fredag 29 oktober 2010

--

En bra födelsedag kan typ se ut såhär:

Egentid och promenad
Paket och kuvert
Massa grattishälsningar
Kaffe-stund med en bra vän
Träning!
Kina-mat & Film med en annan bra vän
God natt

Så tack för den fina dagen!

Men när jag (okej jag ÄR ju iofs 22 men…) förväntas vara en kvinna, tänka, känna, göra, som en kvinna kanske borde göra, då blir jag bara livrädd. Så där så att jag inte kan andas. För jag känner mig så ofta bara som ett litet, litet barn. Men får man vara det?


I eftermiddag åker jag till Stockholm så då kanske ni slipper mitt bloggande på nån dag ;)

Och det ska bli så bra att hälsa på fina staden och fina människorna där. Tror det behövs.
För jag har nämligen i uppdrag att tänka också. Fast det borde ju inte vara några problem, jag tänker ju redan alldeles för mycket.

/ia.

onsdag 27 oktober 2010

--

Och idag är jag glad för något sånt där som jag inte borde vara glad över, eller i alla fall inte öppet borde berätta att jag är glad över, om man är ute för att kamma hem frisk-poäng.

Men det skiter jag i.

Så: jag är glad för att jag, igen, kommer i mina ”är du tjock-eller-smal” – jeans. Mina april/maj-07 jeans. Mina storlek 24 jeans. Som jag i våras och somras trodde det var helt omöjligt att nån gång mer i livet kunna klämma i sig i igen. Sorgligt och frustrerande.
Men nu sitter de som ett smäck. Och jag är glad. Lite lön-för-mödan-tänk. Äntligen ger slitet lite resultat-tänk.

Jaha, hon är knäpp/tragisk tänker du. Njae, jag skulle hellre kalla det för att jag är ganska präglad av ett tankesätt som lyckats etsa sig fast i min hjärna ganska hårt.

MEN det är en stor skillnad på att bli glad för en sån här grej, och på att detta skulle vara det enda som betyder något. Kanske är det som är skillnaden på friskt och sjukt? Jag blir glad av detta, men det betyder inte allt. Är inte hela min dag. Vänner (fin lunch med Zara idag, tack!), skolan, Gud, familj, drömmar, längtan, fritidsintressen osv. är också saker som påverkar mitt mående. Vikt kanske fortfarande är för viktigt (haha ordvits!), att jag fokuserar för mycket på det. Men jag jobbar på att det inte ska betyda allt… och det gör det inte heller längre. Hoppas jag.

/ia

--


"Det är inte Guds som har gjort döden,
han gläder sig inte åt att liv släcks.
Nej, till att leva skapade han allt,
och i allt som blir till i världen bor hälsa." /The holy bible.

Guds välsignelse över din dag!
kram /ia.

tisdag 26 oktober 2010

--

Inte ens jag, som älskar att tänka, filosofera, analysera osv, osv kan ju jämt skriva om stora saker, livslärdomar, tankar om Gud, livet, kärleken m.m.
Ibland behövs de lite triviala vardagssaker bara.

Som att jag gläds över att jag tror jag lyckats gå in mina kängor i storlek 36 (eftersom det inte fanns 37:or), så nu har jag tänkt att gå runt i nästan-för-små-skor i vinter. Korkat egentligen. Men jag är ju lite korkad så det passar bra.

Som att det ska bli sjukt kul/mysigt att åka till STOCKHOLM i helgen och träffa betelkollektivet Madde, Erica, Olivia igen. Längtar och saknar. Tänk att få krama de tjejerna igen liksom!

Som att jag tror jag återfått formen lite, efter förra veckans sömndipp. Jag orkar igen. Och kan äta, för det är stor skillnad på att inte kunna äta och att inte vilja äta, och förra veckan var det just kunnandet som brast, inte viljan. (Och om graviditet innebär illamående i 3-9 månader så vill jag aldrig bli gravid tack!)

Som att det var supertrevligt att träffa Sofia F i helgen, på visit från Ume. Du är underhållande, minst sagt :)

Som att vår basgrupp är så sjukt effektiva vilket innebär mer ledig tid, vilket är najs. Och väldigt fina & bra människor i gruppen också.

Som att jag tror jag har fått en ny tjejkompis, som jag ska fredagsfika med. Mycket trevligt.

Som att jag inte vill bli 22, för jag tycker det är en ful siffra. 21 är så mycket mer estetiskt tilltalande.

Och det där andra, lite större, får jag väl försöka knipa käft om. Tillsvidare. Tills jag kanske spricker.

/ia.

måndag 25 oktober 2010

--

Lite oro. Lite rädsla. Mycket glädje. Mycket frid.

Ska allt va enkelt? Ska allt va enligt planerna? Har alla samma plan? Är vissas vägar mer krångliga och trassliga än andras? Finns det en större mening? Lurar jag mig själv? Prövas jag? Är jag låst? Är det du Gud? Är det nån annan? Var är hjärtat? Ska allt vara perfekt, alltid? Ska man lyssna på andra? Eller bara sig själv? Ska allt vara bra på en gång? Ska man ha förväntningar? Jur mycket får man förvänta sig egentligen? Skrämmer jag mig själv? Rusar jag in i en återvändsgränd? Tänker jag för mycket på framtiden? Tänker jag för lite på framtiden? Är jag bortskämd? Har jag tålamod? Är jag feg? Är jag dumdistrig? Begär jag för mycket? Har jag något att ge? Eller kan jag bara ta? Är jag egoistisk? Kan jag kompromissa? Ska man kompromissa? Vet jag vad jag gör? Är jag barn? Är jag vuxen? Vågar jag vara glad? Flyr jag ensamheten? Vågar jag lämna ensamheten? Ger tiden svar? Har jag en annan väg att gå? Eller ska man vara som dom andra? Lyssna på goda råd?

Lite funderingar sådär.

Ha en bra dag.
Kram / ia.

fredag 22 oktober 2010

--

Today must have been one of the strangest days
Some would say that you won’t find love that way
The best days are not planned by common sense
By lack of time
You just happen to be where everything feels fine

It’s a new secret i have found

From today i'll change my priorities around
I’m no longer in command, and people say
I’m off solid ground and you're to blame
But they don’t understand, people never do
It's confusing, i don’t expect them to

It’s a new secret i have found

Today must have been one of the strangest days
I found a place where i could stay
And people say that it will kill me,
But they don’t understand
People never do, but it makes sense to me
To be senseless to change my plans for you

It’s a new secret i have found
And i'm off solid grounds for you



eller lyssna själv, Anna Ternheim - My secret.
och jag tror inget annat kan beskriva det bättre just nu.

/ia

onsdag 20 oktober 2010

Om jag hade varit en självgod och publicerings/uppmärksamhets-galen människa, hade jag kanske tipsat intresserade att gå in på http://www.ikon1931.se/blogg/lina och läsa hennes senaste blogginlägg.
Och så kanske jag hade tyckt att det var lite coolt, att lilla lilla jag, blir omnämnd på en utav mina stora blogg/text förebilders sida. Dessutom på IKONs hemsida, som väl måste vara Sveriges största kristna ungdomsmagasin..?
Och så hade jag varit glad över att jag gjort en annan människa glad.

Men eftersom jag är så förbannat svensk och ödmjuk så gör jag inte det. Håller tyst och ler lite i smyg.

Eller…..? Eller?

NÄ, va sjutton! Man ska väl dela med sig av sånt som gör en glad. Vara lite stolt över att man tar mod till sig och gör sånt där som man tänker att man borde göra men aldrig gör. Att våga ge komplimanger till människor man inte känner. Nuförtiden försöker jag faktiskt göra det. Och det kanske är ok att inte vilja vara en grå mus?

Och om inte annat, gå in och läs för att det är en ruskigt bra blogg med bra tankar och Lina skriver så fint så fint om saker som berör. I alla fall mig.

Puss
/ia.

tisdag 19 oktober 2010

--

idag har jag typ tagit tag i såna där jobbiga saker i livet. som att gå ut med soporna. och rakat benen. Duktigt ia! (fast jag råkade lyckas med ett jack också. bloooood!) Men visar annars på mycket stor mognad och ansvarstagande här i vuxenlivet.

fast ibland kanske man måste göra mer jobbiga saker än så?


"gråt inte för spilld mjölk". Nä, och gråt inte för spilld fil heller!

skulle vilja investera i en ny kamera. har ingen alls just nu. men kortsiktigt tänkt är det ju roligare att köpa kläder...

godnatt/ia.

--

öva. öva.
även när man inte har nån inspiration.
så, varsegod:



höstvinden blåser kallt
vindar
som sveper bort alla löv
Låt det blåsa
Herre, blås bort allt det gamla
så jag kan stå där
naken och skygg
men med chans till nytt liv
En ny vår

Låt det blåsa
ett sista försök till försoning
blås bort bitterhet och ilska
och låt det starta något nytt
som dom röda gula löven
virvlar ner
låt mina tårar blåsa bort

ett höstregn
sköljer bort det gamla
sköljer gatorna rena
nya vägar, ny stad, ny möjlighet

som en lövhög
det gamla och smutsiga
får multna bort
under vinterns kalla täcke
så kan kanske sorgerna sakta glömmas
lämnas under ett lager av kall kall snö
och när solen kommer
är det borta
borta
för alltid


/ia
okt-10.

måndag 18 oktober 2010

--

jag har en fantastisk ny, fin andra familj i min församling. jag har en tro som jag vet inte bygger på en bibelskole-bubbla. Jag har bättre kontakt med min första familj än på länge. Jag går, äntligen, ner i vikt. Jag har en ny, fin vän.

får man lov att bara vara lite glad och lycklig?


/ia.

fredag 15 oktober 2010

facit: det förra inlägget handlade om mamma. <3

och...

jag tror man mördar monster bäst genom att sluta låta bli att prata och låtsas om dem Ut med språket bara!

(och jag vann tävlingen mot mig själv igen idag på löpbandet. ett misslyckande kommer allt närmre. jag tävlar och tävlar och idag är jag glad)

/ia.

--

tänk dig, att en väldigt väldigt nära relation kännts väldigt, väldigt svår. Nästan förstörd. (och skuld och ansvar ska man kanske inte alltid reda ut?) Och du har nästan gett upp hoppet. "Jahapp, men det är så här". Fast innerst inne gör det ont ont.

och så: förändras saker.
Man kanske får lov att brista sönder inför den man egentligen älskar. Som älskar en tillbaks.
Släppa lite hårdhet. Släppa fram det lilla lilla barnet. Som vill bli sedd, älskad, hörd för den hon är. Inte för vad hon presterar. Inte för om hon är duktig eller inte. Bara för att hon är hon.
Att våga, för första gången på många många år, säga: Jag älskar dig.
nervöst, med det gick.

och känna hur man läker litegrann. Från rätt håll. Från insidan.
Det ger mig hopp igen.
Det kanske tar tid. Men det kan gå. Jag som hade slutat drömma.
Bara man får vara. den man är. Utan att bli dömd, bedömd, fördömd.

Idag fyller någon år. Någon, som jag älskar.

och just nu skiter jag i att andra, inte lika nära, relationer gått åt skogen.
och just nu skiter jag i det där med själslig rehabilitering i Stockholm.
för just nu är jag en nöjd, nöjd Falubo.
Nöjd och nervös.
För först händer inget. Och inget. och inget.
och sen händer allt.
så snabbt.
Himla liv, typiskt dig att göra så.


och ja, jag älskar att vara kryptisk.

/ ia.

onsdag 13 oktober 2010

Jag har lite svårt för vissa grejer.

Typ cynism. Alltså när människor är cyniska. (betyder typ ”känslokall livsåskådning” enligt Wikipedia, säker källa, haha). Nä men människor som ser så kallt och analytiskt och negativt på allt och aldrig lägger in känslor och som alltid verkar tycka att allt är besvärligt, jobbigt. Som verkar tro att alla bara gör saker för att djävlas med just dem.

Ja cyniker och gnällkärringar. Klaga, klaga på allt. Rynka på näsan. ALLT är jobbigt. Usch, måste man plugga. Usch måste man träna. Usch måste man umgås med människor. Och ska alltid göra det så lätt som möjligt för sig. Ser inte att man får möjlighet att lära sig, utvecklas, få erfarenheter. Nej allt ska helst vara serverat på silverfat, så lite ansträngning som möjligt.

Och falska människor. Som ler inställsamt och pratar snällt till allt och alla men så fort den andra lämnat rummet så snackar man skit om personen man just smilade in sig för. Usch! Då behöver man väl inte låtsas och vara så himla inställsam.

Vad vill jag nu ha sagt med detta? Vete sjutton. Känndes just som jag var den värsta klagaren av alla. Nä, men man märker ju hur negativa människor suger musten ur en.

Men ge mig lite rakhet och ärlighet. Mindre skitsnack. Lite livsglädje tack. Lite entusiasm kanske.

Nä nu borde jag gå och köpa mjölk. Tänkte skriva att jag inte orkar, men efter detta inlägg inser jag min dubbelmoral i att klaga över att jag borde gå iväg och köpa mjölk.
Så: Yes nu ska jag få gå ut i det härliga höstvädret och gå till affären. Alla tiders!

/ ia. ( besserwissen? )

tisdag 12 oktober 2010

--

Det är underligt. Hur saker och ting liksom förändras när man minst anar det.
Precis när ögonen är som mest söndergråtna så händer det något. Något litet som gör att allt känns lättare, ljusare.
Och Nej, jag tror inte på ödet. Och Nej, jag tror inte på slumpen. Men Ja, jag tror på Gud.

Och jag ler.


God natt /ia.

söndag 10 oktober 2010

--

En lapp, med dessa kloka ord sitter på mitt kylskåp. och OBS, jag har så pass med självinsikt att jag ser det hela som ett skämt, lite självironi skadar inte ibland. Det kanske är så man måste hantera sig själv och sina knäppa sidor, driva lite med det hela?


Träningens 10 budord
1. Du ska inte andra intressen hava jämte träning.
2. En dag utan träning är en dag utan mening.
3. När Du vilar tränar dina konkurrenter.
4. Den som tycker träning är roligt, tränar för lite.
5. Träning är ett tillfälle att tävla.
6. Så länge Du är seg kan du inte bli övertränad.
7. Det som inte dödar, det härdar.
8. Smärta är svaghet som lämnar din kropp.
9. Många äro kallade, få äro utvalda.
10. Det finns många sätt att bli dålig på, men bara ett sätt att bli bra på: TRÄNING.

haha! goda ord va?


















men en liten seriösare fundering är varför man inte alltid kan må som man mår typ en timme efter ett hårt pass? Livet skulle vara lite enklare då. När endorfinerna pumpar. Är det därför man/jag vill ha den där kicken helst varje dag. Ett beroende. Som kanske är både bra och dåligt. Som sparar världen från gråtklumpar. Och det kanske också är både bra och dåligt.


Puss /ia.

--

blod, svett och tårar
är det då man känner att man lever?

/ia.

onsdag 6 oktober 2010

--

Trodde (på gårdagens indikationer) att det skulle vara en dag med illamående. Men jag har kunnat läsa hela dagen utan varken det eller yrhuvud.. Och inte frusen. Och inte trött. Jag var inte ens sådär galet kaffesugen. Först undrar man ju om man är sjuk på nått vis. Fast välmående är nog ett mer passande ord.
(Liksom inte sugen på kaffe, hallå? Fast drack ju ändå, för mysfaktorns skull)

Tacksam.
Ja, tack Gud och världen för idag. Godnatt.

/ia.

--

”Just don’t ask me how I am”

För vad händer då? Faller vi sönder, tappar vi vår mask?

Men vad händer med vänskap när man slutar att se varandra i ögonen och säga: Hur mår du, på riktigt?
Och vad händer med vänskap när man slutar att förvänta sig att få ett ärligt svar på den frågan?
Vad händer med oss, när vi spontant, dag ut och dag in, till de som ska vara våra vänner med slentrian svarar ”Jo, det är bra (ev. tillägger man ”men jag är lite trött”), hur är det själv?”.
Vad händer med samhället när ingen är beredd på opolerad yta, på någon som säger: Nej, jag mår faktiskt inte så bra. Hur ser vi på de personerna? Passar de inte in?
Och jag beundrar så, människor som vågar säga hur de faktiskt mår. På riktigt.
Kanske inte till hela världen. Men till de som finns där, och vill hjälpa.
Och ja, jag är falsk ibland. Och ärlig ibland. Som vi alla?

Du är där
Men ändå inte där
För du sitter bakom en hög, hög mur
Som är byggd av sten
Som stänger dig inne, det riktiga du

Du hänger ut ett leende
En passande kommentar då och då
Skrattar ibland när du borde
Så att ingen ska se, att du inte finns där
En tavla utanpå din mur
Att betrakta, beskåda. Låtsas
För du släpper ingen in
Innanför
Fastän du inget hellre vill

/ia.

tisdag 5 oktober 2010

--

sitter och sorterar gamla foton. det var ungefär vad min hjärna klarade av ikväll. (får plugga imorn) och det slår mig i hur tydligt jag kan dela in mitt liv i ett innan och ett efter. eller är det bara inbillning? inbillning i min hjärna som tycker att leendet nådde ögonen på ett annat sätt innan. (det är nog för att jag i min hjärna gör den tydliga uppdelningen som jag tycker jag ser det på bilderna också...)Men å andra sidan var det mycket yta då. Och det finns ett annat djup nu.
hmm...?

annat idag: jag blev så trött i benen att jag inte ens orkar vara nöjd.
















men vi måste ju i alla fall vara dom coolaste! nånsinn.


/ia.

måndag 4 oktober 2010

--

idag har jag varit fru-vakt. mycket trevligt.
har ett växande diskberg.
men är nöjd över gårdagens tavelköp.

och så funderar jag på livets stora frågor och planerar att ta såna där livsavgörande beslut som att inte färga håret på ett tag. Bli lite vintergrå.
fick också igår för mig att jag ville klippa av mig håret nåra decimeter. Men det vill jag ju INTE egentligen så om jag får nått dumt för mig, försök stoppa mig snälla!

/ dagens djupa Ia.
puss.

söndag 3 oktober 2010

--

















Ibland får jag lust att skrika som Agnes (var det så hon hette?) i Fucking Åmål:
- Jag vill vara lycklig nu och inte om 25 år!!!
(Nej, i mitt fall handlar det inte om att jag är lesbisk…). Men visst förstår man frustrationen. Det kan kännas som vuxenvärlden säger:
- Livet, det är när du har en partner och ett jobb.

Jaha, men om man är ensam då, och inte har ett hus, eller barn, eller partner, en själsfrände, eller jobb, eller bil, eller söndagsmiddagar eller världens coolaste, roligaste och flaschigaste liv…???

Och ibland kan den här känslan förstärkas ännu mer av kyrkan, och av att vara kristen. ”The best is yet to come”, ”I himlen där kommer allt bli bra”, (läser en bok nu som heter "I himlen får jag äta" - det kanske är därifrån jag, omedvetet, fått inspirationen till det här inlägget) I himlen där kommer det vara paradis och guld och gröna skogar, men här i den här världen får man stå ut med att lida.

Och visst, jag tror det är sant. Och att det kan vara bra. Bra, att ha ett lite mer långsiktigt perspektiv. Bra att vara inställd på att livet ibland är bajs och att det faktiskt kommer komma en dag då ingen smärta ska finnas mer. Jag tror man behandlar livet, sig själv, andra, världen på ett bättre sätt om man ser det mer långsiktigt än att själv få ut det mesta möjliga till egen vinning just här & nu. Man kanske klarar av lidande bättre om man ser att andra gått före och lidit, men att det sen faktiskt väntar något bättre.

Men ibland känns det ju bara som ett hån, att jag skiter väl fullständigt i om jag kanske kommer vara glad och lycklig om åttio år. Nu då? Ska det vara såhär? Är det inte nu som livet ska vara? Ungdomen? De lyckliga dagarna?

Och nej, jag har inga färdiga svar. Och nej, jag är inte superolycklig och går runt och känner såhär jämt och ständigt. Det är bara en tanke, som slår mig då och då. Och tycker den är värd att begrundas lite. Utan nåra färdiga svar, rätt och fel. Vill bara erkänna att den känslan finns där ibland. När är det min tur?? -känslan.

Jag är glad och tacksam och nöjd för att jag har det så bra som jag har det, absolut. Men jag tror, och hoppas, att det inte är något fel att ibland vara lite frustrerad. Jag tror inte Gud tar illa upp av lite fucking-Åmål frustration. Min Gud, min vän, är större än en småsint gubbe som vissa vill få honom till ibland. När han klev ner på den här jorden, som människa, så fick han uppleva allt det som vi människor upplever. En frustrerad, hormon-oblanserad, Jesus-tonåring. Grymt.


Övrigt: Jag skulle vilja ha en katt. Att stoppa ner näsan i pälsen på. Att lägga på magen när man har magknip. Att pussa på. Och efter att ha sett Jockes fem små urgulliga kattungar så blev ju inte den längtan mindre. Men nope, här är det husdjur förbjudet.


Nu ska jag söndagskvälls-gympa.
puss&hej!
/ia.

fredag 1 oktober 2010

--

Tack fina Noora för en bra början på denna helg. Precis vad jag behövde.

/ia.