag mig äcklig, ofräsch.

Jag skäms över att jag är rädd för hetsätningar och bulemi. Jag skäms över att jag tycker att godis och fikabröd är gott, att jag kan få sockerkickar och sockersug och det känns som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av sånt där. Jag skäms över mina onda cirklar som innebär att eftersom jag försöker hålla igen med så mycket som möjligt med mat och fika och sånt här hemma så får jag en ”det gäller att passa på” tanke när jag är på andra ställen, t.ex. hos föräldrarna, så då ”passar jag på” att äta allt det där jag inte ”får” äta annars: Rostmackor med pålägg, sylt, fikabröd, pasta osv. Och jag MÅSTE äta mycket när jag åker skidor flera timmar om dagen, för att orka. Jag vill orka. Men sen skäms jag för att jag ätit så mycket, blir rädd att gå upp i vikt, och håller återigen igen så mycket jag kan hemma i min frizon, min lägenhet, de dagar jag inte åker skidor. Och så rullar livet på. Och kan ibland tycka livet vore enklare om jag inte tränade så mycket, för att jag skulle kunna slarva mycket mer med maten då..
Jag skäms när jag går på kalas och tar om av maten och fikat. Jag skäms när jag inte kan sluta äta fastän jag inte är hungrig längre, att jag alltid äter upp allt på tallriken, -> GLUPSK tjej. Jag skäms när jag pratar om ätstörningar och hur mycket jag tränar för att jag då tror att folk ska tro att jag är vältränad och smal vilket jag inte alls är.

MEN framförallt, som jag snuddat vid nu, skäms jag för mitt hem. Alltså hem som i lägenheten. Just eftersom detta är min fredade zon, där jag kan ha mina konstiga matvanor i fred utan att någon lägger sig i, så blir det så svårt att släppa in folk i den zonen. Jag skäms när jag har folk hemma hos mig, vilket jag oftast alltså inte har, eftersom jag inte har ett ”riktigt” hem. Har man ett riktigt hem ska man kunna bjuda hem folk på fika och mat, man ska kunna bjuda på bullar och fikabröd, man ska kunna bjuda på smörgåsar och pålägg, man ska ha mat att laga hemma. Jag kan inte ha det. Det är för farligt, gör mig för rädd, illa till mods. För jag är rädd att äta upp alltihopa själv nån gång. (Även fast jag nu börjar inse att skulle jag få bulemi skulle jag fått det för längesedan). Men jag önskar ju fortfarande att gå ner i vikt, det är ingen hemlighet. Så nej, inga mackor hos mig. Inget fikabröd. Inga kakor. Inga pålägg (jo ägg förståss, ;) ) .

OCH i ett riktigt hem ska man ha en TV att glo på. Och massa snygg inredning. Och allt jag inte har…Man ska kunna underhålla människor.
Det är lite jobbigt. För jag vill ju ha ett gästfritt, öppet, mysigt hem där människor ska kunna trivas. Men jag är världens sämsta underhållerska. En dålig husmoder, haha.
MEN jag lovar. Det finns alltid kaffe (eller te!), alltid 70%choklad, och alltid två öron som lyssnar uppmärksamt på vad du har att säga. Och det kanske räcker så, tills vidare. Tills jag kommit lite längre än jag kommit idag.

Varför berättar jag detta?
Jag dels är det nog helt enkelt en liten egositisk anledning, att jag vill be om acceptans för mitt beteende och vanor angående det här med mat och att äta. Mat är inte enkelt, ännu. Jag vill be om ursäkt, en förklaring, varför jag inte bjuder hem mina vänner oftare än jag gör. Men det är svårt, ännu. Och jag vill dela med mig av mina skämmigheter, för jag vet att andra, ni, har säkert saker ni skäms över. Helt andra saker säkert. Men det är när skämmigheterna aldrig få dras upp i ljuset som de kan bli riktigt jobbiga för oss. Jag vill hjälpa mig själv och andra att sträcka på ryggen, vara ok med oss själva, trots alla svagheter, brister och skämmigheter vi bär på. Sluta bär allt själv! Sluta skäms!


Fika... Jag antar att jag tyckte det var jobbigt. Jag var hungrig. Men vem vill framstå som glupsk....?
Suck! / ia-fia, hopplös unge.

Kärlek!

måndag 16 januari 2012

side by side

--
Efter några dar med träningen förlagd i skogen, tystanden, ensamheten, snön (underbart!) så är det ändå rätt gött att få grotta ner sig i lite rejäl styrketräning på gymmet, med rätt dålig hårdrock på alldeles för hög volym i högtalarna, och det stinker av svett. Jag gillar’t!
Och eftersom jag bara hinner träna styrka nån gång per vecka nu så gäller det att prioritera lite. Vilka muskler tar jag slut i först vid skidåkningen? Tydligen ryggen (åhh min kassa rygg – man ska inte vara rädd för ryggskott, igen, när man är 23!) och biceps. Så idag blev det: rygg och biceps.
Och åhh vad jag känner att intresseklubben antecknar nu.

Övrigt: jag och julen håller på att göra slut. Lite smärtsamt är det, men jag kör på en rycka-bort-plåster-långsamt taktik, lite julgrejer bort för var dag. Snart har vi separerat helt. Och kanske, kanske, att till och med jag kan inse att det finns nått fint i att gå mot ljusare tider.

Dessa tre meningar har jag klämt ur mig senaste veckan (och jag vet att vissa jublar av förtjusning!)
- ” jag var trött och orkade inte träna ikväll så jag ser på film istället”
- ”jag har kommit på att det är ganska fint och bra och bo i en småstad ändå” (det är denna Jocke hoppar i taket av glädje åt)
- ”jag har ju alltid tänkt att jag kan bo i lägenhet jämt, men nu börjar jag ju lite vilja ha ett hus såsmånigom” (efter ett besök i Kransholmarnas nya, fina hus)
VAD händer med mig?? Jag kommer bli en lantlig Svensson med volvo, barn, hus. Fy! Haha. Men banne mig ALDRIG någon hund, där går alla rimliga gränser!

Och nu fick ni ett inlägg som inte handlade om Gud. Passa på att njut för man vet aldrig när det händer igen ;)

KRAM och kärlek!
/ia.

och jag hade inte glömt hur man älskar

-
Det skrivs ju en hel del om den där Gud på denna bloggen. Ni som hängt med en längre tid har säkert sett en förändring av innehållet i mitt skriveri, och det beror ju på en förändring av hela mig. Många gillar det nog. Vissa gillar det säkert inte. Som vill att jag ska bli gamla vanliga ia. Mindre överdramatiskt. Mindre ”seriös”. Att jag blivit ”fanatisk”. En nörd eller nått. Fine, så länge jag vet vad som är sanning och lever efter det så är det ok med mig i alla fall. Jag strävar inte efter att bli omtyckt av allt och alla. Jag strävar efter att vara den jag är skapad till att vara. Och sanningen ska göra er fria.

Det jag skulle komma till var detta: OM det är någon som undrar lite smått hur man kan hitta den där Guden jag babblar så mycket om, eller om det är någon som vill komma sådär nära så att man får rysningar, glädjetårar och en helt sprudlande livsglädje så har jag ett knep. Är det någon magisk, svår formel? Nej. Något jättesvårt, invecklat, avancerat som bara går att fånga för vissa människor? Nej. Måste man ha gått igenom någon sorts livskris för att uppleva det? Nej, jag tror och hoppas att det inte är så, även om det var det som fick mig att få upp ögonen.


Ja men hur gör man då, för att närma sig Gud. (det kan säkert vara olika, jag är inget facit - men jag berättar vad som hjälpt mig!) De två allra enklaste, simplaste tipsen jag kan ge (men sjuuuukt effektiva) är det som människor gjort sedan urminnes tider: Läsa Bibeln och be.

Lägger man ner bara lite, lite av sin tid på detta, och lite mer av sin koncentration, uppmärksamhet och sitt hjärta så lovar jag att det kan hända grejer. Häftiga grejer. Att lära känna Gud är ju grunden till i att kunna ha en relation till honom. Hur får man en relation till någon utan att umgås med den personen? Om du ägnar precis all din tid åt andra saker än Gud så kanske du hamnar långt ifrån honom (han står alltid kvar!). Och Gud blir inte arg för det. Men jag tror att DU missar mycket av livets storslagenhet.

Sedan jag började….
· Läsa Bibeln istället för tidningen på morgonen
· Be under mina promenader istället för att lyssna på destruktiv musik
· Lyssna på ”kristen” musik, lovsång osv.

…. så det hänt så sjukt mycket bra med mitt hjärta. Det har blivit rött istället för svart. Det har blivit av kött och blod istället för en sten som kämpar för att inte spricka sönder. Det har gjort mig glad istället för ledsen. Det har gjort mig inspirerad och handlingskraftig istället för bitter. Det har gjort att jag kan blöda för andra människors skull istället för att tycka mest synd om mig själv. Det har fått mig att lyfta blicken från mina tår (eller rättare sagt från mina s.k. fettvalkar) till den vackra världen som omger oss. Det har fått mig att känna tacksamhet istället för självömkan. Det har fått mig att kunna känna ro i kroppen istället för ständig rastlöshet och missnöjdhet. Det har fått mig att drömma drömmar om att förändra världen istället för drömmar om att bli viktlös.
Räcker det så?

OCH, om man dessutom äter sig mätt och nöjd och glad ovanpå detta så kan ni ju förstå vilken förändring livet tagit.


I LOVE IT! (och lite spännande för människor som börjar lära känna mig nu - för de lär känna en ia som jag själv är helt ny med... men jag tror jag gillar henne!).


livet är så mycket större än vad jag är i mig själv. och det är häftigt...!

/
kärlek!
Ia.

Ps. idag var det återigen på väg att hamna ett sådant där inte uppbyggande inlägg här. Denna gång om orosklumpar i magen pågrund av min oerhörda lathet och slarvighet och omogenhet och ”äh det löser sig” attityd. MEN jag tror det löser sig, annars dör ingen för det, och jag gjorde såsom jag ska göra: pratade med EN person som fick lugna mig lite. Så slipper jag sprida negativa vibbar på bloggen. Jag vill sprida det goda, inget annat. Och jag lär mig, dag för dag. D.s.


söndag 15 januari 2012

they will worship.

-
något jag märkt på senaste tid:

när jag är i t.ex. kyrkan, eller något annat sammanhang där människor talar om Gud, om vad Gud gjort i deras liv eller betyder för dem så reagerar min kropp instinktivt och fysiskt: Jag får rysningar, ståpäls, gåshud, kalla det vad du vill.... det är lite häftigt tycker jag, att känna hur varje hårstrå på kroppen reser sig när Gud är där.

Det får mig att tro att det är sant. Att det är verklighet. Att det händer grejer.

kärlek!
/ia.

lördag 14 januari 2012

these days

-
jag hade tänkt skriva ett inlägg som jag ångrade, men jag låter vara bilden jag la hit vara kvar...



för idag har jag fått pussa på denna lilla groda <3 !!

och hans snälla mamma har åter gjort mig till en blond tjej med lite lugg, like the old good times...
så nu är vi tillbaka till tiderna där man måste ha lite kemikalier i håret då och då...jag gillar't.

och dagens kilometer blev 23st till antalet (skidorna alltså).
ja det var det det.

kärlek!
/ia.

fredag 13 januari 2012

jag ska sjunga så högt så du hör: jag älskar dig.

-



Jag älskar den här staden, Falun.
Inte älskar som att jag aldrig skulle kunna lämna den, det är dags när det är dags. Men jag älskar den som att i att vi har försonats med varandra. Som att jag inte skulle vara en av alla dem som lämnar sin ungdomsstad med ord som ”åh jag hatar den där lilla hålan”.

Skulle jag lämna Falun nu, skulle det inte vara för att jag flyr från den. Som jag gjorde -09, när jag flyttade till Stockholm. Då var det flykt. Flykt från min familj, flykt från min skola, flykt från ytliga bekantskaper, flykt från pojkvän (eller det var ju redan då en före detta sådan, men ja, flykt från alla försök att leva tillsammans med någon som inte delar min tro…). Flykt från krogen och alkohol. Flykt från min livsstil. Flykt från ätstörningar. Miljöombyte, som man så fint kallar det.


Och jag visste inte ens om jag nånsin ville tillbaka. Nån gång följde jag med kompisar hem på loven för att slippa åka hem. Så mycket dåliga minnen, dåliga referenser.
Planen var, eller det jag ville i alla fall om det inte var för alla praktiska detaljer, att fortsätta plugget nån annanstans. Stanna i Stockholm kanske, eller Jönköping, Göteborg var väl också alternativ. Kollade upp allt en del. Jag trivdes ju bättre med mitt liv nu, så vart ville jag bo? Vad kunde jag få ut bästa möjliga av?

MEN
påsklovet -10, då jag var hemma i Falun över lovet hände detta:
Jag hade bestämt mig att jag under lovet skulle ta beslut om vart jag skulle satsa på att bo. Stanna i Falun eller försöka vara kvar i Stockholm. Jag var ut på krogen på påskafton, nykter, med gamla gymnasiegänget. Inte jätteroligt. Och jag hade bara varit på krogen en liten stund när en sån där gammal bekantskap dök upp. En av alla de där man kände för att man festat tillsammans.
Och det första han frågade var: du går på nån sån där bibelskola nu va? Jag: jo… ja det gör jag. Han var väldigt ivrig att prata om detta, och Gud, med mig. För han var nämligen ateist. Fullt övertygad, genomtänkt ateist, med massa argument hit och dit. Och vi pratade. Pratade Gud. Från ca tolv, ett på kvällen. Till klockan sju på morgonen! (ha, galet att tänka sig jag var vaken så länge ju!) Och ha sa orden, som fick mig helt och klart bestämma att jag självklart skulle flytta tillbaka till Falun: ”Jag har aldrig träffat någon kristen i min ålder här i Falun”. Så himla tragiskt! Självklart, självklart var min plats här. Om ingen annan ville, så fick jag allt lov att ge lite tillbaka till denna stad och inte bara smita. Det vore fegt. Vara kvar, göra om och göra rätt.

Det behövs unga kristna i studentåldern i småstäderna. En av anledningarna till att jag inte ville flytta tillbaka var ju just den: det finns inga kristna i min ålder att umgås med för mig här. Nä men fine, då umgås man med folk som inte är exakt samma ålder! Skaffar lite vänner över alla tydligt dragna generationsgränser.
Såklart det behövs unga kristna 20-30åringar i t.ex. Stockholm också. Och det var ju så trevligt med dessa gudstjänster när man för en gångs skull var omgiven med en hel hög jämnåriga. Man kunde ju till och med spana in killar på gudstjänsterna, inte vanligt förekommande här i Falun kan jag ju säga!

Men det var ett beslut och ett val. Jag flyttade tillbaka till Falun med vetskapen att det inte kommer vara en massa student-kristna i min situation som singel och så. Och jag flyttade tillbaka med inställningen att: ok, jag kommer inte träffa någon kille de närmaste 1,5åren eftersom det inte finns några kristna killar för mig här.
Men det var ok. För jag tänkte att jag få betyda mer här, fylla en roll. Behövas mer. En kristen, singelstudent i en småstad.

Och jag är så glad att jag flyttade tillbaka! För nu har jag försonats. Försonats med min familj, min uppväxt, min stad, min skolgång, min kyrka, min församling (som jag äääääääääälskar!). Falun är inte längre staden där jag försökte svälta mig själv och dricka mig bekräftad.
Falun är staden där jag älskar. Där jag blev frisk. Där jag fann vänner, fann församling. Där jag hade mina 1,5 roligaste skolår. Där jag döpte mig. Där jag trivdes i min lägenhet. Där jag hade massa mysiga fikastunder nere på stan. Osv….

Lämnar jag nu, lämnar jag utan flykt och med positiva minnen och frid i hjärtat. (fast fram till 15aug har jag ju ett anställningsavtal så var lugna, än blir ni inte av med mig! )

kärlek!
/ia.

--

jag är svag, men ändå stark
arm och fattig, ändå rik
jag var blind, men nu jag ser
allt som du gjort, allt som du ger

kärlek! gör det bästa av din dag.
/ia.

torsdag 12 januari 2012

Och du undrar hur kan nått gott existera, allting är så svart, var finns det dag i denna natt?

-
När jag skriver och berättar historier ur mitt liv som ätstörd vill jag bara förtydliga att det inte är för att ni ska tycka synd om mig. Det är inte ett dugg synd om mig!
Jag skriver för jag vill berätta om den förvandlingen som skett. Om vad jag lärt mig och vill dela med mig av. Visa på hur Gud kan förändra liv. Men också min egen vilja. Man måste vilja må bra!



2012-01-09

Så idag tänkte jag berätta om ett litet exempel på hur mitt liv, tror det var i våras, kunde vara och hur jag inte tänker gå tillbaka dit igen:

Jag och mamma skulle åka och hälsa på Anna&Mats. Hans lillebror, som också är en god vän till mig, var där med.
Vi åkte och i bilen kom allt bara upp. Mamma har en sån förmåga, att se rakt igenom mig. Jag kan inte dölja. Och jag bara grät, och grät och grät. Över mitt liv. Mamma bad mig till och med att stanna för att hon trodde inte jag kunde köra bilen trafiksäkert i mitt ”tillstånd.”
Jag grät. Dels för att man gör det när man inte äter ordentligt. Man blir trött, slut, orkeslös, ledsen, deprimerad. Jag grät för att jag tyckte mitt liv var så tråkigt. För att jag kände mig ensam, jag har absolut ingen. För att de vänskapskontakter jag hade kände jag inte gick på djupet. Jag kunde inte vara mig själv, inte dela mitt liv, inte berätta hur jag mådde. Kyrkan var fin, men det var ju bara en timme nån söndag. Jag ville ha mer. Jag ville ha gemenskap. Jag ville ha någon som såg mig, ville vara med mig. Jag tyckte alla par bara umgicks med varann och aldrig bjöd in mig. (mmm, vad fina tankar ia!) .
Och: när vi kom till anna&mats så var jag fortfarande i halvt upplösningstillstånd. Och skämdes. För mina söndergråtna ögon. Och ville inte visa mig. Orkade inte umgås, vara trevlig. "Kan inte du också försöka vara lite trevlig nån gång" är en kommentar som, kanske välförtjänt, fällts över mig alltför många gånger. Sant, men man blir inte direkt gladare av det. Bara ännu mer ledsen för att man misslyckas så totalt, inte bara med sig själv, utan att man också förpestar omgivningen för andra...
Hursomhelst:Så istället för att umgås med dem, och med Mats bror, (ingen av dem träffar jag ju jätte, jätte ofta) måste jag gå upp och lägga mig i anna&mats säng och bara gråta, samla ihop mig själv. Sov lite kanske… Innan jag tillslut kunde samla mod nog, ork nog, att en liten stund gå ner och vara människa bland andra människor.

Och jag vill inte att mitt liv ska vara så! Jag vill aldrig mer behöva gå och lägga mig i en säng och gråta istället för att umgås. Det har redan hänt för många gånger. Det får vara slut med sånt nu.
Jag vill älska, umgås, dansa, skratta. Gråta av sorg, inte av utmattning och missnöjdhet. Jag vill vara mitt i det. Mitt i det röda, bultande livet. Inte ligga undangömd i ett hörn, i en säng, med ett trasigt hjärta.

Och jag är tacksam, idel tacksam, för denna nya ia som skrattar så mycket mer än hon gråter. Fint betyg på ett liv va? (fast man SKA gråta när man behöver det!). Och jag är glad, för min egen skull, att jag kan möta världen på ett nytt sätt. Och jag är glad för andras skull, för den ia ni nu möter är en helt ok person tycker jag. Ganska glad, ganska snäll.



kärlek!
/ia.

onsdag 11 januari 2012

du gör mig rädd, allt kan gå fel.

-
har åter igen kollat på en halv film. för när vändpunkten kommer, när lyckan vänder för de där vackra, lyckliga kärleksparen och det börjar gå åt skogen så klarar jag inte av att se längre och måste stänga av. det gör för ont annars.
that's me.

och ikväll har jag kämpat. och vunnit. hanterat mig.

kärlek!
/ia.

If you think I leave you when you’re down on your knees ….I wouldn’t do that.

-
Jag, och många med mig, vet jag beter sig såhär: Man är jättestressad. Kan knappt andas. Sen, när det blir lugnt, blir man på en gång rastlös. Och kan knappt andas. För man har ingen ro i kroppen. Att sitta still. Att vara ensam. Att faktiskt inte umgås med någon på flera timmar. Hemska tanke! För när vi väl är ”ensamma” så är vi (jag) ju hela tiden uppkopplad på facebook och smsar.

Och det är bra att vara stressade, tror vi. Eller i alla fall coolt. Häftigt. Det är då man är någon. Har man en helt tom kalender och ingenting att göra, är man en nolla. Har man däremot fullt upp precis jämt, ja då är det någon form av status… Att vara fullbokad är att vara populär. Är man populär är man inte misslyckad.

Och nej, jag tycker inte att man ska börja sitta ensam hemma bara för att. Jag älskar att ha saker för mig, umgås, vara social i den mån jag orkar. Alla är olika och behöver olika mycket ensamtid.

Men det är sorgligt att det nästa är skämmigt att berätta om att man är ensam. Att man har långtråkigt. Men eftersom jag inte är ute efter att framstå som hipp och cool med världens mest fantastiska liv så: jag har många gånger känt mig ensam. Suttit hemma en fredag eller lördagkväll. När alla andra har så roligt. Ohippt va?

Och jag kan få panik av att vara själv.

Varför är det så? Jo, såklart vi är skapade för att ha gemenskap med varandra. Men ibland tror jag det höga tempot är skadligt för oss. Att vi rusat på i sådant högt tempo att vi glömt bort att lära känna oss själva. Vem är jag egentligen? I mig själv, när jag inte umgås med andra människor? När jag inte hela tiden blir bekräftad av andra människor, för vad jag gör, uträttar, presterar. Och hur mår jag egentligen? När jag inte rusar på i 110km/h. Är det därför vi inte vågar stanna upp. För att vi är rädda för oss själva, våra egna känslor, rädda för att släppa fram ensamhet och negativa känslor?
(ni fattar att jag skriver detta inlägg lika mycket till mig själv som till er va?)

Men i längden, hur bra tror ni att det är att må bra bara för att man rusar på i livet, omger sig med så mycket informations/mediebrus, att vi egentligen inte vet alls hur vi mår. Att stanna upp, släppa fram det där i oss som kanske inte mår så bra är… obekvämt. Lite jobbigt. Men i längden… tar man reda på sina djupaste bottnar, sina djupaste rädslor kanske man tillslut också vågar ta tag i dem och inte skjuta bort dem längre.
Och höjderna du kan nå när du varit nere på botten och vänt är…. oanat höga. Värt att söka där i bottenslammet, värt att hitta de mindre fina delarna av dig själv. Vem vet, du kanske kan hitta något där. Hittar kärleken. Hittar Gud.

Kärlek!
/ia.